Fint besök
Ikväll blev jag upphämtad av kompis K (+ man M och barn I) som ville ut och hälsa lite på Ariel. Vi pratade lite i bilen om vad vi skulle göra och kom fram till att både lastträning och promenad skulle hinnas med.
Tog in Ariel från hagen under lågmälda protester. Hon vill ju gärna vara kvar med de andra, alternativt äta gräs längs vägen... Men hon följer ju med, det är egentligen inga problem.
Jag blev lite nervös inför lastträningen, eftersom det var första gången vi gjorde det med publik. Tror Ariel kände av det, för hon blev också mer tveksam än vanligt och försökte gå bredvid rampen istället för uppför den. Men när jag sagt till henne att hon måste, så gick hon in. Band fast henne och gick ut, pratade lite med M om vad han skulle göra nästa gång. Sedan gick jag in igen, tog loss Ariel och lät henne gå ut.
Jag demonstrerade ett par gånger vad jag ville att M skulle göra och sedan gick jag in med Ariel igen. Den här gången stannade hon och slog med frambenet på rampen en stund, men med lite lock och pock så gick hon in. Sedan stod vi där inne medan M lyfte upp rampen i maghöjd. Ariel kikade bakåt, men stod stilla. Jag såg på hennes ögon att hon blev lite orolig, så när vi stått så en stund fick M sänka ned rampen igen och så gick vi ut. M verkade också lite nervös, så jag bestämde mig för att låta träningspasset vara över. Tror faktiskt M blev mer lättad än Ariel...
Sedan gick vi på promenad allihopa och Ariel visade upp en ökad skritt jag inte hade en aning om att hon hade. Vi var ute i 25 minuter och jag och Ariel sprang även två gånger. Hon var väldigt ivrig och på hugget, men ändå kontrollerbar. Kanske tyckte hon att det var kul med lite sällskap?
Medan vi gick där och pratade, insåg jag hur mycket närmare Ariel och jag kommit varandra. Hon litar verkligen på mig, och även om hon ifrågasätter mig ibland, är det liksom mest för sakens skull. Det känns inte som att hon kommer att ifrågasätta mig mindre om tio år, utan snarare att det hör till hennes personlighet. Jag kan nu läsa av henne mycket bättre och ser oerhört små nyanser. Vi känns verkligen som ett team nu!
K och jag beslutade att vi skall promenera tillsammans en gång i månaden, för det var så kul att ge sig ut tillsammans. Då följer förstås Ariel med, och jag hoppas att hon är lika pigg då som hon var idag.
Eftersom jag skall ut till Ariel imorgon så blev det bara att släppa ut henne i hagen och åka hem igen efter promenaden. Men jag lämnade stallet med en oerhört varm känsla i magen.
Vi hör ihop...
Tog in Ariel från hagen under lågmälda protester. Hon vill ju gärna vara kvar med de andra, alternativt äta gräs längs vägen... Men hon följer ju med, det är egentligen inga problem.
Jag blev lite nervös inför lastträningen, eftersom det var första gången vi gjorde det med publik. Tror Ariel kände av det, för hon blev också mer tveksam än vanligt och försökte gå bredvid rampen istället för uppför den. Men när jag sagt till henne att hon måste, så gick hon in. Band fast henne och gick ut, pratade lite med M om vad han skulle göra nästa gång. Sedan gick jag in igen, tog loss Ariel och lät henne gå ut.
Jag demonstrerade ett par gånger vad jag ville att M skulle göra och sedan gick jag in med Ariel igen. Den här gången stannade hon och slog med frambenet på rampen en stund, men med lite lock och pock så gick hon in. Sedan stod vi där inne medan M lyfte upp rampen i maghöjd. Ariel kikade bakåt, men stod stilla. Jag såg på hennes ögon att hon blev lite orolig, så när vi stått så en stund fick M sänka ned rampen igen och så gick vi ut. M verkade också lite nervös, så jag bestämde mig för att låta träningspasset vara över. Tror faktiskt M blev mer lättad än Ariel...
Sedan gick vi på promenad allihopa och Ariel visade upp en ökad skritt jag inte hade en aning om att hon hade. Vi var ute i 25 minuter och jag och Ariel sprang även två gånger. Hon var väldigt ivrig och på hugget, men ändå kontrollerbar. Kanske tyckte hon att det var kul med lite sällskap?
Medan vi gick där och pratade, insåg jag hur mycket närmare Ariel och jag kommit varandra. Hon litar verkligen på mig, och även om hon ifrågasätter mig ibland, är det liksom mest för sakens skull. Det känns inte som att hon kommer att ifrågasätta mig mindre om tio år, utan snarare att det hör till hennes personlighet. Jag kan nu läsa av henne mycket bättre och ser oerhört små nyanser. Vi känns verkligen som ett team nu!
K och jag beslutade att vi skall promenera tillsammans en gång i månaden, för det var så kul att ge sig ut tillsammans. Då följer förstås Ariel med, och jag hoppas att hon är lika pigg då som hon var idag.
Eftersom jag skall ut till Ariel imorgon så blev det bara att släppa ut henne i hagen och åka hem igen efter promenaden. Men jag lämnade stallet med en oerhört varm känsla i magen.
Vi hör ihop...
Kommentarer
Trackback
