Ariel 3525

Kom hem från jobbet, rätt så seg efter en väldigt intensiv vecka, där jag fått hoppa in och vikariera lite för mycket om man tittar till övertiden.

Känner mig dessutom lite deppig av olika anledningar. Men vad hittar jag på hallmattan, om inte en paket-avi! Rusar till postutlämningen och får med mig en lagom stor kartong hem. Ryser av lycka medan jag packar upp...

Sidepull

Gummityglar

Förbygel och martingal

Alltsammans i klarrött. *kär* Jag skall lura på Ariel alltihopa på söndag, och sedan kommer bildbeviset i bloggen. Just nu är det mest en massa virrvarr av röda plastbitar...

Enda nackdelen jag kan komma på just nu, är att jag måste köpa ett mässingsbett som matchar spännena...

Igår var jag en sväng till Ariel. Hon var väldigt glad att se mig och kunde jag möjligtvis klia lite bakom örat? Jag borstade bort ännu mer löst hår, kratsade hovarna och konstaterade att hon hade ett par småsår på benen. Mer blev det liksom inte. Kort sammanfattning...

Jag tog några kort, men antingen gick Ariel iväg precis när jag knäppte, eller så ville hon nosa på kameran. Tror inte jag haft så många kort att slänga tidigare. Men här fick jag i alla fall en huvudbild, även om öronen är åt fel håll.
Observera att manen redan behöver klippas igen...



Jag tycker att hon har börjat få så fina färger i sommarskrud. :-D

Det skall börjas i tid heter det ju. Det är delvis därför jag har investerat i tre hinkar med olika färger. Blå för rent vatten, vit för saltvatten och röd för tvättvatten. Så Ariel redan från tidiga år lär sig skillnaden mellan hinkarna.

Igår var det så fint väder, att jag beslöt mig för att svampa av Ariel. Hon har ju tidigare stiftat bekantskap med vattenslangen, även om jag bara blötte ned lite på frambenen.

Så ut i hagen med röda hinken, halvfull med ljummet vatten och en stor svamp. Ariel tyckte hinken var rätt ointressant, tills jag började plaska med svampen. Aha, en ny leksak! Hon och jag hade lite skojdragkamp med svampen en stund, mest för att hon skulle tycka att det här nya var roligt. Sedan fick jag svampa av henne på bringan, frambenen, magen, juvret och bakbenen. Det var lite läskigt när vattnet rann, men då var det ju bara att gå undan en stund.

Hon fick sedan leka med den tomma hinken och svampen medan jag borstade bort lös päls. Ett par gånger fick hon ett bra grepp om svampen, så hon kunde vifta omkring med den. Sedan blev hinken roligare och hon försökte klura ut hur hon skulle kunna putta den från den lilla gropen den låg i.

Jag avslutade med att kratsa hovarna, vilket gick mycket bättre än tidigare. Framför allt att lyfta, eftersom jag insett att Ariel är inlärd på ett annat sätt än jag är. Hon är lärd att man drar med handen längs framsidan av benet, jag är lärd att man drar med handen längs baksidan av benet. Inte konstigt att vi inte förstod varandra tidigare.

Här har jag motat bort de andra hästarna, så Ariel skulle få se hur ligghallen ser ut. Tyvärr är den lite för liten för att rymma alla hästarna samtidigt, då de kommer för nära varandra. Ariel vet var gränserna går.



Förhoppningsvis skall vi byta sommarhage under nästnästa helg, då finns det en mycket större ligghall att tillgå.

Så har jag, med tungt hjärta, gjort mitt val. 2003 valde jag Habina framför Hampus. 2008 väljer jag Ariel framför Hampus.

Älskade Ariel, jag hoppas du inte rycks ifrån mig för tidigt, så som Habina gjorde. Vill vara med dig för alltid...

Älskade Hampus, förlåt mig än en gång. Jag hoppas och önskar att det skall komma en dag då jag inte behöver svika dig. Du vet mitt löfte...

Då jag har annat för mig idag, så åkte jag till Ariel igår istället. Blev bara en snabbvisit, men klockan var ändå mycket när jag väl var hemma igen.

Ariel trivs med livet som ledig, men verkar också uppskatta att jag kommer på besök. Hon är lite svartsjuk av sig, så om jag gosar med någon utav de andra hästarna har hon en svår balansgång. Smyga sig så nära att hon kan puffa lite försiktigt på mig, men samtidigt inte så nära att den andra hästen anser att hon behöver sig en tillrättavisning.

Jag borstade igenom henne, hon har fortfarande vinterpäls kvar på vissa ställen. Vill inte fälla det heller. Jag har hört om ettåriga shetlandsponnyer som inte fäller vinterpälsen, men aldrig en fjording. Knepigt...

Eftersom Ariel har en gigantisk hage fylld med saftigt grönt gräs, så väljer hon självklart att äta:



Risbusken... *suck*

Jag busade lite med henne innan jag lämnade hagen och det tyckte hon var superkul. Hon försökte dra igång de andra också, men de var mer mat-fokuserade. Ariel har i och för sig fått lite mage nu, så jag är inte bekymrad över hennes prioriteringar. Det är så kul med en busig åring som faktiskt vill springa ikapp med en. :-)

Jaha, då har jag fått veta att hästen jag första gången bloggade om här:

http://habina.blogg.se/1190926862_drmhsten_med_stort_d.html 

nu är till salu.

Några utav er gissade redan på den tiden att det var Hampus. Ledtråden var ju "Jag kan till och med sträcka mig så långt som att det är en väldigt väluppfödd och grundutbildad fjording..."  Självklart var han ju väluppfödd och grundutbildad, det var ju jag som fött upp och grundutbildat honom. :-D

Nu är alltså Hampus till salu, men jag har ingen möjlighet att köpa honom. Såvida jag inte säljer Ariel, och jag har inte bestämt om jag egentligen vill det. Jag behöver grubbla över det här, och diskutera med mina nära.

Jag vet inte alls vad som händer nu.

Idag är Ariel tio månader, vilket betyder fotografering och mätning. Tog in henne i stallet (ensam matte!) men lyckades inte få till något riktigt bra kort. Hon var hysterisk så fort jag inte stod näääära henne, och det är svårt att ta exteriörkort då. Det bästa blev denna:



Hon blev mätt till 125 cm i manken och 128 cm i korset, det vill säga en ökning med tre respektive två cm på en månad. Inte illa alls! Det blir nog ingen liten plutthäst ändå... Viktmässigt är hon nu uppe i 218 kg. Om jag kollar på tabellen för hur hög Ariel blir som vuxen, så kommer hon att bli 139 cm som hennes mankhöjd ser ut nu. Jag är nöjd... :-D

Innan hon fick gå tillbaka till hagen tog vi en tur till transporten. Och tänk, idag gick det mycket bättre! Det är väl typiskt vad inställningen hos mig kan göra ändå... Jag hade bestämt mig att det fick ta hela natten, men in i transporten, vända runt och ut igen skulle hon (så hon inte backar, utan tänker framåt hela tiden). Tre gånger gjorde vi det, utan större protester. Den sista gången fick hon till och med stå kvar i tio sekunder och fundera över situtationen. Dock med huvudet åt fel håll. Jag gav både havre och kliade henne, så jag tror transporten kändes helt okej. Eller, egentligen vet jag att det inte är transporten hon reagerar på, utan min inställning till det som skall göras.

Vackra Ariel!

Jag har ju haft lite funderingar på att lämna bort Ariel för inkörning. Förmodligen kommer jag att göra det, eftersom jag inte kan köra in henne själv. Dessutom vill jag ju ha henne inkörd tidigt, det är ju så mycket lättare då.

Men nu har jag börjat fundera över att även lämna bort henne för träning inför treårspremieringen. Inte så aktuellt ännu (det är ju inte inkörningen heller), men ändå värt att fundera över. Om jag lämnar bort henne, kommer det att kännas som att det inte var min förtjänst om hon får bra poäng? Alternativt, om jag inte lämnar bort henne, kommer jag gräma mig om vi får dåliga poäng?

På ett sätt vill jag ju göra allt tillsammans med Ariel, lära mig med henne, men samtidigt är treårspremieringen ingenting vi kan göra om. Att rida in henne och testa fälttävlan tillsammans är ju något vi kan göra om och om igen, tills vi behärskar det. Det vore snopet att stå med låga poäng på premieringen för att jag utbildat henne...

När skall man göra saker själv och när bör man leja in hjälp?

Jobbet känns extremt tungt, ekonomin är inte den bästa, mina favoritbyxor har gått sönder, vänster lins är trasig (efter tre veckor!), hinner inte riktigt med plugget eller skrivkursen.

Alltså dags att åka ut till Ariel för att bli peppad! Ack så fel jag hade. :-(

Försökte lastträna, men hon ville inte. Ingen som helst framåtbjudning, ointresserad av havren, tjurig och rädd samtidigt.

Fick in henne en gång, men då var hon lika snabbt ute igen. Avslutade när hon hade stått med alla hovarna på rampen och sedan vänt sig runt och gått ut (alltså inte backat).

Allt känns tusen gånger värre än innan jag åkte ut. Dags att börja samla modellhästar igen?



Tro mig, han bråkar aldrig, rullar sig aldrig i lera, kostar inga pengar, blir aldrig skadad och går alltid i korrekt form...

Var iväg en sväng till Ariel idag. Först hade jag bara tänkt pussa på henne, men när hela hästflocken var så vänliga att följa mig till grinden, passade jag på att ta med mig Ariel. Hon tyckte, förstås, att det var en dum idé, men följde ändå snällt med.

Vi tog en sväng till transporten, där Ariel fick äta havre. Jag är inte säker på att hon fattat att hon kan stå kvar i transporten och äta upp all havre. Som det var nu gick hon in i transporten, proppade munnen full med havre, ryggade ut och tuggade i sig all havre, för att sedan gå tillbaka in i transporten. Hm... Efter tre vändor tyckte jag det räckte, så då gick vi in i stallet istället.

Alldeles ensamma... En ännu dummare idé tyckte Ariel och försökte visa att hon minsann var ett hetsigt fullblod som skulle explodera av hysteri om hon inte fick återvända till de andra hästarna. Jag fnös mest åt henne och allt eftersom lugnade hon ned sig. Försökte klippa manen, men det blev lite si och så när Ariel trampade fram och tillbaka i stallgången à la nervöst fullblod inför start. Jag passade på att klippa öronhåren också, och först när jag klippt klart insåg jag att Ariel ju är rädd om sina öron! Tydligen inte längre...

Sedan fick Ariel (äntligen matte!) gå tillbaka till de andra hästarna. Men så fort hon fick dem inom synhåll var de inte lika intressanta som gräset under hennes fötter. Trots att Ariel har en gigantiskt stor hage anser hon att gräset är grönare på andra sidan staketet...

Inom en snar framtid (2,5 månader) fyller ju Ariel ett år. Då är det viktigt att mäta henne, för att få något slags hum om hur hög hon blir.

Egentligen spelar det inte så stor roll för mig hur hög hon blir. Jag önskar att hon blir större än 135 cm, men helst under ponnymåttet så länge hon är 4-6 år, så jag får tävla henne som ponny då.

Av en slump, då en bekant mätt sina ettåringar, kollade jag upp hur Ariel låg till i statistiken. Hon mättes ju till 122 cm för några veckor sedan. Om hon inte skulle växa mer fram till ettårsdagen (inte särskilt troligt) blir hennes vuxna mankhöjd 135 cm. Så jag kan pusta ut. :-D

Leker vi lite med siffrorna, och räknar med att Ariel blir 2 cm högre för varje månad, vilket hon i snitt blivit sedan jag köpte henne, så är hon 128 cm som ettåring. Vilket enligt statistiken betyder att hon blir *trumvirvel* 143 cm som vuxen. Fullt tillräckligt...

Det skall bli intressant att se hur exakt statistiken är...

Ja, eftersom jag lagt ut den här filmen på nätet, så är det väl inte mer än rätt att ni bloggläsare också får tillgång till den.

http://www.youtube.com/watch?v=yV6k9_8TSRE


Kom ihåg att det inte är något proffs som filmat och att kameran inte är någon bra kamera. Men Ariel är söt.

Min personliga åsikt, då jag spelat filmen om och om igen (på låg hastighet), är att hon har bra framben men inte så bra bakbensaktivitet. Sedan är ju hoppstilen bedrövlig, men det kanske har med det långa hoppet att göra också. *osäker*

Observera att ovanstående kommentarer gäller enbart det här filmklippet. Jag har sett henne med både bättre bakbensaktivitet och sämre framben många gånger. Likaså har jag sett henne hoppa annorlunda över andra typer av hinder.

Mitt i betessläppet, när de tack och lov rusat av sig det värsta, var det dags att hämta in Ariel igen, för veterinär A skulle komma ut för att vaccinera mot influensa. Ariel var jätteduktig, dels gick hon ifrån flocken (matte, varför just nu?) och dels stod hon helt ensam utan något som helst foder som sysselsättning medan vi väntade på A.

A var väldigt snabb och effektiv, och verkade trevlig. Men vem skulle inte tycka om en veterinär som inleder med "men åååh vilken söt liten en". :-D

Ariel tyckte inte om vaccineringen, men det var mest att hon rörde lite på sig när kanylen stacks in. När jag sedan kliade henne på halsen glömde hon bort sig alldeles. Smart undanmanöver.

Nu får Ariel vara helt ledig till mitten av augusti. Jag kommer i och för sig ändå att åka ut och kolla till henne, borsta bort päls, rengöra ögon, smörja in sår, klippa manen och naturligtvis mäta henne. Dessutom har jag tänkt att ge henne sitt kraftfoder i transporten, så lite transportträning blir det ju också.

Idag var det också mycket som hände för fröken Ariel. För att inte förvirra för mycket så blir det två korta blogginlägg och därmed rätt kategorier också.

 

Först var det äntligen dags för betessläpp. Efter att det blivit uppskjutet fem dagar och vi även fått en del regn, så var den något magra beteshagen snarare en djungel av grönska... K var lite orolig för fång, men vi har ju ändå vant in dem ganska länge på gräs nu, så jag försöker att inte oroa mig.

 

Med på betet fanns, förutom de tre islandshästarna, även travarstoet Nova som är två år gammal. Vår förhoppning är att Nova, Idunn och Ariel skall leka tillsammans, så det inte bara blir ätande i sommar, utan även lite bus.

Först släppte vi ut islänningarna och Ariel i hagen och sedan när de börjat äta fick Nova komma in. Jag försökte knäppa kort, men de flesta blev inte så bra. Mest betade de dessutom när jag hade kameran uppe.

   

När jag väl gett upp blev det plötsligt en väldig fart på dem och de tokrusade genom en stor del av hagen. Det var en rätt så häftig känsla att stå mitt i hagen och se hästarna galoppera långt borta vid horisonten. Det är verkligen en stooor hage!

Jag lyckades faktiskt filma en sekvens, när alla kom på rad och hoppade över diken. Däremot missade jag både Ariels gigantiska bocksprång, där hon nästan slår knut på sig själv och när hon hoppar högt över en nedfallen trädstam. Men dessa bilder finns kvar på min näthinna och gör mig lycklig.

Avslutar med två stora bilder, först en mindre lyckad på Ariel (eh, vad gör hon egentligen?)



Slutligen en bild där man faktiskt ser att hon har rätt långa ben.

Igår blev det en väldigt aktiv dag för både mig och Ariel. Vi inledde med lite löslongering och "löshoppning" i rundkorallen. Först fick hon busa av sig lite, men hon var faktiskt mest intresserad av att äta. Så ganska snabbt släpade jag in en bom och bad henne trava över den. Hon rörde inte en min utan betedde sig som om hon alltid travade över bommar (och inte gjort det enbart två gånger tidigare).

Jag kunde förstås inte låta bli att lägga upp ett hinder, först som kryss på 15 cm och sedan ett rättuppstående. Inga problem att hoppa och jösses vad mallig hon blev varje gång hon klarade hindret. Kråmade sig och betedde sig lite som Baloubet (min favorithopphingst) emellan varven. Hehe, det kanske blir en hopphäst av henne... Hon har ju trots allt pappa att brås på.

Efter hoppningen fick hon vara i gräshagen ett par timmar tillsammans med de andra. De åt ungefär som om de aldrig sett mat förut. Knepiga rackare...

Väl tillbaka i vanliga hagen förberedde jag för att kunna lastträna henne. Men när jag var färdig med transporten och gick för att hämta Ariel så hade hon lagt sig ned. Hon låg och tittade sig omkring och var så söt. :-) Jag kunde förstås inte låta bli att gå dit och gosa med henne, vilket resulterade i att hon lade sig ned helt och hållet och somnade. Själv lade jag mig bredvid henne, med huvudet på hennes hals. Så låg vi sådär i en halvtimme, tills Ariel tyckte att vi sovit klart. Hon är verkligen min lilla ögonsten redan!

Men eftersom det fortfarande fanns tid så bestämde jag mig för att ändå lastträna henne. När det finns en transport tillgänglig så är det lika bra att nyttja den. Först tyckte Ariel att det var onödigt att gå upp på rampen, men när jag lockade med lite havre så ändrade hon helt uppfattning. Hon stod på rampen med alla fyra hovarna en stund och sedan gick hon hela vägen in i transporten. Fick äta lite havre och sedan backas ut igen. Det var lite läskigt tyckte hon, egentligen ville hon vända (vilket hon kan göra), men jag vill ju lära henne rätt redan från början. Så jag fick hjälpa och styra lite så hon backade rakt. Därefter åt hon lite gräs innan vi gjorde ett försök till. Då gick hon raka vägen in, utan några protester. När vi sedan backade ut igen (lite säkrare denna gång) fick det vara bra med lastning för dagen. Jag tänker nog vänta några veckor innan jag försöker stänga luckan, så hon känner sig helt säker där inne först.

Men dagen var ju såklart inte slut där, utan jag bestämde mig för att på skoj prova Ariels blivande tävlingsträns. Det tränset köpte jag långt innan jag köpte Ariel och min mamma brukade skämta om att jag fick köpa en häst som passade i tränset. Eftersom det är storlek cob tror jag det kommer att passa Ariel alldeles utmärkt, men just nu är det lite eh... stort.


Observera hur oerhört fånig Ariel tycker att hon ser ut och hur jobbig matte är som envisas med sådana här grejer. Men hon ställer ändå snällt upp på dumheterna...

Så här föredrar Ariel att ha det, nosen ned i marken.



Slutligen en ögonblicksbild som jag inte trodde blev någonting, men som visade sig bli urgullig. Det är Ariels kompis Idunn till höger. Visst är de söta!

Jag hade ju lite lösa planer på att ställa ut Ariel på SUFF:s utställning i början av juni. Men nu har jag insett att loppet är helt kört och det är bara dumt att tro någonting annat.

Jag har förvisso en transport, men jag har varken någon som kan köra eller en bil med dragkrok. Vidare har jag en häst som behöver mycket mer träning både av visning vid hand och av lastning i transport, så jag känner att tiden är på tok för knapp för detta äventyr.

Så istället har jag beslutat mig för att ge Ariel sommarledigt redan på onsdag, då de släpps på bete. Det känns mer rättvist, och även skönare för mig. Jag hinner fokusera på det allt mer krävande jobbet, min skrivarutbildning samt slutspurten på min halvtidskurs...

Naturligtvis kommer jag inte att lämna Ariel helt vind för våg, men det kommer inte bli några fler regelrätta träningar, utan mer allmän hantering och lastträning.

I går var jag på kurs halva dagen. Det var SUFF som anordnade en kurs i att visa häst vid hand samt manklippning. Intressanta ämnen, även om det mesta var repetition för mig. Ibland behöver man ju friska upp kunskaperna igen, när de inte använts ett tag.

Det var två fina hästar som vi fick öva på, dels fjordhästen Ljulius och dels en brun (urläcker!) connemara efter Carnaby Patrick Hooligan. Mums för ögat kan jag tala om! Nästan så jag tänkte vara otrogen mot Ariel och komma hemsläpandes med honom.

Det roligaste med kursen var nog att få träffa lite hästfolk och snacka häst. De flesta aktiviteter som sker kräver ju en ridbar häst, som träningshelger och tävlingar, så det är kul att kunna åka iväg och förkovra sig utan att känna sig utanför.

I stambok XI finns stoet Selma 2503 stamboksfört. Bland informationen finns följande små ord, som fick mig att svära högt: "Selma 2503 slaktad pga fång 26/7-1992"

Selma 2503 är efter Lukas 37 undan Sippa 262. Vad rör det mig, kanske ni funderar? Jo, Lukas 37 är pappa till Markus 63, som i sin tur är pappa till Sindarve Tulling 143. Sindarve Tulling 143 är Ariels mormors far.

FAN! Så var min förhoppning om en fångfri fjording om intet. Nu kommer jag vara ännu mer hysterisk när Ariel skall byta foder eller ge sig ut på bete. Törs jag ens ge henne havre längre? *sliter mitt hår i förtvivlan*

Igår inleddes dagen med Ariel precis som vanligt, kraftfoder inne i stallet och kratsning av hovarna under måltiden. Inga problem alls, vilket fick mig att våga lägga på sadeln när hon ändå stod och åt. Hon var sådär lagom skeptisk, men lät den ligga kvar.

Promenerade ut i hagen med den på ryggen, vilket var lite småläskigt. Fast det var konstigt nog ännu läskigare när jag tog av den och hon såg vad hon haft på sig... Som plåster på såret gick vi ganska direkt ut till "gräshagen" där de fick vara i två timmar. Ariel tycker mycket om den här hagen, det finns väldigt bra kliträd där...



Jag fick faktiskt några vettiga bilder också, eller vad sägs om den här betesbilden? Observera bakdelsmusklerna...



Medan de betade passade jag på att olja in tränset en gång till, samt rengöra och olja in sadeln. Det är inte världens vackraste sadel, och den var inte dyr i inköp (köpt typ 1996), men som slit-och-släng-sadel på unghäst passar den alldeles utmärkt.



När alla hästarna var tillbaka i vanliga hagen tog jag mig en promenad med Ariel. Vi gick till banvallen, och även en bit in på den. Hon var så duktig hela tiden, höll sig antingen bredvid eller bakom mig. Gnäggade till de andra hästarna när hon såg dem, men försökte inte ta sig till dem. På hemvägen var hon som vanligt ivrigare än på bortavägen, men inte så att jag var tvungen att säga till henne. Vilket steg hon har! Säkert fyra decimeters övertramp när hon kliver på ordentligt och är avslappnad.

Bad henne stå stilla några gånger, tio sekunder i taget. Då blev hon väldigt frustrerad och tyckte att matte var superdum. Men hon lydde ändå! Sjukt stolt känner jag mig över henne efter den promenaden. Det känns verkligen att det inte spelar någon roll om vi kommer iväg till utställningen eller inte, hon är ändå bäst i mina ögon. :-D

Igår åkte jag till Ariel efter jobbet. Tog först in henne i stallet, så hon skulle få äta kraftfodret i fred. Hon var inte särskilt intresserad av att äta, jag fick reta henne lite (du är ju ingen äkta fjording om du inte äter!) för att hon skulle äta upp det sista.

Sedan ledde jag iväg alla hästarna till en oanvänd rasthage (om man kan kalla jättehagarna för det). Tanken är att de skall få vänja sig ännu mer vid gräs innan betessläppet, förutom allt det som kommit i deras vanliga hage. Alla fyra uppförde sig väl på vägen dit, men Ariel var den enda som inte sprang iväg när jag tagit av grimman, hon tyckte vi kunde umgås en stund vi två. :-D

Medan de gick och betade (i två timmar) passade jag på att kolla sommarhagen lite. Den är verkligen enorm, svårt att beskriva i ord, men jag orkade inte gå runt hela, trots att jag var ute och traskade i tjugo minuter... Sedan återvände jag till stallet för rengöring och inoljning av Ariels träns. Det är Habinas gamla, som passar Ariel perfekt just nu, förutom nosgrimman som är på tok för stor. Till hösten är det ju dags att vänja vid träns och då vill jag inte använda hennes "riktiga" träns, det är både för stort och för snyggt.



När jag flyttade tillbaka dem till vanliga hagen igen fick Ariel gå lös. Det fungerade riktigt bra, tills hon var så pass nära hagen att hon kunde se de andra hästarna. Då ställde hon sig och betade istället. Kanske hade min pik om fjording som inte äter träffat rätt. ;-)

Eftersom hon ändå var utanför hagen passade jag på att träna visning vid hand. Det gick inte bra. Hon ville inte trava och helst bara skritta låååångsamt. Däremot var hon duktig på att stå uppställd. *suck* Kände hur katastrofen kom allt närmare, hur sjutton skall vi kunna visa något för domare om lite drygt en månad. Inte en chans!

Medan vi står där och praktiskt taget blänger på varandra, kommer stallägarens man, E, in på gårdsplanen i sin bil. Han körde ungefär en halvmeter ifrån där vi stod och jag måste erkänna att jag höll andan. Men underbara Ariel rörde inte en fena, hon tittade uppmärksamt på bilen men brydde sig inte mer. Gissa om jag blev stolt! Jag berömde henne massor och sedan gick vi direkt till hagen som belöning. Hon verkade mycket nöjd med sig själv också.

Så frågan är, katastrof eller inte? Så klart är det bra om hon lär sig att följa mig i alla gångarter, men nog sjutton känns det (just nu) viktigare att hon inte är rädd för bilar.

Gav hästarna hö, pussade hejdå och traskade hem. Planen framöver är att åka dit idag (torsdag), fredag och söndag. För på lördag skall jag på kurs i hur man visar häst vid hand och hur man klipper manar. Känns som jag behöver en rejäl uppfräschning i båda. Hoppas det finns ett tjurigt ettårssto på plats som jag kan låna och träna på...