Söndagens eskapader
Oj vad tiden går, känns som att jag inte hinner någonting. Men ett inlägg om vad som hände i söndags måste jag hinna med!
Dagen inleddes mycket bra, då Ariel kom och mötte mig i hagen. Tidigare har hon på sin höjd höjt på huvudet och kollat lite. Kanske börjar hon tycka om mig ändå. :-)
Loka var på bushumör, så hon försökte dra igång de andra för lite lek. Det lyckades inte särskilt bra, Glittra travade några meter och lade sedan av och Ariel var inte ett dugg intresserad. Så Loka vände sig förhoppningsfullt till mig och försökte få mig att leka åtminstone. Jag älskar verkligen att "jaga häst" så snart var det rejält med bus och bock i hagen. Dessutom hakade de andra på buset, så jag fick se både luftig trav och tokgalopp från Ariels sida. Noterade att hon är väldigt duktig på att hoppa rakt upp i luften på stället, flera gånger efter varandra. Eh, kandiderar hon för att bli Tiger i nästa storfilm med Nalle Puh kanske?
Fick bara till en hyfsad bild:
Efter ungefär tio minuters bus var flickorna nöjda och Ariel kom fram till mig för att gosa. Det kändes också väldigt bra, ibland vågar ju hästarna inte närma sig den som varit "farlig" under buset. Vi gosade en stund och sedan tog vi oss en promenad i den intilliggande (stooora) hagen.
Farligt, farligt sade Ariel och följde mig ängsligt. Vi tog oss uppför ett litet backkrön och gick över några stockar, men sedan fick Ariel nog, gjorde ett tvärkast och försökte slita sig loss för att rusa hemåt. Tur för mig att hon bara väger 200 kg, jag kan fortfarande hålla emot henne med min kroppstyngd.
Sedan blev det frust och stamp och protester. Vill inte! sade Ariel. Elaka matte låtsades inte höra, utan såg till att hon fick som hon ville. Men det var intressant att se hur frustrerad hon blir över att inte få som hon vill, och hur mentalt blockerad hon blir när hon väl insett att hon är långt ifrån flocken och tryggheten. Det finns massor att arbeta med här, men samtidigt är hon ju bara 7 månader. Räknade för övrigt ut att det motsvarar ungefär ett barn på 3 ½ år...
Efter promenaden gick vi tillbaka till flocken, så Ariel skulle få någon slags belöning för att hon lyssnade på matte (sista biten åtminstone). Väl där stod de och myste ett tag, innan både Loka och Ariel lade sig ned för att sova. Glittra vaktade och bildbevis har ni i förra inlägget.
Innan jag var tvungen att rusa iväg till bussen hann jag dessutom ta in Ariel, borsta henne som hastigast och kratsa alla hovarna. Fortfarande protesterar hon när jag vill lyfta vänster fram, medan de andra tre hovarna går alldeles utmärkt... Gjorde ett försök att tempa, men det vill fröken fisförnäm inte vara med om längre. ;-) Nåja, man får välja sina strider. Hovarna är trots allt viktigare just nu än vilken vilotemperatur hon har.
Sammanfattningsvis kändes det som en väldigt givande dag, då jag kom mycket närmare Ariel, speciellt när hon låg i hagen och somnade i mitt knä... Älskar min lilla prinsessa! :-D
Dagen inleddes mycket bra, då Ariel kom och mötte mig i hagen. Tidigare har hon på sin höjd höjt på huvudet och kollat lite. Kanske börjar hon tycka om mig ändå. :-)
Loka var på bushumör, så hon försökte dra igång de andra för lite lek. Det lyckades inte särskilt bra, Glittra travade några meter och lade sedan av och Ariel var inte ett dugg intresserad. Så Loka vände sig förhoppningsfullt till mig och försökte få mig att leka åtminstone. Jag älskar verkligen att "jaga häst" så snart var det rejält med bus och bock i hagen. Dessutom hakade de andra på buset, så jag fick se både luftig trav och tokgalopp från Ariels sida. Noterade att hon är väldigt duktig på att hoppa rakt upp i luften på stället, flera gånger efter varandra. Eh, kandiderar hon för att bli Tiger i nästa storfilm med Nalle Puh kanske?
Fick bara till en hyfsad bild:
Efter ungefär tio minuters bus var flickorna nöjda och Ariel kom fram till mig för att gosa. Det kändes också väldigt bra, ibland vågar ju hästarna inte närma sig den som varit "farlig" under buset. Vi gosade en stund och sedan tog vi oss en promenad i den intilliggande (stooora) hagen.
Farligt, farligt sade Ariel och följde mig ängsligt. Vi tog oss uppför ett litet backkrön och gick över några stockar, men sedan fick Ariel nog, gjorde ett tvärkast och försökte slita sig loss för att rusa hemåt. Tur för mig att hon bara väger 200 kg, jag kan fortfarande hålla emot henne med min kroppstyngd.
Sedan blev det frust och stamp och protester. Vill inte! sade Ariel. Elaka matte låtsades inte höra, utan såg till att hon fick som hon ville. Men det var intressant att se hur frustrerad hon blir över att inte få som hon vill, och hur mentalt blockerad hon blir när hon väl insett att hon är långt ifrån flocken och tryggheten. Det finns massor att arbeta med här, men samtidigt är hon ju bara 7 månader. Räknade för övrigt ut att det motsvarar ungefär ett barn på 3 ½ år...
Efter promenaden gick vi tillbaka till flocken, så Ariel skulle få någon slags belöning för att hon lyssnade på matte (sista biten åtminstone). Väl där stod de och myste ett tag, innan både Loka och Ariel lade sig ned för att sova. Glittra vaktade och bildbevis har ni i förra inlägget.
Innan jag var tvungen att rusa iväg till bussen hann jag dessutom ta in Ariel, borsta henne som hastigast och kratsa alla hovarna. Fortfarande protesterar hon när jag vill lyfta vänster fram, medan de andra tre hovarna går alldeles utmärkt... Gjorde ett försök att tempa, men det vill fröken fisförnäm inte vara med om längre. ;-) Nåja, man får välja sina strider. Hovarna är trots allt viktigare just nu än vilken vilotemperatur hon har.
Sammanfattningsvis kändes det som en väldigt givande dag, då jag kom mycket närmare Ariel, speciellt när hon låg i hagen och somnade i mitt knä... Älskar min lilla prinsessa! :-D
Kommentarer
Trackback
