Katastrof eller inte?
Igår åkte jag till Ariel efter jobbet. Tog först in henne i stallet, så hon skulle få äta kraftfodret i fred. Hon var inte särskilt intresserad av att äta, jag fick reta henne lite (du är ju ingen äkta fjording om du inte äter!) för att hon skulle äta upp det sista.
Sedan ledde jag iväg alla hästarna till en oanvänd rasthage (om man kan kalla jättehagarna för det). Tanken är att de skall få vänja sig ännu mer vid gräs innan betessläppet, förutom allt det som kommit i deras vanliga hage. Alla fyra uppförde sig väl på vägen dit, men Ariel var den enda som inte sprang iväg när jag tagit av grimman, hon tyckte vi kunde umgås en stund vi två. :-D
Medan de gick och betade (i två timmar) passade jag på att kolla sommarhagen lite. Den är verkligen enorm, svårt att beskriva i ord, men jag orkade inte gå runt hela, trots att jag var ute och traskade i tjugo minuter... Sedan återvände jag till stallet för rengöring och inoljning av Ariels träns. Det är Habinas gamla, som passar Ariel perfekt just nu, förutom nosgrimman som är på tok för stor. Till hösten är det ju dags att vänja vid träns och då vill jag inte använda hennes "riktiga" träns, det är både för stort och för snyggt.
När jag flyttade tillbaka dem till vanliga hagen igen fick Ariel gå lös. Det fungerade riktigt bra, tills hon var så pass nära hagen att hon kunde se de andra hästarna. Då ställde hon sig och betade istället. Kanske hade min pik om fjording som inte äter träffat rätt. ;-)
Eftersom hon ändå var utanför hagen passade jag på att träna visning vid hand. Det gick inte bra. Hon ville inte trava och helst bara skritta låååångsamt. Däremot var hon duktig på att stå uppställd. *suck* Kände hur katastrofen kom allt närmare, hur sjutton skall vi kunna visa något för domare om lite drygt en månad. Inte en chans!
Medan vi står där och praktiskt taget blänger på varandra, kommer stallägarens man, E, in på gårdsplanen i sin bil. Han körde ungefär en halvmeter ifrån där vi stod och jag måste erkänna att jag höll andan. Men underbara Ariel rörde inte en fena, hon tittade uppmärksamt på bilen men brydde sig inte mer. Gissa om jag blev stolt! Jag berömde henne massor och sedan gick vi direkt till hagen som belöning. Hon verkade mycket nöjd med sig själv också.
Så frågan är, katastrof eller inte? Så klart är det bra om hon lär sig att följa mig i alla gångarter, men nog sjutton känns det (just nu) viktigare att hon inte är rädd för bilar.
Gav hästarna hö, pussade hejdå och traskade hem. Planen framöver är att åka dit idag (torsdag), fredag och söndag. För på lördag skall jag på kurs i hur man visar häst vid hand och hur man klipper manar. Känns som jag behöver en rejäl uppfräschning i båda. Hoppas det finns ett tjurigt ettårssto på plats som jag kan låna och träna på...
Sedan ledde jag iväg alla hästarna till en oanvänd rasthage (om man kan kalla jättehagarna för det). Tanken är att de skall få vänja sig ännu mer vid gräs innan betessläppet, förutom allt det som kommit i deras vanliga hage. Alla fyra uppförde sig väl på vägen dit, men Ariel var den enda som inte sprang iväg när jag tagit av grimman, hon tyckte vi kunde umgås en stund vi två. :-D
Medan de gick och betade (i två timmar) passade jag på att kolla sommarhagen lite. Den är verkligen enorm, svårt att beskriva i ord, men jag orkade inte gå runt hela, trots att jag var ute och traskade i tjugo minuter... Sedan återvände jag till stallet för rengöring och inoljning av Ariels träns. Det är Habinas gamla, som passar Ariel perfekt just nu, förutom nosgrimman som är på tok för stor. Till hösten är det ju dags att vänja vid träns och då vill jag inte använda hennes "riktiga" träns, det är både för stort och för snyggt.
När jag flyttade tillbaka dem till vanliga hagen igen fick Ariel gå lös. Det fungerade riktigt bra, tills hon var så pass nära hagen att hon kunde se de andra hästarna. Då ställde hon sig och betade istället. Kanske hade min pik om fjording som inte äter träffat rätt. ;-)
Eftersom hon ändå var utanför hagen passade jag på att träna visning vid hand. Det gick inte bra. Hon ville inte trava och helst bara skritta låååångsamt. Däremot var hon duktig på att stå uppställd. *suck* Kände hur katastrofen kom allt närmare, hur sjutton skall vi kunna visa något för domare om lite drygt en månad. Inte en chans!
Medan vi står där och praktiskt taget blänger på varandra, kommer stallägarens man, E, in på gårdsplanen i sin bil. Han körde ungefär en halvmeter ifrån där vi stod och jag måste erkänna att jag höll andan. Men underbara Ariel rörde inte en fena, hon tittade uppmärksamt på bilen men brydde sig inte mer. Gissa om jag blev stolt! Jag berömde henne massor och sedan gick vi direkt till hagen som belöning. Hon verkade mycket nöjd med sig själv också.
Så frågan är, katastrof eller inte? Så klart är det bra om hon lär sig att följa mig i alla gångarter, men nog sjutton känns det (just nu) viktigare att hon inte är rädd för bilar.
Gav hästarna hö, pussade hejdå och traskade hem. Planen framöver är att åka dit idag (torsdag), fredag och söndag. För på lördag skall jag på kurs i hur man visar häst vid hand och hur man klipper manar. Känns som jag behöver en rejäl uppfräschning i båda. Hoppas det finns ett tjurigt ettårssto på plats som jag kan låna och träna på...
Kommentarer
Postat av: Jempa
Jag skulle se till att ha hjälp av någon när jag övar visning. Medhjälparen ska ha en lång (kör)pisk och driva med den. Antingen klatscha i luften eler kanske tom peta lite på pållen. I början kan det vara svårt att själv både peta med pisk och håla häst, därför är det lättare om någon vid sidan kan hjälpa till.
Trackback
