Ariel 3525

I söndags åkte jag ut till Ariel för att genomföra den sista träningen innan vintervilan. Egentligen har vi ju knappt hunnit träna något i oktober heller, men jag ville ändå avsluta med en riktigt bra träning. För att inte riskera någonting blev det Ariels favoritövning löslongering.

Först fick hästarna byta hage från sommarhagen till en utav de större vinterhagarna. Där kommer de att gå tills fåren betat färdigt i andra vinterhagen, sedan byter vi hage igen. Det finns dock massor med gräs kvar, så hästarna betedde sig som om de aldrig sett mat förut. Medan de vande sig vid hagen passade jag och K på att packa hö för tre veckor framöver.

Sedan hämtade jag in Ariel från hagen, borstade igenom henne och kratsade hovarna. Hon fick prova sina nya reflexbenskydd, som jag köpte förra måndagen. De var i storlek small och såg verkligen små ut, men passade henne precis! Tänk att hon fortfarande är så liten om benen, fast hon har ett skenbensomfång på 20 cm... Jag gjorde ett försök till att klippa manen också, men det blev fruktansvärt fult. Vet inte vad jag gjorde för fel, men den blev snygg på "fel" sida, den sida jag inte klippte på. Hm... Jag var i och för sig ganska snabb med klippande och så hade jag en dålig sax. Måste köpa en vassare!

Så gick vi iväg till rundkorallen och Ariel blev förstås väldigt ivrig. Hon älskar verkligen att jobba där! Jag tror det är för att hon dels får springa av sig och dels för att hon vet vad det är som krävs av henne. Jag lät henne springa i ungefär fem minuter, vi hann med både lugn och ivrig trav samt ungefär fyra galoppfattningar i vardera varv. Galoppen är fortfarande inte särskilt bra, men jag har ju sett den på rakt spår och då är den väldigt fin och luftig. Rent kroppsligt är hon helt enkelt inte redo för bra galopp på så böjt spår och det är ju inget jag kräver av henne heller. Det som är viktigt är att hon bjuder framåt och fattar galopp när jag ger kommando.

Ytterst nöjda traskade vi tillbaka till hagen. Ariel buffade på mig några gånger för att understryka hur oerhört duktig hon varit. Den hästen gillar verkligen att få beröm... Nu får hon vila helt från allt (utom pyssel och mätningar) under november månad och så börjar vi jobba igen i början av december. Då blir det repetition av promenader med sele och träns samt lite träning i rundkorallen och visning vid hand. Jag hoppas att tygelhjälperna fastnar snart, så vi kan börja tömköra efter jul.

Kan tillägga att Ariel avmaskades för sista gången i söndags också. I fortsättningen kommer jag att ta träckprov innan jag avmaskar. Det var dessutom första gången jag fick avmaska henne (K har skött det tidigare) och det var inga som helst problem. Väldigt skönt när saker och ting bara flyter på.

Ariel väntar på hovis.


Ariel sysselsätter sig i väntan på hovis:


Ariel i boxen, alldeles ensam:


Ariel hela 15 månader gammal!

Var ute som hastigast i söndags, mitt i flyttkaoset. Pappa hade med sig en cykel, så nu slipper jag gå sista biten (4 km) till Ariel, utan kan cykla istället.

Tog in henne i stallet, pussade lite på henne och kratsade hovarna. De såg bra ut, som tur var. Sedan blev det mätning och hon har växt två cm sedan sist, så nu är hon hela 134 cm hög. Jag är nöjd nu, hon behöver inte växa mer... Däremot har jag inte hunnit sammanställa siffrorna (då datorn är nedpackad), så jag vet inte hur mycket hon ökat i vikt. Men hon hade blivit större även där. Det var enbart skenbenet som inte förändrats, det är fortfarande 20 cm.

På fredag skall jag försöka hinna ut en sväng till Ariel igen, sedan är det även inbokat tandborttagning framöver...

Fredag och äntligen ut till Ariel! Jag har börjat träna på att vissla till mig hästarna istället för att själv leta reda på dem. Det är en väldigt enkel teknik, jag visslar, de kommer och så får de något gott. Det är, som alltid, väldigt lätt att lära hästar något som är förknippat med mat. Jag har tränat vissling ungefär tre gånger och den här gången kom de i full fart långt bort ifrån hagen så fort de hörde mig vissla. Dock hade jag glömt att ta med mig något (!) så det fick bli några repor av långt gräs istället för äpplen. Hästarna verkade tack och lov inte kräsna utan mumsade glatt. Ariel kom lite efter de andra, i trav och inte galopp. Undrar om hon är lite ensamvarg förutom lortgris och åsna. Har för övrigt fått höra från en kompis pojkvän att Ariel ser ut som en get. Hm...

Ariel och jag traskade iväg till stallplanen där vi för första gången tränade visning vid hand med uppställning. Det var något som Ariel inte riktigt förstod sig på. Först skulle hon stå stilla, sedan skulle hon gå ett enda litet steg framåt och så stå stilla igen. Konstigt värre. Efter att ha korrigerat några gånger gav jag upp och lät henne stå fel, så länge hon stod stilla, så domaren (flakvagnen) kunde inspektera henne ordentligt.

Skritten iväg från stallet gick sådär, hon var lite småspänd och spanade ut i mörkret. Hon har (i mina okunniga och subjektiva ögon) väldigt bra skritt, bara hon slappnar av och verkligen skrittar igenom kroppen. Jag hoppas det är en träningssak att få henne avslappnad. Traven gick bättre, men här blir hon lite för ivrig och vill rusa iväg så jag inte riktigt hinner med. Självklart skall hon ju länga traven, men jag har inte lika långa ben som henne. Frågan är om jag kanske får anlita en snygg (*visslar oskyldigt*) visare till henne istället.

Efter detta fick Ariel äntligen gå in i stallet, hon vet ju numera att kraftfodret väntar där inne. Och vänta fick även Ariel göra. För jag hade bestämt mig för att träna lite "varsågod" med Ariel. Så hon fick inte äta något, bara spana på maten... (Dum matte, tyckte Ariel). Efter en lång stund (20-30 sekunder) när Ariel gett upp och sorgset accepterat det grymma ödet, så sade jag varsågod och hon började glatt äta.

Kratsade hovarna, vilket numera går som en dans. Men jag tror att jag alltid måste vara petig med beröm i samband med kratsning, att lyfta på fötterna är inget hon tycker är nödvändigt. När hon ätit klart tränade vi "stanna" ett tag, där jag lägger grimskaftet framför Ariel och vad jag än gör så får hon inte gå iväg. Än så länge är det mest i samband med att jag borstar henne som hon skall stå själv, men ibland går jag även ifrån några steg bara för att se så hon inte följer efter. Men Ariel tycker att det här är svåååårt. Hon älskar att följa efter matte till spännande ställen, och förstår inte helt varför hon plötsligt inte får det längre, bara för att grimskaftet inte är i mattes hand längre.

Innan vi återvände till hagen fick hon även träna "varsågod" en gång till, den här gången med ett äpple. Det gick snabbare att få henne i "vänteläge" den här gången och således fick hon även äpplet snabbare. Jag hoppas hon tänker över det hela till på söndag och så får vi se om hon gör framsteg. På söndag kommer dessutom hovslagaren ut. Tänk vad fort åtta veckor går!

Egentligen var det inte tänkt att jag skulle åka ut till Ariel idag, men så hörde stallägaren av sig och undrade om jag inte kunde åka och fodra, då hon skulle komma hem så sent. Alltså var det bara att sätta sig i bilen och åka ut. Jag bestämde mig dock för att inte göra något, utan bara borsta lite i hagen.

Det är så fascinerande att kunna gå ut i hagen med en havrehink och låta den som egentligen är ranglåg äta, medan man håller borta de andra hästarna enbart genom ett fåtal knäppningar med fingrarna...

Sedan blev det avborstning med piggborsten en stund. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu och det är täta, tjocka strån som fastnar i borsten. Hon har blivit så där härligt fluffig bakom öronen också, så det enda jag vill göra är att stå och mysa... Hon föredrar dock när jag borstar.

Efter ett tag blev jag less på att stå i leran och borsta, så jag promenerade iväg genom hagen till bättre underlag. Hästarna följde nyfiket efter, så då var jag bara tvungen att prova och springa. Visst följde de med! Full galopp blev det och några bocksprång här och var. Ariel bockade mest, men både Idunn och Sunna kunde också.

Borstade och gosade en stund till, sedan kunde jag inte låta bli att vara "farlig" så de fick busa ännu mer. Och nu blev det fart på dem! De sprang som tokiga, åt olika håll och kanter. Ariel fick riktigt fnatt, varje gång hennes bakhovar nuddade marken studsade hon upp dem igen, högt, högt upp. Ett tag trodde jag nästan att hon skulle knäcka ryggen eller slå över, så vig var hon...

Till sist hade de rusat av sig den mesta energin och då blev det kvällshö och lite extra gos. Jag tycker att det är viktigt att gosa en stund efter att man varit "farlig", så hästarna inte får för sig att man faktiskt är farlig.

Tänk, Ariel blev aktiverad ändå, fast jag inte tänkt så...

I onsdags följde min kompis K med ut till Ariel. Vi hade bestämt att gå ut och gå i ett lite raskare tempo och ha Ariel med oss. Ariel tyckte också att det var en bra idé, i alla fall medan hon mumsade kraftfoder.

Vi gav oss iväg längs banvallen, då K inte sett den tidigare. Ariel var väldigt ivrig och verkade tycka att det var extra kul med sällskap. Vi promenerade ganska snabbt bortåt, och lite lugnare tillbaka. Några gånger gick Ariel i vattenpölar så det stänkte om fötterna på henne, men hon verkade helt oberörd av det. Duktig tjej!

På hemvägen stannade vi för att nosa på en postlåda, hon är fortfarande väldigt förtjust i sådana, förmodligen för att man kan lyfta på locken... Eftersom K var med blev det inte så mycket annat gjort, utan Ariel fick springa själv ut i hagen och sedan fick hästarna hö och vi åkte hem.

Det kändes som ett bra och effektivt pass, om man bortser från att benreflexerna (fortfarande) är för stora. Måste köpa nya reflexer...

Det skulle egentligen vara en ledig dag för Ariel i måndags, men jag tog ändå in henne i stallet för lite umgänge. Efter kraftfoder (med hovkratsning) och lite putsning av pälsen tog jag fram dressyrsadeln, framstrykkappor och Hampus gamla fleecetäcke. Oj vad Ariel blev nyfiken! Efter lite sniffande fick hon på sig sadeln, utan några som helst protester. Jag spände sadelgjorden och konstaterade att hon så småningom kommer behöva gå upp i vikt för att sadelgjorden inte skall bli för lång.Lyxproblem...

Sedan gick vi ett varv runt ladugården och Ariel brydde sig inte alls i sadeln. Så på med framstrykkapporna och gå ännu ett varv. Den här gången var hon så söt, för hon vevade med vänster framben några gånger för att markera att något var konstigt. Men eftersom jag mest skrattade åt hennes bryderier, så fogade hon sig i att hon måste ha dem och så kunde vi gå vidare i ladugården.

Efter lite gos tog jag av både sadel och framstrykkappor. DIngen reaktion då heller. Sedan fick hon nosa på täcket och det var tydligen jättespännande! Hon noppade och nosade en bra stund, innan jag lade på henne täcket. Sedan fortsatte hon nosa och noppa på det. Extra roligt var det när hon fick tag om täcket, för då flyttade det på sig! Ibland är hon väldigt lättroad...

Vi gick ett varv med täcket också, sedan var jag nöjd och gick ut med henne i hagen igen.