När katten är borta...

Äntligen kunde jag ta mig till Ariel igen. Med tanke på informationen jag fick från stallkamraterna, så tänker jag inte vara ifrån henne så länge i fortsättningen. Men jag går händelserna i förväg!

Anlände vid ettiden, gosade en kort stund i hagen innan jag tog henne på promenad för att kika på den läskiga släpvagnen. I släpvagnen fanns det hösilagebalar, och ovanpå låg en (livsfarlig) blå presenning. Jag har börjat lära mig hur Ariel tänker, press fungerar inte, utan det handlar enbart om att ha tålamod och erbjuda ett "bra" alternativ. I fallet med släpvagnen erbjuder jag helt enkelt att antingen stå kvar på samma ställe i all evighet, eller våga nosa på släpvagnen. Ariel tjurar från början, men snart förstår hon att det inte är någon mening att vänta ut matte. Matte verkar ha världens bästa tålamod...


Här syns släpvagnen i bakgrunden.

Sedan återvände vi till hagen och busade en kort stund, eftersom stallgången var upptagen av andra hästar. Medan småttingarna pustade ut pratade jag med A som brukar göra stalltjänst. Hon berättade att Ariel hade rymt för några dagar sedan. Hon hade helt sonika lyft ned bägge plankorna i grinden och sedan hoppat över dem... Sedan fortsatte A och berättade att det verkligen MÄRKTES att jag inte varit här och aktiverat Ariel. Tydligen är Ariel väldigt lydig och väluppfostrad dagarna efter att jag arbetat med henne, men när det gått för lång tid blir hon både busig och tjurig. Hm... Jag som inte trodde att det spelade någon roll om jag jobbade med henne eller inte. Där ser man hur mycket det egentligen betyder.

Tog in Ariel i stallgången och pysslade lite. Borstade igenom henne (hon fäller rejält!) och klippte manen. Det blev inte snyggt, men mindre rufsigt i alla fall. Kratsade hovarna och borstade ännu en gång. Sedan tog vi oss en promenad upp till vägen. Ariel stannade några gånger och blev lite rädd för bilarna ett par gånger. Men så länge jag ger henne utrymme att rusa iväg, så rusar hon inte. Knepigt va? Alltså, om jag håller emot i grimskaftet när hon blir orolig, då blir hon mer orolig. Men om jag istället ger henne eftergift, så tar hon något/några steg hemåt och lugnar sig sedan igen.

Efter att vi nått vägen vände vi tillbaka och här skall Ariel ha en stooor eloge. Hon gick FINT hela vägen tillbaka. Vet inte vem som kidnappat min busiga åring, men idag ökade hon skritten bara några gånger, och ingen utav gångerna gick hon förbi mig. Duktiga Ariel! Som sista uppgift tog vi oss an släpvagnen igen, den här gången vågade hon gå nära mycket snabbare, och vi avslutade med en rätt så svår uppgift. Vi gick emellan släpvagnen och stallväggen. Det var läskigt, tyckte Ariel, men vi tog ett steg i taget och så var vi plötsligt igenom! :-)


Här emellan gick vi...

Pussade hejdå till Ariel och lovade att vara hos henne igen på onsdag. Skall försöka hinna åka ut på fredagar också, så det inte blir för många dagar emellan. För det är ju tydligt att hon behöver aktiveras...

Kommentarer
Postat av: Emily

Där ser du! Du gör större skillnad än du tror!!

2008-03-14 @ 10:39:59
URL: http://blogg.passagen.se/ljulius
Postat av: Lisa

Härligt att ditt jobb börjar göra skillnad. Fortsätt kämpa på så kommer Ariel vara en ängel när hon bir "stor" =)

2008-03-14 @ 15:19:55
URL: http://ellabus.blogg.se
Postat av: Ellinor Karlström

Hehe, ja jag hoppas för guds skull att hon inte blir mindre... ;-) Skall mäta henne imorgon och se om hon växt någon cm sedan förra månaden.

Tack för era peppande inlägg! :-D

2008-03-15 @ 09:33:53
URL: http://habina.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0