Vad gör man inte...
Insåg ganska snabbt att jag inte skulle klara av att vänta ända till lördag på att se min nya häst, så efter jobbet åkte jag hem, kastade i mig lite mat och satte mig på bussen igen. Den var lite sen, vilket ledde till att jag var osäker om jag skulle hinna till landsortsbussen. Så jag sprang från hållplats till hållplats och hann precis!
Väl på bussen lät busschauffören lite förvirrad över hållplatsen, men jag uppfattade det mest som att han tyckte jag frågade "för tidigt" på resan. Tyvärr visade det sig att han inte alls visste var hållplatsen var, så jag klev av på tok för långt bort, virrade omkring i ett villaområde i Sigtuna och fick slutligen hjälp av en kvinna med hund.
Promenaden från rätt busshållplats till stallet tar ungefär 30 minuter, så det var ju bara att fortsätta gå. I bäckmörkret...
Väl framme var det raka vägen ut i hagen som gällde och Ariel var överförtjust att se mig. Än så länge tror jag inte det är mig egentligen,utan "någon, vem som helst som bryr sig". Vi provade hennes nya grimma och den passade perfekt! Sedan ledde jag in henne i stallet, hon är lätt att leda, lyssnar bra på kommandon, även om hon egentligen vill springa.
Min plan var att borsta igenom henne, få bort all lera på benen samt börja introducera rengöring av kroppsöppningar. Men unghäst som hon är, så blev hon otålig efter en stund. Därför blev det bara lite gos, borstning av kropp, huvud och svans (minus ben) och rengöring av ögonvrår. Sedan var tålamodet komplett slut och vi gick ut i hagen igen.
Väl i grindöppningen kunde hon inte alls förstå meningen med att gå i leran, så hon stod och tjurade ett bra tag innan hjälp i form av puttning på baken dök upp. Tack stallkamrater!
Så imorgon måste jag rengöra benen. Om jag har tid, och Ariel har tålamod kvar, så blir det även en liten promenad. Vi får se helt enkelt. Idag var jag totalt i stallet en timme, vilket är lite komiskt med tanke på att restiden är 60 min enkel resa, plus då promenaden till och från stallet. Men vad gör man inte för en liten Ariel?
Hon är så gosig, så nyfiken och såååå underbar. Jag fattar fortfarande inte att hon är min, min, min! :-D
Väl på bussen lät busschauffören lite förvirrad över hållplatsen, men jag uppfattade det mest som att han tyckte jag frågade "för tidigt" på resan. Tyvärr visade det sig att han inte alls visste var hållplatsen var, så jag klev av på tok för långt bort, virrade omkring i ett villaområde i Sigtuna och fick slutligen hjälp av en kvinna med hund.
Promenaden från rätt busshållplats till stallet tar ungefär 30 minuter, så det var ju bara att fortsätta gå. I bäckmörkret...
Väl framme var det raka vägen ut i hagen som gällde och Ariel var överförtjust att se mig. Än så länge tror jag inte det är mig egentligen,utan "någon, vem som helst som bryr sig". Vi provade hennes nya grimma och den passade perfekt! Sedan ledde jag in henne i stallet, hon är lätt att leda, lyssnar bra på kommandon, även om hon egentligen vill springa.
Min plan var att borsta igenom henne, få bort all lera på benen samt börja introducera rengöring av kroppsöppningar. Men unghäst som hon är, så blev hon otålig efter en stund. Därför blev det bara lite gos, borstning av kropp, huvud och svans (minus ben) och rengöring av ögonvrår. Sedan var tålamodet komplett slut och vi gick ut i hagen igen.
Väl i grindöppningen kunde hon inte alls förstå meningen med att gå i leran, så hon stod och tjurade ett bra tag innan hjälp i form av puttning på baken dök upp. Tack stallkamrater!
Så imorgon måste jag rengöra benen. Om jag har tid, och Ariel har tålamod kvar, så blir det även en liten promenad. Vi får se helt enkelt. Idag var jag totalt i stallet en timme, vilket är lite komiskt med tanke på att restiden är 60 min enkel resa, plus då promenaden till och från stallet. Men vad gör man inte för en liten Ariel?
Hon är så gosig, så nyfiken och såååå underbar. Jag fattar fortfarande inte att hon är min, min, min! :-D
Kommentarer
Trackback
