Ariel 3525

Nu har Ariel flyttat hemifrån! :-D

Vi lämnade Sigtuna vid halv tio på förmiddagen, på grund utav lite tidspress hade Ariel blivit inlyft i transporten, men hon fann sig rätt okej i det och stod snällt hela resan. Väl framme (lite mer än en timmes resa) tyckte vi det var lika bra att släppa ut henne direkt till de andra hästarna.

Låt mig presentera "turridningshästarna"; Ariel, Eldur och Idunn. Längst ned till höger syns lite av Sunna också.



Sunna är alltså mamma till valacken Eldur (5 år ) och stoet Idunn (2 år), och det är dessa tre som kommer gå med Ariel i fortsättningen.

Det blev en hel del rusningar, speciellt som Sunna verkligen ville visa att hon bestämde i hagen. Ariel aktade ordentligt på sig, vilket gjorde att kärlekskranka Eldur sprang efter och så hakade Idunn på bara för att hon inte riktigt förstod vad som hände...

Lite trav:


Och galopp:


Ariel var djupt chockad över hur gigantisk hagen var, den är liksom byggd som ett U. Här syns Ariel, i full galopp, i den högra delen av "U:et". Staketet går ända upp till den vita byggnaden...


Jag hann vara där några timmar, vi pysslade med kraftfoderuppdelningar och vägning av hö. Tanken är ju att hästarna skall äta ungefär lika mycket, då de ändå kommer att äta av varandra. Men än så länge äter Ariel sina små lusernpelletsar ett tag till.

Har inte så mycket mer att rapportera om första dagen på nya stället, mer än att Ariel verkar trivas helt okej. Älskade vännen!

Igår var jag en sväng hos Ariel. Kände mig nästan skyldig när jag klev omkring i hagen och jämförde med nya stället. Men hon skall ju tack och lov snart dit!

Har fått veta att Loka och Glittra åker till Finland natten mot måndag, så det var ju precis i rätt tid som Ariel flyttade. Kanske är det här sista kortet med gänget?



För övrigt står de i rangordning; Glittra längst till vänster, sedan Loka och sist lilla Ariel, minst på alla sätt och vis...

Jag var lite orolig att Ariel inte skulle känna igen mig, eftersom det var elva dagar sedan vi sågs sist. Men hon verkade mest chockad över att jag var där, ungefär som hon gett upp hoppet om att se mig igen. Lilla vännan...

Borstade igenom henne ordentligt med gummiskrapan, hon har tappat nästan all lång ytterpäls, nu är det den fjuniga underullen som jag försöker få bort. Den är dock inte lika lätt att bli av med, man får stå och borsta ganska länge. I och för sig ingenting som Ariel hade något emot., snarare tvärt om... Hon är en liten kelgris!

Här äter de mossa, en delikatess enligt både Glittra och Ariel...



Jagade dem en stund i hagen, det behövdes verkligen! Alla tre har ju fått lite mer kraftfoder den senaste månaden och det har verkligen gjort dem pigga. Eller så är det vårsolen som får dem alldeles stolliga. I och för sig så betedde sig Glittra som att hon var för vuxen för sådana där dumheter, så hon stod mest bredvid mig. Hon är ju trots allt tre veckor äldre än Loka och en månad äldre än Ariel...

Loka slog nästan knut på sig själv när hon rejsade runt och gjorde diverse krumbukter. Ariel flåsade mest, hon har inte särskilt bra kondition. Jag slutade jaga när Loka satte sig på ändan, vill ju inte att någon kommer till skada i leran. Jag undrar vad Ariel kommer säga om nya hagen, hon lär väl dö på kuppen när hon rusar runt där. Nåja, det kan det vara värt... Medan Ariel återhämtade sig från ruscherna så gick jag upp till paddocken och lade ut tre gröna bommar efter varandra. Jag vet inte hur hindermaterialet ser ut på nya stället, så jag tänkte det var bäst att passa på och träna lite.

Fångade in Ariel och så traskade vi upp till paddocken. Först gick vi ut till vägen och åt lite gräs, och sedan gick vi tillbaka och skrittade över bommarna några gånger. Inga problem på något vis. Hon fryser som vanligt fast ibland och hon studsar på stället när hon blir lite rädd, men hon lugnar sig snabbt och det känns faktiskt som att hon har börjat se mig som sin ledare.

Vi träffade på ett par fjordhästentusiaster vid paddocken, varav den ena inte sett Ariel sedan hon var föl. Fick sjukt mycket beröm för min fina häst, det värmer! Men som jag sade till dem, det är ingen konst att köpa en fin häst, nu gäller det att jag förvaltar det också...

Själva bomträningen var för övrigt precis som förra gången (57 dagar sedan sist!), ingenting som rörde henne i ryggen. Hon gick snällt över bommarna och brydde sig inte om dem alls. Duktig tjej! Om det finns hindermaterial på nya stället tänker jag börja "löshoppa" henne lite smått. Jag tror att hon kommer älska det!

Åter efter vår promenad var det lunchfodring, så Ariel fick snällt finna sig i att kratsa hovarna medan hon åt. Väldigt lite tjafs med vänster fram blev det och sedan ingenting alls. Det är nu två månader sedan uppfödaren snyggade till hovarna, så jag måste boka tid med hovslagare på nya stället. Det kommer att bli intressant...

Pussade Ariel hejdå med avskedsorden att vi ses på lördag. För på lördag, då är det FLYTT som gäller! :-D

Nu har jag varit på besök på en helt fantastisk lösdrift utanför Uppsala. Den har stooora hagar, med omväxlande terräng och rejält tilltagna ligghallar. Hästarna var trevliga individer i lagom storlek och ålder.

Till stallet hör en enklare ridbana, en uppvärmd sadelkammare, en toalett, ett varmt (!) fikarum, en rundkorall och en BANVALL!

Just nu känns det som att det här är stället jag vill ha Ariel på resten av tiden i Uppsala. Jag längtar sååå mycket till jag kan flytta dit henne, just nu letar jag transportör och hoppas att allt skall falla på plats och lösa sig.

Ariel, snart får jag se dig flyga fram över stock och sten, precis som en riktig unghäst skall ha det...

Som ni bloggläsare kanske har märkt, så har jag inte träffat Ariel på tio dagar. Det beror inte på att jag inte haft tid, utan att jag legat däckad med feber och bihåleinflammation. Typiskt att sådant händer när man är ledig!

Idag skall jag iväg på äventyr, som berör Ariel väldigt mycket, men mer kan jag inte avslöja än. Om jag känner mig hyfsat pigg efter äventyret, så kommer jag att våga åka till Ariel imorgon. Längtar sjuuuukt mycket efter min lilla älskling. :-)

Okej, jag erkänner. På skoj har jag kikat i hingstkatalogen och låtsats leta hingst till Ariel. Men verkligheten är tyvärr ganska deprimerande. Jag har insett att det finns en nackdel med ett välstammat sto med "drömhärstamning". Alla hingstar är släkt med henne...

Släkt i första led: 7 hingstar.
Släkt i andra led: 13 hingstar.
Släkt i tredje led: 22 hingstar.
Släkt i fjärde eller femte led: 13 hingstar.

Hurra vad lätt det kommer bli att välja hingst... Inte. :-(

Håll med om att det är en härlig syn som möter en när man kommer till Ariel:



Det är från vänster Glittra, Ariel, Loka.

En helt okej exteriörbild på Ariel 8 månader:



Hon är nu 119,5 cm i manken och 127 cm i korset. Jag passade på att mäta henne samtidigt som jag borstade bort en massa lös päls. Hon fäller kopiöst mycket just nu.

Glittra ville göra alla uppmärksamma på att det är slut på vatten i badkaret:



Jag och Ariel tog oss an den farliga presenningen, men ganska snart upptäckte Ariel att det fanns hö under! Så plötsligt var presenningen inte så farlig längre. Det tar sig... Sedan promenerade vi vidare mot vägen och träffade på två stycken intressanta barn som Ariel först tyckte var läskiga och sedan knappt ville lämna (efter att de börjat klia henne). Vi tog även ett varv på ridbanan och det verkligen pös av energi från henne, men hon höll sig lydigt bredvid eller bakom mig hela tiden ändå. DUKTIG TJEJ! Likaså när hon blev rädd för någonting, då gör hon ett jämfotahopp rakt upp och fryser sedan fast för att se om det var något farligt. Hon får gärna fortsätta göra så även i framtiden, istället för att rivstarta därifrån som hon gjorde tidigare.

Efter promenaden var Ariel sååå studsig av all tillbakahållen energi att jag jagade henne en stund i hagen. Mycket bra idé enligt Loka, som förstås hakade på. Men sedan (så typiskt småbarn!) blev de trötta alla tre. Jag lovade att vaka och då såg det ut så här i hagen:



Efter en halvtimme hade de andra sovit klart, men Ariel verkar tycka lika mycket om att dra sig som jag:



Det är Glittra som undrar varför Ariel inte kliver upp...

Många bilder och inte så mycket text i dagens inlägg, men det hände inte heller så mycket dramatiska saker. Jag kan ju inte tjata varje dag om hur mycket jag älskar min lilla Ariel. Eller, jo, det kan jag ju...

Jag har ju helt glömt bort att nämna i bloggen att jag köpte superfina dekaler ifrån min idol Mia Lindgren (www.dekaltext.com). Hon är alltså min distansrittsidol, inte dekaltextidol. ;-)

Håll med om att det ser snyggt och proffsigt ut!



Det var lätt att få på plats snyggt också. För tillfället är det en röd, en vit och en blå hink som har namnet på sig, men jag kommer nog märka det mesta jag hittar...

I torsdags var jag en sväng till Hööks för att köpa grejer till Ariel. Hon behöver en ny grimma, så jag kan ta hem den "gamla" och tvätta den. I det här lervädret behövs det ombyte så att säga. Sedan behöver hon en gummiskrapa, eftersom hon börjat fälla nu. Använde piggborsten i onsdags, och den behöver tömmas på hår ungefär efter tio drag...

Hittade snabbt både grimma och gummiskrapa, men blev upplyst av personalen att om jag handlade för 300 kr så fick jag 50 kr rabatt. Frestande... Började kolla på saker jag absolut inte behöver nu, men som jag hemskt gärna skulle vilja ha. Lassade på mig en massa grejer innan jag faktiskt tog mig samman och blev vuxen igen.

Framme vid kassan lämnade jag fram enbart grimman och gummiskrapan, slutnota 64 kr... Gissa om jag är stolt över mig själv! :-D

Äntligen kunde jag ta mig till Ariel igen. Med tanke på informationen jag fick från stallkamraterna, så tänker jag inte vara ifrån henne så länge i fortsättningen. Men jag går händelserna i förväg!

Anlände vid ettiden, gosade en kort stund i hagen innan jag tog henne på promenad för att kika på den läskiga släpvagnen. I släpvagnen fanns det hösilagebalar, och ovanpå låg en (livsfarlig) blå presenning. Jag har börjat lära mig hur Ariel tänker, press fungerar inte, utan det handlar enbart om att ha tålamod och erbjuda ett "bra" alternativ. I fallet med släpvagnen erbjuder jag helt enkelt att antingen stå kvar på samma ställe i all evighet, eller våga nosa på släpvagnen. Ariel tjurar från början, men snart förstår hon att det inte är någon mening att vänta ut matte. Matte verkar ha världens bästa tålamod...


Här syns släpvagnen i bakgrunden.

Sedan återvände vi till hagen och busade en kort stund, eftersom stallgången var upptagen av andra hästar. Medan småttingarna pustade ut pratade jag med A som brukar göra stalltjänst. Hon berättade att Ariel hade rymt för några dagar sedan. Hon hade helt sonika lyft ned bägge plankorna i grinden och sedan hoppat över dem... Sedan fortsatte A och berättade att det verkligen MÄRKTES att jag inte varit här och aktiverat Ariel. Tydligen är Ariel väldigt lydig och väluppfostrad dagarna efter att jag arbetat med henne, men när det gått för lång tid blir hon både busig och tjurig. Hm... Jag som inte trodde att det spelade någon roll om jag jobbade med henne eller inte. Där ser man hur mycket det egentligen betyder.

Tog in Ariel i stallgången och pysslade lite. Borstade igenom henne (hon fäller rejält!) och klippte manen. Det blev inte snyggt, men mindre rufsigt i alla fall. Kratsade hovarna och borstade ännu en gång. Sedan tog vi oss en promenad upp till vägen. Ariel stannade några gånger och blev lite rädd för bilarna ett par gånger. Men så länge jag ger henne utrymme att rusa iväg, så rusar hon inte. Knepigt va? Alltså, om jag håller emot i grimskaftet när hon blir orolig, då blir hon mer orolig. Men om jag istället ger henne eftergift, så tar hon något/några steg hemåt och lugnar sig sedan igen.

Efter att vi nått vägen vände vi tillbaka och här skall Ariel ha en stooor eloge. Hon gick FINT hela vägen tillbaka. Vet inte vem som kidnappat min busiga åring, men idag ökade hon skritten bara några gånger, och ingen utav gångerna gick hon förbi mig. Duktiga Ariel! Som sista uppgift tog vi oss an släpvagnen igen, den här gången vågade hon gå nära mycket snabbare, och vi avslutade med en rätt så svår uppgift. Vi gick emellan släpvagnen och stallväggen. Det var läskigt, tyckte Ariel, men vi tog ett steg i taget och så var vi plötsligt igenom! :-)


Här emellan gick vi...

Pussade hejdå till Ariel och lovade att vara hos henne igen på onsdag. Skall försöka hinna åka ut på fredagar också, så det inte blir för många dagar emellan. För det är ju tydligt att hon behöver aktiveras...

Av diverse olika orsaker har jag inte haft möjlighet att vara hos Ariel på snart tio dagar. Det känns som en evighet! Längtar sjukt mycket efter henne, men imorgon skall jag åka dit, om det så regnar småspik.

Det jag fortfarande grubblar lite över, är att hon inte känns som "min" häst. Visst kan jag acceptera att hon inte fattat det än (sådant tar ju tid), men varför har inte jag riktigt fattat det än? Det mest rimliga svar som jag hört är att hon fortfarande står hos sin uppfödare. Alltså att inget egentligen förändrats i hennes liv, förutom att några papper skrivits på.

Kan det vara så enkelt? Eller beror det på att jag egentligen inte har huvudansvaret? Jag har som sagt inte varit där på tio dagar och ingen verkar ha märkt det så att säga...