Djävla kärring!
Idag inträffade det jag gått och väntat på, det som oroat mig att jag inte märkt av tidigare. Ariel bestämde sig för att testa mig rejält.
Jag gick ut i hagen för att plocka in henne, vilket inte var några som helst problem. Men när vi väl lämnat hagen (och gick igenom vinterhagen upp till stallet) förvandlades Ariel från timid liten fröken till ett förbannat monster. Hon kastade sig baklänges, eller vräkte sig framåt, beroende på min hjälpgivning och vad hon kände för att göra. Det blev en hel del hårda ord och även ett piskrapp, innan monstret försvann och vi kunde promenera upp igen.
Min snälla lilla häst var dock som förbytt, såg spöken överallt och sidsteppade så fort hon fick chansen. Inte blev det förstås lättare när vinden fick konstiga saker att röra på sig och kossorna ropade till varandra. Istället för att börja borsta henne beslöt jag mig för att genast gå till rundkorallen. Inte utan viss bävan, tänk om hon hoppar över även det staketet!
Framme vid rundkorallen (efter en del hysteriska kast åt olika håll) släppte jag lös Ariel som först ställde sig att beta. När jag sedan stängt grinden och smackade, måttade Ariel en bakutspark mot mig (men långt ifrån) och satte av i trav. Budskapet var tydligt. Den där djävla kärringen tänker jag strunta i...
Ariel fick springa lite som hon själv ville, ibland stod hon stilla och åt också. Jag manade på henne ibland, och fick henne även att fatta galopp några gånger. Vänster galopp verkar vara bättre, i höger blir det korsgalopp. Jag har lagt märke till det i hagen också, hon väljer gärna vänster galopp.
Så småningom kunde jag få henne att byta varv, även om hon tyckte att min hjälpgivning var ytterst onödig. Men så började hon mer och mer söka sig mot mig igen, och så rätt vad det var kom hon in till mig och ville bli kliad. Skönt att hon fungerar så som jag är van att hästar fungerar...
Kliade och sedan kunde vi tillsammans gå till grinden och gå ut från rundkorallen. Vägen tillbaka var fortfarande läskig, men nu sökte hon sig mer och mer till mig, istället för från mig. Det var tydligt att hon insett att jag ändå är flockledaren, och att det inte var någon mening att testa.
Vi tog oss en sväng in i transporten och stod där ett tag (jaha, okej då sade Ariel) innan vi gick tillbaka till hagen. Där släppte jag lös henne utanför grinden, och hon började genast beta. När jag öppnat grinden (de andra hästarna var långt borta) stod hon fortfarande och åt, men så fort jag smackade såg hon upp och stormade genom öppning och upp till de andra hästarna. I vänstergalopp förstås.
Jag stängde grinden och traskade sedan efter med borstarna, eftersom jag bestämt att hon skulle slippa stå själv när hon nu ändå var så orolig. Så jag borstade igenom Ariel (med hjälp från Idunn) lite som hastigast, tog bort all lera och försökte få någon ordning på svansen också. Jag begriper inte hur den kan bli så smutsig så snabbt. Måste hinna tvätta den en gång till innan hösten kommer på riktigt.
I bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att le. Ariel är inte den lobotomerade häst jag var rädd att jag utbildat. Hon är en oerhört bestämd och envis individ, som väljer sina strider och när hon skall vara snäll. Det är så skönt att få bekräftelse på detta!
Jag gick ut i hagen för att plocka in henne, vilket inte var några som helst problem. Men när vi väl lämnat hagen (och gick igenom vinterhagen upp till stallet) förvandlades Ariel från timid liten fröken till ett förbannat monster. Hon kastade sig baklänges, eller vräkte sig framåt, beroende på min hjälpgivning och vad hon kände för att göra. Det blev en hel del hårda ord och även ett piskrapp, innan monstret försvann och vi kunde promenera upp igen.
Min snälla lilla häst var dock som förbytt, såg spöken överallt och sidsteppade så fort hon fick chansen. Inte blev det förstås lättare när vinden fick konstiga saker att röra på sig och kossorna ropade till varandra. Istället för att börja borsta henne beslöt jag mig för att genast gå till rundkorallen. Inte utan viss bävan, tänk om hon hoppar över även det staketet!
Framme vid rundkorallen (efter en del hysteriska kast åt olika håll) släppte jag lös Ariel som först ställde sig att beta. När jag sedan stängt grinden och smackade, måttade Ariel en bakutspark mot mig (men långt ifrån) och satte av i trav. Budskapet var tydligt. Den där djävla kärringen tänker jag strunta i...
Ariel fick springa lite som hon själv ville, ibland stod hon stilla och åt också. Jag manade på henne ibland, och fick henne även att fatta galopp några gånger. Vänster galopp verkar vara bättre, i höger blir det korsgalopp. Jag har lagt märke till det i hagen också, hon väljer gärna vänster galopp.
Så småningom kunde jag få henne att byta varv, även om hon tyckte att min hjälpgivning var ytterst onödig. Men så började hon mer och mer söka sig mot mig igen, och så rätt vad det var kom hon in till mig och ville bli kliad. Skönt att hon fungerar så som jag är van att hästar fungerar...
Kliade och sedan kunde vi tillsammans gå till grinden och gå ut från rundkorallen. Vägen tillbaka var fortfarande läskig, men nu sökte hon sig mer och mer till mig, istället för från mig. Det var tydligt att hon insett att jag ändå är flockledaren, och att det inte var någon mening att testa.
Vi tog oss en sväng in i transporten och stod där ett tag (jaha, okej då sade Ariel) innan vi gick tillbaka till hagen. Där släppte jag lös henne utanför grinden, och hon började genast beta. När jag öppnat grinden (de andra hästarna var långt borta) stod hon fortfarande och åt, men så fort jag smackade såg hon upp och stormade genom öppning och upp till de andra hästarna. I vänstergalopp förstås.
Jag stängde grinden och traskade sedan efter med borstarna, eftersom jag bestämt att hon skulle slippa stå själv när hon nu ändå var så orolig. Så jag borstade igenom Ariel (med hjälp från Idunn) lite som hastigast, tog bort all lera och försökte få någon ordning på svansen också. Jag begriper inte hur den kan bli så smutsig så snabbt. Måste hinna tvätta den en gång till innan hösten kommer på riktigt.
I bilen på vägen hem kom jag på mig själv med att le. Ariel är inte den lobotomerade häst jag var rädd att jag utbildat. Hon är en oerhört bestämd och envis individ, som väljer sina strider och när hon skall vara snäll. Det är så skönt att få bekräftelse på detta!
Kommentarer
Trackback
