Ariel 3525

Tro det eller ej, men jag köpte bara en sak på Globen. Dock är det en sak som gör mig glad varje gång jag tänker på den. Jag köpte en reflex att fästa på Ariels brösta. Alltså på bröstselen. Hurra vad bra! :-D Jag har ju gått och grubblat över hur jag skall få till det med reflexer till selen, men det är en smart lösning med kardborrknäppningar på tre ställen och en lång reflex.

Bild med Ariel kommer förhoppningsvis snart.

Idag blev jag påminde om vad livet med häst egentligen innebär. Ett fysiskt tungt arbete och en i mångas ögon liten belöning. Vi tog nämligen in ett lass med hö idag, kombinerat med att jag mockat två kärror (hann inte mer) ur ligghallen samt kämpat med Ariels hovar. Jo, vi packade ju hö för kommande vecka också, det höll jag på och glömma. Mina armar värker...

Men för att ta det från början så tog jag in Ariel från hagen. Än en gång fastnade vi vid den lilla bäcken, hon var väldigt tveksam till att gå över där. Jag peppade henne med glada tillrop och efter en bra stunds tvekan och ett fåtal steg framåt tog hon sats och HOPPADE. Jag var inte alls beredd på det, men öste beröm över henne. Det kanske kan bli en liten hopphäst av henne ändå.

Väl inne i stallet fick hon äta sitt extrahö medan jag borstade av henne och grejade med hovarna. Fick bort så gott som all röta, vilket kändes riktigt skönt. Hovis skulle ju ha kommit idag, men han fick förhinder. Jag hoppas han kan komma nästa helg, för nu börjar faktiskt tårna bli lite väl långa igen.

Sedan fick jag ett ryck och tvättade svansen på Ariel. Den var väldigt smutsig och eftersom det är töväder just nu är det lika bra att passa på. Måste säga att jag blev stolt över min lilla ettåring, inte en muskel rörde hon medan jag höll på och tvättade. Det var som den mest självklara sak i världen. Inte ens glanssprayen brydde hon sig i. Jag passade på och borstade igenom svansen ordentligt också, så nu är den riktigt snygg. Inte så perfekt som jag skulle vilja ha den, men efter tio minuter i hagen kommer den ju ändå vara skitig igen.

Därefter fick Ariel gå tillbaka i hagen med de andra hästarna, medan jag roade mig med att mäta upp hennes foder. Från och med imorgon ger stallägaren henne färdigblandat foder, istället för att själv mäta upp. Det känns roligt för mig, jag har alltid gillat att fixa med foder.

I väntan på hövagnen (som var seeeen) hann jag mocka två kärror från ligghallen, även om det skulle behövas många fler kärror innan det är helt fräscht. Men vi behöver fylla på halm också, något jag hoppas kommer hinnas med nästa vecka. Sedan kom den efterlängtade hövagnen och vi lassade in det fräscha, gröna och ljuvligt doftande höet i stallet. När allt var på plats vägde K och jag upp hö för hela kommande vecka. De äter ju tre gånger om dagen nu, så det blir många påsar att väga. När vi var klara var K snäll och skjutsade hem mig.

Imorgon åker jag till Globen, vet inte vad jag skall shoppa till Ariel (hm... Jag har verkligen blivit gammal och förståndig). Kanske blir det lite mer schampo eller någonting snyggt som är rött.

Idag har snön verkligen vräkt ned, vilket Ariel verkar uppskatta rätt så mycket. I alla fall om man ser till hur hon såg ut när hon mötte mig...



Hon hade ingenting emot att traska in till stallet. Jag måste erkänna att jag börjar bli bortskämd, att inte ens behöva ta i grimskaftet en enda gång på väg från de andra hästarna, det är egentligen fantastiskt för en ettåring.

I stallet fick hon äta hö i massor. Jag har börjat oroa mig för att hon kommer att falla ur om hon fortsätter äta det hon får just nu. Men jag och stallägaren har bestämt att hon från och med nästa helg blir instängd i ligghallen från lunch till middag, med extra mycket hö, så hon verkligen hinner få i sig det hon behöver. Det känns som en mycket bra lösning. Förhoppningsvis passar hon även på och vilar lite, fast jag vet om att hon brukar sova i ligghallen annars också.

Medan hon mumsade på hö försökte jag få bort snöbollarna hon hade i hovskägget. Jag måste fotografera hennes hovskägg någon dag, det har verkligen blivit långt. Eller, långt är fel ord, det går liksom ända upp till knäna. Hm... Kan det vara ett arv ifrån pappa Hugo kanske?

Klippte lite man också, men det blev som vanligt inte särskilt vackert. Speciellt som jag lät henne äta hö samtidigt och således bara hade halsen i rätt position korta stunder. Efter ett tag gav jag upp och började fixa med hovarna istället. Då snön (=vätan) luckrat upp hovarna lite var det plötsligt mycket lättare att få bort rötan. Tyvärr var klantmatte tvungen att karva lite på sig själv också, så hovfixandet fick avbrytas för omplåstring av matte.

Ariel fick stå kvar inne en stund och mumsa lite till, sedan bar det av ut i hagen igen. Busade lite till hagen, men det känns aldrig som om jag tappar kontrollen över henne, utan så fort jag saktar in eller stannar så gör hon likadant. Stannar hon lite väl sent så behöver jag bara harkla mig så backar hon...

Nu sitter jag och försöker få ihop en vettig foderstat. Som det verkar nu behöver hon extra foderkalk då höet innehåller så förbaskat mycket fosfor. Men det löser sig säkert på något bra sätt. Fördelen med att hon är ensam i ligghallen några timmar är ju att jag dessutom kan ge helt andra mängder kraftfoder än vad de andra hästarna får. Som sagt, en riktigt bra lösning!

Det är inte alltför långa rapporter numera, men så blir det när sötnosen har vintervila. Igår var jag ut för att se att allt var okej samt för att mäta henne igen. Förstår inte att hon redan är 16 månader gammal... Tänk, snart kommer jag att börja inkörningen!

Gick ut i mörkret för att hämta henne. Hon stod en bra bit bort och även om det var lätt att hämta henne så tyckte hon det var fullkomligt onödigt att gå igenom den lilla bäck som rinner genom hagen. Jag förstår henne, hon kan ju omöjligen se hur djupt vattnet är. Men efter lite uppmuntrande ord och ett jämnt tryck i grimman så gick hon efter ett tag igenom. Det kändes riktigt bra, att hon litar på mig bara hon får lite tid på sig.

Väl i stallet blev det en lättare avborstning, hon har verkligen satt en rejäl björnpäls under tiden jag varit borta. Kände igenom henne också, och hon verkar ha mindre överhull nu. Bra, även om hon inte får bli för tunn. Mätte henne och hon har inte blivit större alls, det enda mått som ökat är bröstomfånget, med några få cm. Så vid 16 månaders ålder är hon fortfarande 134 cm och jag har absolut inget emot om hon stannar i växten... Naturligtvis knäppte jag några kort också, så här kommer en bild på damen.



Sedan blev det lite hovpyssel också. Jag har börjat få in snitsen med hovkniven och fick bort en hel del röta. Men det skall bli skönt när hovslagaren kommer och tar bort allt som finns. Förhoppningsvis är det bara en och en halv vecka tills dess.

Kan tillägga att de även fått ökat foder, både på hö- och kraftfoderfronten. Dock var det inte världens bästa analysvärden, jag har inte fått dem än, men kvoten ligger kring fem. Jag får se hur jag skall lösa det utan att Ariel faller ur.

Igår var jag ute ganska länge hos Ariel, men inte hann jag göra särskilt mycket. K hade lånat transporten och eftersom den fortfarande var kvar passade jag på och lasttränade. Ariel var lite fundersam först, men gick snällt på och stod själv där inne medan jag stängde luckan. Tänk hur lätt det kan gå ändå! Sedan fick hon gå ut och titta på medan Sunna lastades och när Sunna var färdig tog vi en sväng till in i transporten. Den här gången utan att binda fast, utan bara vända och gå ut igen.

In i stallet för snabb avborstning följt av dagens viktigaste aktivitet. Hovvård... Ariel har ju röta i hovarna, och nu har jag äntligen en hovkniv så jag kan göra något åt det hela. All röta skall bort, men det är inte lätt när hon har så in i norden hårda hovar. Dessutom är jag ju ovan vid att hantera hovkniven, så det gör ju inte saken bättre. Ariel tappade tålamodet några gånger och jag fick påminna henne om att hon faktiskt KAN stå på tre ben. Jag fick bort nästan allt, men på ett par hovar fegade jag ur och vågade inte skära så djupt som jag tror det behövs. Det får jag fixa lite i taget framöver.

När jag gett upp för dagen (med värkande armar) fick Ariel gå ut i hagen igen, i sällskap med hö och kraftfoder. Vi har ökat på sojamjölet nu, så vi inte riskerar att få minskade muskler så här när näringen börjar minska i gräset.

I fredags var det dags för veterinärbesök. Vargtänderna skulle bort. Hämtade in Ariel från hagen och försökte få henne hjälpligt torr. Det spöregnade ute och hade nog gjort det ett bra tag innan jag kom dit. Tog faktiskt på henne Hampus gamla fleecetäcke och det verkade hon inte ha någonting emot.

Veterinär A kom nästan exakt i tid (imponerande!) och vi småpratade lite medan hon förberedde allt. Ariel tyckte att det var trevligt med all uppmärksamhet, ända tills A envisades med att sticka henne i halsen. Ariel ryckte till i precis "fel" ögonblick hela tiden, så till sist var A tvungen att be mig vrida nosen lite på henne. Inte så det behövdes brems, utan bara lite med ena handen. Då stod fröken som ett ljus och A kunde ge henne lugnande.

Hua vad otäckt det var när Ariel började svaja och dåsa till. Jag oroade mig väldigt mycket ett tag, men A lugnade med att Ariel följde skolboken helt och hållet. Efter några minuter när Ariel hade stabiliserat sig lite fick hon på sig munstege och så placerades huvudet på ett stöd. A hann spola rent munnen, ge lokalbedövning och greja med vargtanden i vänster överkäke ganska länge, innan Ariel började få en tjurig glimt i ögonen igen. Jag varnade A för att Ariel började vakna till lite för mycket och visst var det så. I med lite mer lugnande och så stod hon snällt även när höger överkäkes vargtand togs bort. Dock fick inte A loss hela roten på vänster sida, så den får vi ta bort i nästa vecka istället.

I övrigt såg tänder och slemhinnor mycket bra ut, men A påpekade att mycket kan hända när de permanenta tänderna väl dykt upp. Så än kan man inte pusta ut helt. Jag fick kika lite också och det var väldigt fascinerande att få se hur det egentligen ser ut inuti en hästmun. Min spontana tanke var nog mest att det var myyyycket längre käke än jag tänkt mig. Trots att Ariel har ett litet och nätt huvud.

Jag fick vara hos Ariel i två timmar medan hon kvicknade till. Den första timmen ville hon mest mysa, men sedan var hon less på att stå i boxen. Vi vandrade runt i stallet en hel del och visst blev det lite trav också. Hon blev för ivrig några gånger och då slänger hon med huvudet för att visa att hon blir irriterad över att inte få springa förbi mig. Hm... Undrar om hon tänker bete sig så på distansbanorna också?

Lagom till utsläppet hade det slutat regna, men Ariel passade ändå på att gå in i vindskyddet och rulla i halmen. Sedan höll hon sig inne där ett tag till, åtminstone så länge jag var kvar.