Nej tack!
Igår var jag hos Ariel för första gången på en vecka. Det är tydligen en dum idé att vara ifrån henne så länge. Hennes standardsvar på allt jag föreslog var nämligen "Nej tack". Artig flicka jag skaffat mig...
Hon stod inne i stallet när jag kom och när jag gick in i boxen sade hon "nej tack, jag vill inte umgås med dig". Tog ett tag att övertyga henne om att jag var samma person som för en vecka sedan och inte något läskigt monster. Misstänker att hon börjar komma in i en asocial fas och det är inget jag ser fram emot att få uppleva.
Borstade igenom henne med piggborsten och då sade hon "nej tack, borsta mig bara på bogen". Jag framhärdade ändå, för ren över hela kroppen vill jag att hon skall vara. Men det känns lite tråkigt, hon som alltid brukar njuta av att bli borstad.
Kratsa hovarna brukar hon ju alltid säga nej tack till, så där brydde jag mig inte lika mycket. Fast igår sade hon nej tack även när jag kratsade höger fram. :-(
Vi tog oss en promenad och då var det verkligen nej tack hela tiden. Hon ville INTE lämna stallet och absolut inte gå just dit jag ville gå. Så det blev nästan dragkamp bortåt och hysteriskt spring hemåt. *djup suck*
Nej, ingen bra dag igår. Vi lägger den till handlingarna och ser framåt istället.
Noterbart: Min lädergrimma jag tog ned från mina föräldrar är på tok för liten för henne. Så hon får fortsätta ha nylongrimmor.
Hon stod inne i stallet när jag kom och när jag gick in i boxen sade hon "nej tack, jag vill inte umgås med dig". Tog ett tag att övertyga henne om att jag var samma person som för en vecka sedan och inte något läskigt monster. Misstänker att hon börjar komma in i en asocial fas och det är inget jag ser fram emot att få uppleva.
Borstade igenom henne med piggborsten och då sade hon "nej tack, borsta mig bara på bogen". Jag framhärdade ändå, för ren över hela kroppen vill jag att hon skall vara. Men det känns lite tråkigt, hon som alltid brukar njuta av att bli borstad.
Kratsa hovarna brukar hon ju alltid säga nej tack till, så där brydde jag mig inte lika mycket. Fast igår sade hon nej tack även när jag kratsade höger fram. :-(
Vi tog oss en promenad och då var det verkligen nej tack hela tiden. Hon ville INTE lämna stallet och absolut inte gå just dit jag ville gå. Så det blev nästan dragkamp bortåt och hysteriskt spring hemåt. *djup suck*
Nej, ingen bra dag igår. Vi lägger den till handlingarna och ser framåt istället.
Noterbart: Min lädergrimma jag tog ned från mina föräldrar är på tok för liten för henne. Så hon får fortsätta ha nylongrimmor.
Sjukvårdslåda
Vad behövs egentligen i en sjukvårdslåda? Just nu har jag termometer, självhäftande lindor, högelastiska lindor, stetoskop, brems och hovkrats. Hade tänkt köpa jodopax, bomull, idominsalva och skillingaryds salva.
Skummade igenom en bok jag hade i bokhyllan och där såg listan ut så här:
* Sax
* Ficklampa
* Sårpuder
* Vaselin
* Sterila kompresser
* Yllelinda
* Plåster
Saknas något? Behövs det något mer? Tips önskas!
Skummade igenom en bok jag hade i bokhyllan och där såg listan ut så här:
* Sax
* Ficklampa
* Sårpuder
* Vaselin
* Sterila kompresser
* Yllelinda
* Plåster
Saknas något? Behövs det något mer? Tips önskas!
Beslutsångest
Jaha, då var jag hemma hos mina föräldrar, med möjlighet att ta med mig en massa hästsaker. Vilket givetvis genast leder till beslutsångest. Nästa gång jag kommer upp är nog till sommaren, så det gäller att jag väljer saker som jag kan ha användning av innan dess.
Sjukvårdslådan känns självklar, men även ryktlådan. Kan dock bara välja en utav dessa, så det lutar åt att jag tar sjukvårdslådan och tar med mig borstarna i en påse istället. Men sedan blir det krångligt.
Är det vettigt att ta ned lite bett? Kanske något/några träns? Skall dressyrspöet med? Är det för tidigt med bröstselen? Borde jag packa med mig transportskydden, med tanke på att hon skall transporteras till betet i maj? Skall jag passa på att ta med lite hästsaker som jag kanske inte har nytta av förrän om något/några år?
Vilka absurda I-landsproblem jag har...
Sjukvårdslådan känns självklar, men även ryktlådan. Kan dock bara välja en utav dessa, så det lutar åt att jag tar sjukvårdslådan och tar med mig borstarna i en påse istället. Men sedan blir det krångligt.
Är det vettigt att ta ned lite bett? Kanske något/några träns? Skall dressyrspöet med? Är det för tidigt med bröstselen? Borde jag packa med mig transportskydden, med tanke på att hon skall transporteras till betet i maj? Skall jag passa på att ta med lite hästsaker som jag kanske inte har nytta av förrän om något/några år?
Vilka absurda I-landsproblem jag har...
När allt känns jobbigt.
Efter en lång och motig dag finns det inget så underbart som att borra ned näsan i Ariels päls och dra ett djupt andetag. Jag har bloggat om det förut, fjordlukt är något alldeles speciellt.
I onsdags hann jag inte göra så mycket med Ariel, mest stod jag faktiskt och bara höll om henne. Jag får hänga över hennes hals och rygg utan att hon bryr sig det minsta och självklart gör jag det ofta, så första uppsittningen inte skall bli så dramatisk.
Loka har börjat lära sig att jag är lektanten, hon kom ganska snabbt fram och krävde att vi skulle leka. Naturligtvis kunde jag inte säga nej, vem kan säga nej till livsglädje från tre tossiga unghästar? :-D
Medan Ariel återhämtade sig efter buset (lekte ungefär fem minuter) passade jag på att prata med uppfödaren om nya foderstaten. Ariel skall få börja äta lite mer kraftfoder, framför allt för att öka proteinintaget. Så nu skall uppfödaren långsamt fasa in henne på nya foderstaten som är 5 kg hösilage (allt hon orkar proppa i sig), 6 hg havre och 7 hg Hippo Alfa. Rent siffermässigt är foderstaten inte optimal, men det går inte att få i fröken så mycket mer foder. Har jag nämnt att jag längtar till sommarbetet?
Innan jag traskade hem i mörkret (bussen var för övrigt 20 min sen!) tog jag ett smärtfyllt farväl av Ariel. Både bokstavligt smärtfyllt (Ariel provsmakade min hästsvans) och bildligt (då jag inte träffar henne på åtta dagar). Ååååh vad jag älskar den här hästen! Min lilla ögonsten!
I onsdags hann jag inte göra så mycket med Ariel, mest stod jag faktiskt och bara höll om henne. Jag får hänga över hennes hals och rygg utan att hon bryr sig det minsta och självklart gör jag det ofta, så första uppsittningen inte skall bli så dramatisk.
Loka har börjat lära sig att jag är lektanten, hon kom ganska snabbt fram och krävde att vi skulle leka. Naturligtvis kunde jag inte säga nej, vem kan säga nej till livsglädje från tre tossiga unghästar? :-D
Medan Ariel återhämtade sig efter buset (lekte ungefär fem minuter) passade jag på att prata med uppfödaren om nya foderstaten. Ariel skall få börja äta lite mer kraftfoder, framför allt för att öka proteinintaget. Så nu skall uppfödaren långsamt fasa in henne på nya foderstaten som är 5 kg hösilage (allt hon orkar proppa i sig), 6 hg havre och 7 hg Hippo Alfa. Rent siffermässigt är foderstaten inte optimal, men det går inte att få i fröken så mycket mer foder. Har jag nämnt att jag längtar till sommarbetet?
Innan jag traskade hem i mörkret (bussen var för övrigt 20 min sen!) tog jag ett smärtfyllt farväl av Ariel. Både bokstavligt smärtfyllt (Ariel provsmakade min hästsvans) och bildligt (då jag inte träffar henne på åtta dagar). Ååååh vad jag älskar den här hästen! Min lilla ögonsten!
Söndagens eskapader
Oj vad tiden går, känns som att jag inte hinner någonting. Men ett inlägg om vad som hände i söndags måste jag hinna med!
Dagen inleddes mycket bra, då Ariel kom och mötte mig i hagen. Tidigare har hon på sin höjd höjt på huvudet och kollat lite. Kanske börjar hon tycka om mig ändå. :-)
Loka var på bushumör, så hon försökte dra igång de andra för lite lek. Det lyckades inte särskilt bra, Glittra travade några meter och lade sedan av och Ariel var inte ett dugg intresserad. Så Loka vände sig förhoppningsfullt till mig och försökte få mig att leka åtminstone. Jag älskar verkligen att "jaga häst" så snart var det rejält med bus och bock i hagen. Dessutom hakade de andra på buset, så jag fick se både luftig trav och tokgalopp från Ariels sida. Noterade att hon är väldigt duktig på att hoppa rakt upp i luften på stället, flera gånger efter varandra. Eh, kandiderar hon för att bli Tiger i nästa storfilm med Nalle Puh kanske?
Fick bara till en hyfsad bild:
Efter ungefär tio minuters bus var flickorna nöjda och Ariel kom fram till mig för att gosa. Det kändes också väldigt bra, ibland vågar ju hästarna inte närma sig den som varit "farlig" under buset. Vi gosade en stund och sedan tog vi oss en promenad i den intilliggande (stooora) hagen.
Farligt, farligt sade Ariel och följde mig ängsligt. Vi tog oss uppför ett litet backkrön och gick över några stockar, men sedan fick Ariel nog, gjorde ett tvärkast och försökte slita sig loss för att rusa hemåt. Tur för mig att hon bara väger 200 kg, jag kan fortfarande hålla emot henne med min kroppstyngd.
Sedan blev det frust och stamp och protester. Vill inte! sade Ariel. Elaka matte låtsades inte höra, utan såg till att hon fick som hon ville. Men det var intressant att se hur frustrerad hon blir över att inte få som hon vill, och hur mentalt blockerad hon blir när hon väl insett att hon är långt ifrån flocken och tryggheten. Det finns massor att arbeta med här, men samtidigt är hon ju bara 7 månader. Räknade för övrigt ut att det motsvarar ungefär ett barn på 3 ½ år...
Efter promenaden gick vi tillbaka till flocken, så Ariel skulle få någon slags belöning för att hon lyssnade på matte (sista biten åtminstone). Väl där stod de och myste ett tag, innan både Loka och Ariel lade sig ned för att sova. Glittra vaktade och bildbevis har ni i förra inlägget.
Innan jag var tvungen att rusa iväg till bussen hann jag dessutom ta in Ariel, borsta henne som hastigast och kratsa alla hovarna. Fortfarande protesterar hon när jag vill lyfta vänster fram, medan de andra tre hovarna går alldeles utmärkt... Gjorde ett försök att tempa, men det vill fröken fisförnäm inte vara med om längre. ;-) Nåja, man får välja sina strider. Hovarna är trots allt viktigare just nu än vilken vilotemperatur hon har.
Sammanfattningsvis kändes det som en väldigt givande dag, då jag kom mycket närmare Ariel, speciellt när hon låg i hagen och somnade i mitt knä... Älskar min lilla prinsessa! :-D
Dagen inleddes mycket bra, då Ariel kom och mötte mig i hagen. Tidigare har hon på sin höjd höjt på huvudet och kollat lite. Kanske börjar hon tycka om mig ändå. :-)
Loka var på bushumör, så hon försökte dra igång de andra för lite lek. Det lyckades inte särskilt bra, Glittra travade några meter och lade sedan av och Ariel var inte ett dugg intresserad. Så Loka vände sig förhoppningsfullt till mig och försökte få mig att leka åtminstone. Jag älskar verkligen att "jaga häst" så snart var det rejält med bus och bock i hagen. Dessutom hakade de andra på buset, så jag fick se både luftig trav och tokgalopp från Ariels sida. Noterade att hon är väldigt duktig på att hoppa rakt upp i luften på stället, flera gånger efter varandra. Eh, kandiderar hon för att bli Tiger i nästa storfilm med Nalle Puh kanske?
Fick bara till en hyfsad bild:
Efter ungefär tio minuters bus var flickorna nöjda och Ariel kom fram till mig för att gosa. Det kändes också väldigt bra, ibland vågar ju hästarna inte närma sig den som varit "farlig" under buset. Vi gosade en stund och sedan tog vi oss en promenad i den intilliggande (stooora) hagen.
Farligt, farligt sade Ariel och följde mig ängsligt. Vi tog oss uppför ett litet backkrön och gick över några stockar, men sedan fick Ariel nog, gjorde ett tvärkast och försökte slita sig loss för att rusa hemåt. Tur för mig att hon bara väger 200 kg, jag kan fortfarande hålla emot henne med min kroppstyngd.
Sedan blev det frust och stamp och protester. Vill inte! sade Ariel. Elaka matte låtsades inte höra, utan såg till att hon fick som hon ville. Men det var intressant att se hur frustrerad hon blir över att inte få som hon vill, och hur mentalt blockerad hon blir när hon väl insett att hon är långt ifrån flocken och tryggheten. Det finns massor att arbeta med här, men samtidigt är hon ju bara 7 månader. Räknade för övrigt ut att det motsvarar ungefär ett barn på 3 ½ år...
Efter promenaden gick vi tillbaka till flocken, så Ariel skulle få någon slags belöning för att hon lyssnade på matte (sista biten åtminstone). Väl där stod de och myste ett tag, innan både Loka och Ariel lade sig ned för att sova. Glittra vaktade och bildbevis har ni i förra inlägget.
Innan jag var tvungen att rusa iväg till bussen hann jag dessutom ta in Ariel, borsta henne som hastigast och kratsa alla hovarna. Fortfarande protesterar hon när jag vill lyfta vänster fram, medan de andra tre hovarna går alldeles utmärkt... Gjorde ett försök att tempa, men det vill fröken fisförnäm inte vara med om längre. ;-) Nåja, man får välja sina strider. Hovarna är trots allt viktigare just nu än vilken vilotemperatur hon har.
Sammanfattningsvis kändes det som en väldigt givande dag, då jag kom mycket närmare Ariel, speciellt när hon låg i hagen och somnade i mitt knä... Älskar min lilla prinsessa! :-D
I trust in you, you trust in me...
Bildsekvenser från dagens umgänge, skall skriva mer utförligt senare. Liggandes tillsammans med Ariel är Loka (u. Lovisa 2962 - Champis 160), den som håller vakt är Glittra (u. Gullviva 3219 - Knast Halsnaes 173).
Fina Ariel somnade senare i mitt knä och snarkade litegrann. Åh vad jag älskar henne! Efter tuppluren fick jag henne att lägga sig ned helt och hållet, det är därför hon inte sover på bilderna.
Fina Ariel somnade senare i mitt knä och snarkade litegrann. Åh vad jag älskar henne! Efter tuppluren fick jag henne att lägga sig ned helt och hållet, det är därför hon inte sover på bilderna.
Framtida shopping
När jag blir miljonär, om typ några år, *harkel* så tänker jag köpa lite lyxgrejer. På min önskelista står följande:
Sidepull från Tärnsjö à 2275 kr.
Sele från Tärnsjö á 29770 kr.
Rockard från Tidaholm á 21000 kr.
Sidepull från Tärnsjö à 2275 kr.
Sele från Tärnsjö á 29770 kr.
Rockard från Tidaholm á 21000 kr.
Duktig Ariel!
Idag hann jag åka till Ariel redan innan det blev mörkt, så först på schemat stod därför promenad. Vi gick samma väg som i söndags, men den här gången gick det snabbare. Färre motorstopp... Gick några meter på asfaltsvägen också, träffade på en snäll bil som smög sig förbi när jag signalerade åt honom att ta det lugnt. Tack för sådant!
Ariel kändes överlag mer "tjurig" och mindre "rädd" än tidigare. Det vill säga, det börjar kännas som att hon litar på mig så pass mycket att hon börjar kolla vad hon får och inte får göra... Vi hade några små diskussioner, men i slutändan insåg hon att jag ändå bestämde. Duktigt!
Efter promenaden (hela tio minuter!) gick vi in i privatstallet och jag ställde upp Ariel i gången för mätning. Hon är 118 cm i manken, 122 cm i korset, 17 cm runt skenan och väger 185 kg. En liten tjej jag skaffat mig... Ariel tog det mesta med ro, men när jag började klippa manen på henne tyckte hon att det var roligare med kompisarna i hagen. Inte så att hon blev besvärlig, mest lite småirriterad.
Så här ser hon ut vid sju månaders ålder:
Jag blir mer och mer kär i den här tjejen. Hennes psyke är precis så som jag vill ha det, tjurig, envis och helt underbar. :-D
Ariel kändes överlag mer "tjurig" och mindre "rädd" än tidigare. Det vill säga, det börjar kännas som att hon litar på mig så pass mycket att hon börjar kolla vad hon får och inte får göra... Vi hade några små diskussioner, men i slutändan insåg hon att jag ändå bestämde. Duktigt!
Efter promenaden (hela tio minuter!) gick vi in i privatstallet och jag ställde upp Ariel i gången för mätning. Hon är 118 cm i manken, 122 cm i korset, 17 cm runt skenan och väger 185 kg. En liten tjej jag skaffat mig... Ariel tog det mesta med ro, men när jag började klippa manen på henne tyckte hon att det var roligare med kompisarna i hagen. Inte så att hon blev besvärlig, mest lite småirriterad.
Så här ser hon ut vid sju månaders ålder:
Jag blir mer och mer kär i den här tjejen. Hennes psyke är precis så som jag vill ha det, tjurig, envis och helt underbar. :-D
Foderångest
Jaha, då har jag börjat oroa mig för att Ariel inte får i sig tillräckligt med näring. Under vinterpälsen är hon tunn, så man känner revbenen även om det finns en antydan till fett ovanpå. Vidare är snittvikten för en 6 månader gammal fölunge, med beräknad vuxenvikt 400 kg, 188 kg. Ariel väger 185 kg vid 7 månaders ålder. Ångest! :-(
Funderar på att komplettera hennes havre med ett halvt kg Krafft Müsli Grön, men jag måste prata med uppfödaren först så det är okej. Jag har ju små hinkar som jag kan skriva Ariel på och fylla med müsli, så behöver inte utfodraren tänka så mycket på förändringen.
Samtidigt är det ju inte långt till sommarbetet heller. Hm... Svårt det här. Om bara grovfodret var analyserat så jag slapp den här gissningsleken.
Uppdatering: Grovfodret var analyserat och för att få en bra foderstat bör jag lägga till 1 kg Krafft Rehab till Ariels foder. Vet ju inte ens om hon tycker om pelleterat foder. *djup suck* För att inte tala om hur sjutton jag skall få fodret från Granngården till min källare...
Funderar på att komplettera hennes havre med ett halvt kg Krafft Müsli Grön, men jag måste prata med uppfödaren först så det är okej. Jag har ju små hinkar som jag kan skriva Ariel på och fylla med müsli, så behöver inte utfodraren tänka så mycket på förändringen.
Samtidigt är det ju inte långt till sommarbetet heller. Hm... Svårt det här. Om bara grovfodret var analyserat så jag slapp den här gissningsleken.
Uppdatering: Grovfodret var analyserat och för att få en bra foderstat bör jag lägga till 1 kg Krafft Rehab till Ariels foder. Vet ju inte ens om hon tycker om pelleterat foder. *djup suck* För att inte tala om hur sjutton jag skall få fodret från Granngården till min källare...
Reviderad framtidsplan
Tack och lov för tidningen Distansryttaren! I nummer 3 2007 fanns precis vad jag sökte; "Det du drömmer om kan bli verklighet imorgon"
Jag skrev upp mina visioner, mål och strategier, vilket i slutändan ändrade min träningsplanering rätt så rejält. Så här kommer den reviderade framtidsplanen, som innehåller de mål jag vill försöka uppnå med Ariel de närmaste åren.
Våren som treåring: Visas på treårstest.
Hösten som treåring: Inridning.
Våren som fyraåring: Skolning, uteritter.
Hösten som fyraåring: Inhoppning, eventuellt kvalitetstävlan.
Våren som femåring: Tävla LC dressyr, LD hoppning.
Hösten som femåring: Tävla Debutant fättävlan.
Våren som sexåring: Tävla LB dressyr, CR distansritt.
Genom denna framtidsplan hoppas jag kunna uppnå de tre visionerna jag (just nu) har för mig och Ariel:
Jag skrev upp mina visioner, mål och strategier, vilket i slutändan ändrade min träningsplanering rätt så rejält. Så här kommer den reviderade framtidsplanen, som innehåller de mål jag vill försöka uppnå med Ariel de närmaste åren.
Våren som treåring: Visas på treårstest.
Hösten som treåring: Inridning.
Våren som fyraåring: Skolning, uteritter.
Hösten som fyraåring: Inhoppning, eventuellt kvalitetstävlan.
Våren som femåring: Tävla LC dressyr, LD hoppning.
Hösten som femåring: Tävla Debutant fättävlan.
Våren som sexåring: Tävla LB dressyr, CR distansritt.
Genom denna framtidsplan hoppas jag kunna uppnå de tre visionerna jag (just nu) har för mig och Ariel:
- Föda upp en allsidigt utbildad och hållbar häst.
- Föda upp en lugn och självständig häst.
- Ta ryttarmärke IV tillsammans.
Grubblerier kring framtiden
Som säkert framkommit i min andra blogg, så är jag förtjust i att planera. Satte mig igår ett tag och spånade lite kring framtiden med Ariel. Vilket gjorde mig än mer förvirrad än jag brukar vara.
Å ena sidan vill jag att hon skall bli välutbildad och meriterad, med prestationsmedaljer i alla valörer i så många inriktningar som möjligt. Å andra sidan är jag ju egentligen varken någon duktig ryttare eller särskilt fanatisk när det kommer till tävlingar.
Min plan såg ut som följande:
Hösten som fyraåring: Tävla LC dressyr. Hoppa 50-60 cm.
Våren som femåring: Tävla LB dressyr, LD hoppning.
Hösten som femåring: Tävla Debutant fälttävlan.
Våren som sexåring: Tävla LA dressyr, LC hoppning, CR distans.
Hösten som sexåring: Tävla Lätt fälttävlan.
Våren som sjuåring: Tävla 1,00 hoppning, T50 distans.
Våren som åttaåring: Tävla T80 distans.
Anledningen till att jag lagt upp det som så, är att jag får tävla Ariel som ungponny till och med sjätte året. Det känns på något vis lättare att komma ut på dressyr- och fälttävlan med andra ponnyer, än vad det känns inom hoppningen.
Samtidigt när jag spånade igår, slog det mig att jag 1) inte tycker om att tävla dressyr, 2) inte är tillräckligt kunnig för LB-LA just nu och 3) faktiskt inte skaffade häst för att tävla ihjäl både den och mig.
Någonstans inom mig känner jag helt och hållet igen mig i min bekants blogginlägg:
http://distansritt.blogspot.com/2007/12/light-light-medium.html
Varför sysslar jag egentligen med hästar? För att planera, följa en planering och samla prestationsmedaljer/meriter? Eller för att jag fylls av en lyckokänsla varje gång jag ser nedanstående?
Å ena sidan vill jag att hon skall bli välutbildad och meriterad, med prestationsmedaljer i alla valörer i så många inriktningar som möjligt. Å andra sidan är jag ju egentligen varken någon duktig ryttare eller särskilt fanatisk när det kommer till tävlingar.
Min plan såg ut som följande:
Hösten som fyraåring: Tävla LC dressyr. Hoppa 50-60 cm.
Våren som femåring: Tävla LB dressyr, LD hoppning.
Hösten som femåring: Tävla Debutant fälttävlan.
Våren som sexåring: Tävla LA dressyr, LC hoppning, CR distans.
Hösten som sexåring: Tävla Lätt fälttävlan.
Våren som sjuåring: Tävla 1,00 hoppning, T50 distans.
Våren som åttaåring: Tävla T80 distans.
Anledningen till att jag lagt upp det som så, är att jag får tävla Ariel som ungponny till och med sjätte året. Det känns på något vis lättare att komma ut på dressyr- och fälttävlan med andra ponnyer, än vad det känns inom hoppningen.
Samtidigt när jag spånade igår, slog det mig att jag 1) inte tycker om att tävla dressyr, 2) inte är tillräckligt kunnig för LB-LA just nu och 3) faktiskt inte skaffade häst för att tävla ihjäl både den och mig.
Någonstans inom mig känner jag helt och hållet igen mig i min bekants blogginlägg:
http://distansritt.blogspot.com/2007/12/light-light-medium.html
Varför sysslar jag egentligen med hästar? För att planera, följa en planering och samla prestationsmedaljer/meriter? Eller för att jag fylls av en lyckokänsla varje gång jag ser nedanstående?
Regnskållor?
Ariel stod i den lilla hagen idag, tillsammans med systrarna Loka och Glittra. På bilden är det Loka som ligger ned och Glittra som "vaktar".
Jag tog in Ariel i privatstallet och ställde henne i gången där. Inga som helst problem! Började borsta bort all lera, låt mig presentera en ren (!) Ariel:
Konstaterade att hon var alldeles hård och liksom knölig på ryggen. Misstänkte regnskållor, tills jag började gräva i pälsen (till Ariels förtjusning) och upptäckte att det var lera som letat sig ända in i huden. Så jag borstade och borstade med piggborsten och Ariel njööööt. Tänk att matte äntligen förstått arbetsfördelningen. :-D
Så här såg ryggen ut innan jag började gräva i den. Visst ser den ren ut på ytan...
Sedan kratsade jag hovarna, och precis som tidigare tyckte Ariel att det var fullständigt onödigt och protesterade när jag kratsade vänster fram. Men eftersom jag envisades så gick de andra tre benen utan minsta problem... Hon vill liksom säga ifrån, men fogar sig direkt jag förklarar att hon måste. Gullgumman!
Därefter tog vi oss en promenad, med reflexnosgrimma och benreflexer på Ariel och även reflexjacka på matte. Lika bra att vänja sig vid den rutinen, fast det är ljust ute. Ariel tyckte det var en dum idé som alltid (även om hon är ivrig tills vi lämnat det trygga området), men med övertalning lyckades vi så småningom ta oss hela vägen till bilvägen. Det är gissningvis femton meter, men man skall ju ta små steg i början. Dessutom är vägen kryddad av farliga saker som klubbstugan, unghästar i en intilliggande hage, massor med ensilagebalar och en bilparkering. Ariel stack mot hagen några gånger, men hon är aldrig omöjlig att få stopp på. Något eller några kast bakåt, sedan lyssnar hon igen. Jag tror hon kan bli riktigt vettig med tiden.
Efter promenaden blev hon belönad med att gå ut i hagen igen. För övrigt bör noteras att hon numera anser att det är vår, då hon börjat fälla så smått. Dessutom finns det ju GRÄS utanför hagen!
Hm... Avslutar med en fin bild på hennes oerhört håriga ben...
Jag tog in Ariel i privatstallet och ställde henne i gången där. Inga som helst problem! Började borsta bort all lera, låt mig presentera en ren (!) Ariel:
Konstaterade att hon var alldeles hård och liksom knölig på ryggen. Misstänkte regnskållor, tills jag började gräva i pälsen (till Ariels förtjusning) och upptäckte att det var lera som letat sig ända in i huden. Så jag borstade och borstade med piggborsten och Ariel njööööt. Tänk att matte äntligen förstått arbetsfördelningen. :-D
Så här såg ryggen ut innan jag började gräva i den. Visst ser den ren ut på ytan...
Sedan kratsade jag hovarna, och precis som tidigare tyckte Ariel att det var fullständigt onödigt och protesterade när jag kratsade vänster fram. Men eftersom jag envisades så gick de andra tre benen utan minsta problem... Hon vill liksom säga ifrån, men fogar sig direkt jag förklarar att hon måste. Gullgumman!
Därefter tog vi oss en promenad, med reflexnosgrimma och benreflexer på Ariel och även reflexjacka på matte. Lika bra att vänja sig vid den rutinen, fast det är ljust ute. Ariel tyckte det var en dum idé som alltid (även om hon är ivrig tills vi lämnat det trygga området), men med övertalning lyckades vi så småningom ta oss hela vägen till bilvägen. Det är gissningvis femton meter, men man skall ju ta små steg i början. Dessutom är vägen kryddad av farliga saker som klubbstugan, unghästar i en intilliggande hage, massor med ensilagebalar och en bilparkering. Ariel stack mot hagen några gånger, men hon är aldrig omöjlig att få stopp på. Något eller några kast bakåt, sedan lyssnar hon igen. Jag tror hon kan bli riktigt vettig med tiden.
Efter promenaden blev hon belönad med att gå ut i hagen igen. För övrigt bör noteras att hon numera anser att det är vår, då hon börjat fälla så smått. Dessutom finns det ju GRÄS utanför hagen!
Hm... Avslutar med en fin bild på hennes oerhört håriga ben...
Sommarbete fixat!
Sådär, då var sommaren ordnad för Ariels del. Jag har bokat in henne på ett bete med många olika typer av hästar, och i olika åldrar. Jag tror det kan vara bra för henne att se något annat än fjordhästar, så hon förstår att det finns bruna hästar också...
På betet finns det dessutom ett jämnårigt arabsto som jag hoppas att hon kommer att ha många trevliga stunder med. Ett plus är dessutom att betet ligger närmare Uppsala, så jag kan terrorisera Ariel ibland när det behövs. Inte för att jag tänker jobba med henne, men pussa på henne måste jag ju få göra även när hon är ledig.
Så nu är det bara höstens boende som är kvar att ordna. Jag vet ju var jag vill ha henne någonstans, men som det ser ut för tillfället är den lösdriften full. :-(
Envis som synden?
Var hos Ariel igår och konstaterade snabbt att lösdriften ekade tom och grinden till hagen var sönder. Hm... Fann min älskling tillsammans med sin bästis Glittra inne i en av stallets boxar. De andra lösdriftshästarna stod också inne, tydligen hade de busat och rymt ut ur hagen. Ja, det skall väl böjas i tid antar jag.
Pussade lite på henne och passade på att bara njuta av den härliga fjordlukten. Sedan ställde jag upp henne i stallgången (bra träning!) och borstade av henne lite som hastigast. Sedan tog vi oss en sväng på ridbanan, där fyra (!) farliga fjordhästar travade omkring. Ariel visste inte vart hon skulle titta och var inte ett dugg intresserad av den där saken som hängde efter henne i grimskaftet.
En snabb slutsats blev: vilken sjukt envis häst jag skaffat mig! Nog för att Habina var envis, men Ariel är snäppet värre. Hon tyckte jag var pest och pina som försökte få henne att göra något annat än att stirra. Med lite spöhjälper fick jag väl någon slags kontakt, men det var en ättikssur Ariel som "frågade" vad sjutton jag ville.
Efter några turer fram och tillbaka kapitulerade Ariel ett ögonblick och då passade jag på att belöna henne genom att gå in i stallet. Men min förhoppning att visa henne redan som ettåring grusades ganska snabbt den här kvällen. I och för sig försvann en hel del av besvikelsen när jag gosade med henne i boxen efteråt. Hon vill verkligen vara i knäet på mig och självklart också klia tillbaka när jag kliar. Jag har dock börjat få henne att förstå att jag helst inte vill ha hennes tänder i mitt huvud...
Äsch, vad negativt det här inlägget blev. Jag måste komma ihåg att ettårspremieringen är målet för sommaren, det betyder ju inte att jag måste visa henne där. Samtidigt behöver jag ju en sporre så jag håller igång med promenader och lydnadsträning, men som alltid är drömmen mycket mer rosenröd än verkligheten...
Min, min, bara min
Nu är kontraktet skrivet, Ariel är färdigbetald och försäkrad, så nu är hon min på riktigt, helt och hållet. Jag får fortfarande inte riktigt in det i huvudet, att JAG får göra precis vad jag vill med henne.
Jag hoppas jag kan ordna det till det bästa för henne, vill ju att hon skall få det bästa som går att få. Fast det vill väl alla hästägare?
Just nu grubblar jag över om hon behöver mer proteinrikt kraftfoder...
Jag hoppas jag kan ordna det till det bästa för henne, vill ju att hon skall få det bästa som går att få. Fast det vill väl alla hästägare?
Just nu grubblar jag över om hon behöver mer proteinrikt kraftfoder...
Våga vistas på vägen...
Idag har vi varit på en riktig promenad, jag och Ariel. Men vi tar det från början.
Anlände till ett vitt Sigtuna och en väldigt blöt Ariel. Hon hängde med sina polare och alla tre tyckte att jag verkade vara en intressant typ. Gosa kanske?
Tog in Ariel i lösdriften, men band inte upp henne, utan lät henne stå lös medan jag invigde den nya piggborste. Succé enligt Ariel. Fick ta i rätt så hårt, hon tyckte det bara blev skönare ju mer jag grävde ner piggarna i pälsen. Ja, det är ju inte lite päls hon har precis.
Sedan tog jag på grimma och nya grimskaftet, satte fast reflex på grimmans nosrem och benreflexer på Ariels ben. De var dock lite för stora och kasade ned aningens för långt. Nåja, de fungerar hyfsat ändå. Därefter gav vi oss ut på det stora äventyret. Jag hade fått utpekat både en bra stig att gå på och en äng att gå över lite bommar på.
Vi kom upp till ridbanan (som vanligt) och sedan var allting farligt enligt Ariel. Det var en stor grön låda med plast i, den var riktigt farlig. När vi kommit förbi den så var grinden farlig, men efter lite övertalning gick hon igenom den också. Sedan var det BÅDE farliga hästar och en farlig soptunna! Det blev nästan för mycket för Ariel, men hon lyssnade bra på min lugnande röst och efter en stund vågade hon sig vidare. Vi hann nästan ända fram till stigen när jag beslöt mig för att det fick vara nog med farligheter och så vände vi hemåt istället. På hemvägen är sakerna fortfarande farliga, men det blir inga motorstopp, utan istället snabbare tempo förbi dem. Ariel var omåttligt stolt när vi var hemma igen, hon hade överlevt!
Själv var jag stolt över att hon gick in i hagen utan påputtning bakifrån, som allt annat är det träning, träning och åter träning som hjälper. Vi var ute i en kvart och traskade.
Avslutade dagen med att rengöra kroppsöppningar ("vad skall du göra med mitt juver?!" protesterade Ariel) och mäta damen. Hon är cirka 125 cm hög, och väger enligt mina uträkningar 184 kg.
Anlände till ett vitt Sigtuna och en väldigt blöt Ariel. Hon hängde med sina polare och alla tre tyckte att jag verkade vara en intressant typ. Gosa kanske?
Tog in Ariel i lösdriften, men band inte upp henne, utan lät henne stå lös medan jag invigde den nya piggborste. Succé enligt Ariel. Fick ta i rätt så hårt, hon tyckte det bara blev skönare ju mer jag grävde ner piggarna i pälsen. Ja, det är ju inte lite päls hon har precis.
Sedan tog jag på grimma och nya grimskaftet, satte fast reflex på grimmans nosrem och benreflexer på Ariels ben. De var dock lite för stora och kasade ned aningens för långt. Nåja, de fungerar hyfsat ändå. Därefter gav vi oss ut på det stora äventyret. Jag hade fått utpekat både en bra stig att gå på och en äng att gå över lite bommar på.
Vi kom upp till ridbanan (som vanligt) och sedan var allting farligt enligt Ariel. Det var en stor grön låda med plast i, den var riktigt farlig. När vi kommit förbi den så var grinden farlig, men efter lite övertalning gick hon igenom den också. Sedan var det BÅDE farliga hästar och en farlig soptunna! Det blev nästan för mycket för Ariel, men hon lyssnade bra på min lugnande röst och efter en stund vågade hon sig vidare. Vi hann nästan ända fram till stigen när jag beslöt mig för att det fick vara nog med farligheter och så vände vi hemåt istället. På hemvägen är sakerna fortfarande farliga, men det blir inga motorstopp, utan istället snabbare tempo förbi dem. Ariel var omåttligt stolt när vi var hemma igen, hon hade överlevt!
Själv var jag stolt över att hon gick in i hagen utan påputtning bakifrån, som allt annat är det träning, träning och åter träning som hjälper. Vi var ute i en kvart och traskade.
Avslutade dagen med att rengöra kroppsöppningar ("vad skall du göra med mitt juver?!" protesterade Ariel) och mäta damen. Hon är cirka 125 cm hög, och väger enligt mina uträkningar 184 kg.
Shoppa utrustning!
Det enda tråkiga med att ha haft häst förut, är att jag redan har nästan alla prylar som behövs. Jag har till exempel både en bröst- och en loksele. Jag har ländtäcke, brems, benlindor till förbannelse och åtminstone tre stycken träns.
Även om min plånbok är glad över detta, så vill jag ju shoppa nya fräscha hästgrejer. Vilket jag självfallet inte kunde låta bli att göra...
Så idag kom ett paket från Hööks innehållande två stycken röda grimmor av storlek ponny, så jag alltid kan ha en ren... Vidare ett bomullsgrimskaft med pistolhake, också rött, en piggborste till utegångsfåret, en hovkrats (går alltid åt) och pälsglans till den söta svansen.
Måste så klart bifoga en bild på den söta svansen. Längtar sååå till imorgon då jag får borsta den igen och pussa på Ariels söta mule. :-D
Bör ju förstås tillägga att grimmorna än så länge är för stora för henne, då samma modell storlek shetlandsponny ju passar perfekt. Men någon dag lär hon få större huvud...
Även om min plånbok är glad över detta, så vill jag ju shoppa nya fräscha hästgrejer. Vilket jag självfallet inte kunde låta bli att göra...
Så idag kom ett paket från Hööks innehållande två stycken röda grimmor av storlek ponny, så jag alltid kan ha en ren... Vidare ett bomullsgrimskaft med pistolhake, också rött, en piggborste till utegångsfåret, en hovkrats (går alltid åt) och pälsglans till den söta svansen.
Måste så klart bifoga en bild på den söta svansen. Längtar sååå till imorgon då jag får borsta den igen och pussa på Ariels söta mule. :-D
Bör ju förstås tillägga att grimmorna än så länge är för stora för henne, då samma modell storlek shetlandsponny ju passar perfekt. Men någon dag lär hon få större huvud...
