Mer monster...

Såg redan när jag svängde upp till Ariel att maskinerna stod kvar. Spännande... De krånglar ju till saker och ting en del, men samtidigt är det ju enormt bra miljöträning.



Ariel stod precis vid grinden och spanade för fullt mot de spännande monstren. Under gårdagskvällen återvände islandsvalacken Eldur till flocken, så förmodligen hade alla sprungit av sig och orkade inte vara rädda för maskinerna längre.

Gick med Ariel till transporten, och vi hade sådan tur att arbetarna bestämde sig för att ta lunchpaus. Så jag kunde lastträna henne utan att ha en massa skrammel och buller i bakgrunden. Hon gick snällt upp tre gånger, även om hon bankade en del med vänstra framhoven första gången. Det luktade ju Eldur i transporten!

Kruxet med lastträningen är att vi nu kommit så långt att det är dags att stänga luckan. Men det klarar jag inte av själv, jag vill helst vara inne hos Ariel när luckan stängs, så jag kan lugna henne. Min röst räcker inte till sådant, utan då det händer helt nya saker vill hon gärna ha "stöd" av mig, i form av att jag är där bredvid henne och kliar lite. Men eftersom jag är ensam om denna underbara lilla häst, så finns det ingen som kan hjälpa mig med luckan. *djup suck* Jag får grubbla lite på det några dagar.

Efter lastträningen gick vi och kollade på det andra monstret, grävmaskinen. Ariel var djupt fascinerad! Hur kunde så mycket lera hamna där?


Lägg märke till hur fin hon gjort sig för min skull... Tog en kvart extra att få ren den där lerhögen...

Efter undersökningen av grävmaskinen gick vi till skötselplatsen för att bli rena. Eller, Ariel blir ren och jag blir skitigare och skitigare. Hm... Fick ta på henne tränset en stund och hon fipplade med bettet ända tills maskinerna satte igång igen. Då blev de mycket mer intressanta. Nästa gång skall jag våga mig ut i distanstränset, för på den kan man fästa sidostycken med bett på, men samtidigt ha tyglarna i den undre ringen som i en grimma.
None
Den lilla ringen vid ögat är alltså till för att knäppa fast det högra sidostycket. Himla smart! :-D

Efter den grundliga rengöringen tog vi oss en promenad åt ett helt nytt håll. Först var vi tvungna att passera maskinerna, men eftersom dammen var emellan så verkade Ariel mest vara bekymrad över hur lerigt underlaget var. Sedan svängde vi till höger på grusvägen (till vänster går mot banvallen) och Ariel tyckte att det var superspännande! Hon gick snällt bakom mig hela tiden, stannade någon gång ibland och tittade på saker, men började oftast gå självmant igen. Det kändes som att hon hade mycket mer motor den här gången, fast det var varmare än senaste promenaden. Kanske har hon redan tröttnat på banvallen och vill ha lite variation? Tänk om hon är som Habina, som tröttnade på en ridväg efter två gånger. Hemska tanke... Nåja, då lär hon i alla fall passa som distanshäst.

Vi träffade på några kvigor i en hage och Ariel tyckte de såg intressanta ut, tills en kviga bestämde sig för att klättra på en annan. Det var lite småläskigt, så Ariel nöjde sig med att titta på dem på håll. Sedan mötte vi stallägare M med en av sina hundar. Vi stannade och pratade en stund och sedan valde jag att vända med dem. Ariel fick genast mycket mer framåtbjudning, dels var vi på hemväg och dels hade vi sällskap! Elaka matte bestämde sig dock för att det var nyttigt att träna att gå själv, så efter en stund stannade vi och lät M och vovven gå i förväg. Ariel blev lite upprörd, men inte på något vis så att jag var tvungen att säga ifrån. Utan hon skruvade på sig och ville gå iväg, men när det blev stopp i sidepullen så stod hon. Duktiga tjejen!

På hemvägen hade hon lite mer framåtbjudning, men fann sig att gå bakom mig ändå. Jag fick öka mina steg lite, men det gör jag så gärna, om hon fortsätter att visa den där skritten!

Ut i hagen och gosa lite med Nova, medan jag tvättade distanstränset. Så praktiskt med biothane, bara att doppa i en hink med vatten och röra runt lite.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0