Visning vid hand och lydnad

Fredag och äntligen ut till Ariel! Jag har börjat träna på att vissla till mig hästarna istället för att själv leta reda på dem. Det är en väldigt enkel teknik, jag visslar, de kommer och så får de något gott. Det är, som alltid, väldigt lätt att lära hästar något som är förknippat med mat. Jag har tränat vissling ungefär tre gånger och den här gången kom de i full fart långt bort ifrån hagen så fort de hörde mig vissla. Dock hade jag glömt att ta med mig något (!) så det fick bli några repor av långt gräs istället för äpplen. Hästarna verkade tack och lov inte kräsna utan mumsade glatt. Ariel kom lite efter de andra, i trav och inte galopp. Undrar om hon är lite ensamvarg förutom lortgris och åsna. Har för övrigt fått höra från en kompis pojkvän att Ariel ser ut som en get. Hm...

Ariel och jag traskade iväg till stallplanen där vi för första gången tränade visning vid hand med uppställning. Det var något som Ariel inte riktigt förstod sig på. Först skulle hon stå stilla, sedan skulle hon gå ett enda litet steg framåt och så stå stilla igen. Konstigt värre. Efter att ha korrigerat några gånger gav jag upp och lät henne stå fel, så länge hon stod stilla, så domaren (flakvagnen) kunde inspektera henne ordentligt.

Skritten iväg från stallet gick sådär, hon var lite småspänd och spanade ut i mörkret. Hon har (i mina okunniga och subjektiva ögon) väldigt bra skritt, bara hon slappnar av och verkligen skrittar igenom kroppen. Jag hoppas det är en träningssak att få henne avslappnad. Traven gick bättre, men här blir hon lite för ivrig och vill rusa iväg så jag inte riktigt hinner med. Självklart skall hon ju länga traven, men jag har inte lika långa ben som henne. Frågan är om jag kanske får anlita en snygg (*visslar oskyldigt*) visare till henne istället.

Efter detta fick Ariel äntligen gå in i stallet, hon vet ju numera att kraftfodret väntar där inne. Och vänta fick även Ariel göra. För jag hade bestämt mig för att träna lite "varsågod" med Ariel. Så hon fick inte äta något, bara spana på maten... (Dum matte, tyckte Ariel). Efter en lång stund (20-30 sekunder) när Ariel gett upp och sorgset accepterat det grymma ödet, så sade jag varsågod och hon började glatt äta.

Kratsade hovarna, vilket numera går som en dans. Men jag tror att jag alltid måste vara petig med beröm i samband med kratsning, att lyfta på fötterna är inget hon tycker är nödvändigt. När hon ätit klart tränade vi "stanna" ett tag, där jag lägger grimskaftet framför Ariel och vad jag än gör så får hon inte gå iväg. Än så länge är det mest i samband med att jag borstar henne som hon skall stå själv, men ibland går jag även ifrån några steg bara för att se så hon inte följer efter. Men Ariel tycker att det här är svåååårt. Hon älskar att följa efter matte till spännande ställen, och förstår inte helt varför hon plötsligt inte får det längre, bara för att grimskaftet inte är i mattes hand längre.

Innan vi återvände till hagen fick hon även träna "varsågod" en gång till, den här gången med ett äpple. Det gick snabbare att få henne i "vänteläge" den här gången och således fick hon även äpplet snabbare. Jag hoppas hon tänker över det hela till på söndag och så får vi se om hon gör framsteg. På söndag kommer dessutom hovslagaren ut. Tänk vad fort åtta veckor går!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0