Ömsom vin, ömsom vatten
Igår fick jag gå en bra bit idag för att hitta hästarna. De var långt inne i skogen, betandes gräs varvat med små buskar.
Ariel och jag gick iväg till stallet, där hon fick äta lite kraftfoder medan jag gjorde henne i ordning för rundkorallen. Tanken var att befästa rösthjälperna ännu mer och även försöka få henne att skritta på voltspåret.
Ariel verkade inte särskilt intresserad av att gå någonstans överhuvudtaget, det blev flera motorstopp längs vägen då hon skulle kolla på "farliga" saker som fåren (som hon sett tusen gånger) och soptunnan (som hon fått nosa på flera gånger). Väl framme i rundkorallen började hon genast trava, hon gillar verkligen att busa runt där inne!
Provade både att fatta galopp enbart för rösten (fungerar utmärkt) och att skritta på spåret. Det senare resulterar dock oftast i att hon antingen börjar trava eller kommer in till mig i mitten. Jag tror att det är dags att börja med longerlina nu, så jag får lite mer kontroll över henne. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall fortsätta använda sidepullen eller om jag skall smörja upp mitt gamla kapson till detta arbete.
I en stund av övermod bestämde jag mig för att släppa Ariel på ridbanan, hon har ju inte fått vara lös där inne sedan förra försöket till löshoppning (juni), som ju slutade med stakethoppning istället. Igår började hon rusa runt rätt så hysteriskt, satsade på staketet några gånger, men hoppade tack och lov inte över. Däremot lyssnade hon inte ett smack på mig, så min glädje över hur lydig hon är i rundkorallen kom av sig lite. Hon är inte lydig egentligen, det handlar bara om hur pass nära jag är henne när hon är lös...
Lyckades till sist fånga in henne och det var ett dämpat sällskap som gick ut i hagen. Jag för att jag grubblade över hur jag skall göra för att faktiskt få henne lydig och Ariel för att hon var så trött. Enda pluset var att hon även idag drack ur hinken, trots att de har vatten i hagen nu igen.
Ariel och jag gick iväg till stallet, där hon fick äta lite kraftfoder medan jag gjorde henne i ordning för rundkorallen. Tanken var att befästa rösthjälperna ännu mer och även försöka få henne att skritta på voltspåret.
Ariel verkade inte särskilt intresserad av att gå någonstans överhuvudtaget, det blev flera motorstopp längs vägen då hon skulle kolla på "farliga" saker som fåren (som hon sett tusen gånger) och soptunnan (som hon fått nosa på flera gånger). Väl framme i rundkorallen började hon genast trava, hon gillar verkligen att busa runt där inne!
Provade både att fatta galopp enbart för rösten (fungerar utmärkt) och att skritta på spåret. Det senare resulterar dock oftast i att hon antingen börjar trava eller kommer in till mig i mitten. Jag tror att det är dags att börja med longerlina nu, så jag får lite mer kontroll över henne. Dock kan jag inte bestämma mig för om jag skall fortsätta använda sidepullen eller om jag skall smörja upp mitt gamla kapson till detta arbete.
I en stund av övermod bestämde jag mig för att släppa Ariel på ridbanan, hon har ju inte fått vara lös där inne sedan förra försöket till löshoppning (juni), som ju slutade med stakethoppning istället. Igår började hon rusa runt rätt så hysteriskt, satsade på staketet några gånger, men hoppade tack och lov inte över. Däremot lyssnade hon inte ett smack på mig, så min glädje över hur lydig hon är i rundkorallen kom av sig lite. Hon är inte lydig egentligen, det handlar bara om hur pass nära jag är henne när hon är lös...
Lyckades till sist fånga in henne och det var ett dämpat sällskap som gick ut i hagen. Jag för att jag grubblade över hur jag skall göra för att faktiskt få henne lydig och Ariel för att hon var så trött. Enda pluset var att hon även idag drack ur hinken, trots att de har vatten i hagen nu igen.
Distansdebut 2012, delmål 4 och 5 klart!
Igår var det en synnerligen händelserik dag för Ariel. Två delmål för distansdebuten klarades av och hon fick även lite miljöträning. Men vi tar det hela från början.
Tog in Ariel från hagen, hon fick äta kraftfoder medan jag kratsade hovarna. Det är smart tänkt har jag insett, för då förknippar hon hovlyftandet med något positivt. Hon har faktiskt blivit mycket bättre på det de senaste veckorna. Gjorde ett tappert försök att borsta henne ren, med lite blandat resultat. Ibland önskar jag att jag hade en mörkbrun häst, så all lera inte syns...
Eftersom slangen till det automatiska vattenkaren är trasigt har hästarna fått vatten påfyllt av oss människor istället. Idag var karet helt tomt (men det fanns vatten igår), så jag misstänkte att Ariel var lite småtörstig. Klokt nog hade jag gjort i ordning den blå vattenhinken och för första gången någonsin drack Ariel ur hink. Hurra! Nu kan hon bli en distanshäst ändå... Jag hade ju sett framför mig hur jag släpade med ett stort vattenkar varje gång vi skulle på tävling. Noterbart är att hon behöver ta stöd mot hinkkanten när hon dricker.
Så gav vi oss iväg mot banvallen. Jag hade tänkt promenera en timme på den, och eftersom Ariel såg lite tveksam ut så slapp hon både sele och bett. Vi kom iväg rätt så bra, men redan efter en kvart mötte vi en tjej med ett halvblodssto på släp. Vi stannade och pratade en stund, det ena ledde till det andra och plötsligt var vi på väg tillbaka till stallet för uppvisning av lösdriften... Trevligt att prata häst var det!
Jag släppte ut Ariel och hann börja plocka undan alla saker när hästägare K dök upp och undrade om vi inte kunde ta oss en promenad tillsammans, hon, jag, Ariel och Idunn. Självklart ville jag inte missa ett sådant tillfälle, vi är verkligen inte bortskämda med sällskap på våra promenader. Så jag hämtade upp Ariel igen, och tog på henne både sele och träns utan några protester.
Så gick vi alla fyra runt byn, såg på en del farliga saker (biltvätten var läskigast) och mötte både bilar, traktorer och en gaffeltruck (!). Vi testade att turas om att gå först, och Ariel nådde här delmål 5 i distansritt, hon klarade både av att bli omsprungen och att själva springa om Idunn, utan några som helst problem. Duktiga tjejen! Naturligtvis är det lite annorlunda i en tävlingssituation, men samtidigt kan jag tycka att det är svårare att springa om/bli omsprungen av bästisen...
Vi var väldigt nöjda allihopa efter promenaden, Ariel något trött. Det märktes att hon inte är van att jobba så mycket, både fysiskt (30 + 45 min promenad) och mentalt. Men nu får hon vila ända till lördag, då jag planerat in en rolig promenad bort till hembygdsgården.
Tog in Ariel från hagen, hon fick äta kraftfoder medan jag kratsade hovarna. Det är smart tänkt har jag insett, för då förknippar hon hovlyftandet med något positivt. Hon har faktiskt blivit mycket bättre på det de senaste veckorna. Gjorde ett tappert försök att borsta henne ren, med lite blandat resultat. Ibland önskar jag att jag hade en mörkbrun häst, så all lera inte syns...
Eftersom slangen till det automatiska vattenkaren är trasigt har hästarna fått vatten påfyllt av oss människor istället. Idag var karet helt tomt (men det fanns vatten igår), så jag misstänkte att Ariel var lite småtörstig. Klokt nog hade jag gjort i ordning den blå vattenhinken och för första gången någonsin drack Ariel ur hink. Hurra! Nu kan hon bli en distanshäst ändå... Jag hade ju sett framför mig hur jag släpade med ett stort vattenkar varje gång vi skulle på tävling. Noterbart är att hon behöver ta stöd mot hinkkanten när hon dricker.
Så gav vi oss iväg mot banvallen. Jag hade tänkt promenera en timme på den, och eftersom Ariel såg lite tveksam ut så slapp hon både sele och bett. Vi kom iväg rätt så bra, men redan efter en kvart mötte vi en tjej med ett halvblodssto på släp. Vi stannade och pratade en stund, det ena ledde till det andra och plötsligt var vi på väg tillbaka till stallet för uppvisning av lösdriften... Trevligt att prata häst var det!
Jag släppte ut Ariel och hann börja plocka undan alla saker när hästägare K dök upp och undrade om vi inte kunde ta oss en promenad tillsammans, hon, jag, Ariel och Idunn. Självklart ville jag inte missa ett sådant tillfälle, vi är verkligen inte bortskämda med sällskap på våra promenader. Så jag hämtade upp Ariel igen, och tog på henne både sele och träns utan några protester.
Så gick vi alla fyra runt byn, såg på en del farliga saker (biltvätten var läskigast) och mötte både bilar, traktorer och en gaffeltruck (!). Vi testade att turas om att gå först, och Ariel nådde här delmål 5 i distansritt, hon klarade både av att bli omsprungen och att själva springa om Idunn, utan några som helst problem. Duktiga tjejen! Naturligtvis är det lite annorlunda i en tävlingssituation, men samtidigt kan jag tycka att det är svårare att springa om/bli omsprungen av bästisen...
Vi var väldigt nöjda allihopa efter promenaden, Ariel något trött. Det märktes att hon inte är van att jobba så mycket, både fysiskt (30 + 45 min promenad) och mentalt. Men nu får hon vila ända till lördag, då jag planerat in en rolig promenad bort till hembygdsgården.
En massa gos
Igår åkte jag iväg till Ariel direkt efter jobbet. Jag hade bestämt mig för att inte jobba med henne någonting, utan bara gosa. Det kändes som om jag behövde det, och kanske även att hon behövde det.
Efter lite dividerande med mig själv beslöt jag mig för att inte ens ta in henne från hagen. Så jag gjorde i ordning en påse med hö, en hink med kraftfoder och rykthinken. Hästarna kom springande emot mig, de såg så himla lyckliga ut. Ariel bockade ett par gånger och sparkade även bakut så hon nästan slog knut på sig själv. Det var skönt att se henne så busig ändå, att hon inte alltid är så lugn och snäll som hon är med mig.
Medan hästarna åt försökte jag borsta Ariel, men hon ville bara gosa då, och inte äta, så jag fick avvakta tills hon ätit en stund. Jag borstade bort alla lerfläckar, tänk att hon alltid lyckas leta reda på lera... Gjorde ett försök att klippa manen och det gick faktiskt bättre än jag trodde. Särskilt vacker blev den inte, tror jag klippte den lite för kort den här gången. Men det är ju en vardagsklippning och ingenting som skall visas upp bland folk.
Sedan satte jag mig på en sten och vi gosade. Länge. Det var så härligt att bara få känna hennes doft, klia henne på halsen och förklara att hon var finast i världen. Sunna och Idunn traskade iväg och Ariel spanade efter dem, men hon stannade hos mig. Jag undrar om jag någonsin kommer att betyda lika mycket för henne som hon betyder för mig, men just nu spelar det inte så stor roll. Jag är betydelsefull för henne och det är det enda som räknas. Jag berättade lite hemligheter för henne också, hemligheter som har med henne att göra... Drömmar och högtflygande planer som jag vill genomföra.
Lugn till sinnet vände jag hemåt, men jag längtar redan till torsdag då vi skall promenera en sväng...
Efter lite dividerande med mig själv beslöt jag mig för att inte ens ta in henne från hagen. Så jag gjorde i ordning en påse med hö, en hink med kraftfoder och rykthinken. Hästarna kom springande emot mig, de såg så himla lyckliga ut. Ariel bockade ett par gånger och sparkade även bakut så hon nästan slog knut på sig själv. Det var skönt att se henne så busig ändå, att hon inte alltid är så lugn och snäll som hon är med mig.
Medan hästarna åt försökte jag borsta Ariel, men hon ville bara gosa då, och inte äta, så jag fick avvakta tills hon ätit en stund. Jag borstade bort alla lerfläckar, tänk att hon alltid lyckas leta reda på lera... Gjorde ett försök att klippa manen och det gick faktiskt bättre än jag trodde. Särskilt vacker blev den inte, tror jag klippte den lite för kort den här gången. Men det är ju en vardagsklippning och ingenting som skall visas upp bland folk.
Sedan satte jag mig på en sten och vi gosade. Länge. Det var så härligt att bara få känna hennes doft, klia henne på halsen och förklara att hon var finast i världen. Sunna och Idunn traskade iväg och Ariel spanade efter dem, men hon stannade hos mig. Jag undrar om jag någonsin kommer att betyda lika mycket för henne som hon betyder för mig, men just nu spelar det inte så stor roll. Jag är betydelsefull för henne och det är det enda som räknas. Jag berättade lite hemligheter för henne också, hemligheter som har med henne att göra... Drömmar och högtflygande planer som jag vill genomföra.
Lugn till sinnet vände jag hemåt, men jag längtar redan till torsdag då vi skall promenera en sväng...
Saknar ord...
Älskade Ariel... Jag trodde jag visste vad du tyckte och tänkte, vad du vågade och vad som var svårt för dig. Men ikväll har du bevisat att du är ännu mer fantastisk än jag någonsin trott. Om du fortsätter med mig på samma sätt, kommer vi slå världen med häpnad.
Idag överträffade Ariel mina vildaste fantasier. Efter på tok för lite tid med henne, bestämde jag mig för att INTE kolla på klockan den här gången. Utan enbart följa mina instinkter och njuta av vår gemenskap. Vi gav oss iväg till den högra vägen, mot en dunge som jag tänkt undersöka med Ariel. Hon var iklädd både träns och sele utan några större protester.
Vi promenerade längs den roliga vägen, travade ett par sträckor och kikade en del på spännande kor. Sedan var vi framme vid dungen, jag valde väg och försökte se till att det var riktigt backigt och ojämnt. Ariel följde efter utan minsta knot. Strax bakom mig, redo att stanna när helst jag ville. Vi tog oss uppför ett ganska brant krön och väl uppe puffade Ariel på mig och meddelade att det faktiskt var lite jobbigt att klättra. Jag lovade henne att vi skulle klättra ned alldeles strax.
Återvägen blev ännu knöligare, och så fort Ariel visade minsta tecken på att vilja öka farten, så gjorde jag halt. Snällt stannade hon då bakom och undrade hur länge vi skulle fortsätta beundra utsikten.
Väl nere hoppade vi några diken (efter två gånger klev Ariel över istället) innan vi vände hemöver. Men då vägkorsningen kom tog jag mitt djärvaste beslut hittills. Jag bestämde mig för att vi inte skulle gå hem, utan istället gå hela vägen runt. Genom samhället som ligger runt omkring. Ariel har gått där en enda gång tidigare, det var när hon precis flyttat till lösdriften och då var dessutom Idunn med på promenaden. Nu var vi helt ensamma...
Vi mötte massor med bilar ("Det är bara en bil matte, inget farligt"), en moped ("Åh, kan vi jaga?"), flera olika människor som stannade och hälsade samt en konstig gubbe som pös (= fyllde på luft i sin släpvagns däck). Visst hände det att hon tvekade, visst sökte hon sig flera gånger till mig. Men hon vågade och vi tog oss runt! Vi till och med travade några sträckor och Ariel visade prov på det allra viktigaste för en distanshäst. Viljan att fortsätta framåt även om tröttheten kommer krypande.
Under en timmes tid följde Ariel mig överallt, med sele på ryggen och bett i munnen. Hemma i hagen var hon lika harmonisk som alltid och skrittade iväg till sina kompisar för att berätta vad hon varit med om.
Älskade, underbara Ariel. Jag kommer aldrig glömma denna fantastiska kväll och den tillit du visade mig.
Idag överträffade Ariel mina vildaste fantasier. Efter på tok för lite tid med henne, bestämde jag mig för att INTE kolla på klockan den här gången. Utan enbart följa mina instinkter och njuta av vår gemenskap. Vi gav oss iväg till den högra vägen, mot en dunge som jag tänkt undersöka med Ariel. Hon var iklädd både träns och sele utan några större protester.
Vi promenerade längs den roliga vägen, travade ett par sträckor och kikade en del på spännande kor. Sedan var vi framme vid dungen, jag valde väg och försökte se till att det var riktigt backigt och ojämnt. Ariel följde efter utan minsta knot. Strax bakom mig, redo att stanna när helst jag ville. Vi tog oss uppför ett ganska brant krön och väl uppe puffade Ariel på mig och meddelade att det faktiskt var lite jobbigt att klättra. Jag lovade henne att vi skulle klättra ned alldeles strax.
Återvägen blev ännu knöligare, och så fort Ariel visade minsta tecken på att vilja öka farten, så gjorde jag halt. Snällt stannade hon då bakom och undrade hur länge vi skulle fortsätta beundra utsikten.
Väl nere hoppade vi några diken (efter två gånger klev Ariel över istället) innan vi vände hemöver. Men då vägkorsningen kom tog jag mitt djärvaste beslut hittills. Jag bestämde mig för att vi inte skulle gå hem, utan istället gå hela vägen runt. Genom samhället som ligger runt omkring. Ariel har gått där en enda gång tidigare, det var när hon precis flyttat till lösdriften och då var dessutom Idunn med på promenaden. Nu var vi helt ensamma...
Vi mötte massor med bilar ("Det är bara en bil matte, inget farligt"), en moped ("Åh, kan vi jaga?"), flera olika människor som stannade och hälsade samt en konstig gubbe som pös (= fyllde på luft i sin släpvagns däck). Visst hände det att hon tvekade, visst sökte hon sig flera gånger till mig. Men hon vågade och vi tog oss runt! Vi till och med travade några sträckor och Ariel visade prov på det allra viktigaste för en distanshäst. Viljan att fortsätta framåt även om tröttheten kommer krypande.
Under en timmes tid följde Ariel mig överallt, med sele på ryggen och bett i munnen. Hemma i hagen var hon lika harmonisk som alltid och skrittade iväg till sina kompisar för att berätta vad hon varit med om.
Älskade, underbara Ariel. Jag kommer aldrig glömma denna fantastiska kväll och den tillit du visade mig.
Stora damen!
Igår flyttade Eldur ifrån flocken. Idag kommer Nova och Försenad att flytta hem till sig igen. Så det är en del förändringar i flocken på gång, och jag har funderat på om något kommer att ändras. Men förmodligen lär Ariel fortsätta vara lägst i rang. Vilket jag tycker är bäst.
Sunna, Nova och Försenad stod vid grinden när jag kom gående. Inte ett spår av Ariel och Idunn. Jag ropade flera gånger medan jag gick och när jag väl var framme vid grinden kom de faktiskt travande! Jag undrar vad de hade varit ute på för äventyr...
Tog in Ariel under sedvanligt knot ("men matte, kan jag inte få beta istället?") och medan hon åt havre passade jag på att både kratsa hovarna (går mycket lättare under mutning) och hänga lite över ryggen på henne. Dock tyckte hon det senare var lite onödigt, för hon vände på huvudet och undrade varför i hela friden jag skulle hänga där om jag ändå inte kliade henne samtidigt? Hm... tänk vilket minne hon har ändå. Jag brukade ju "hänga" över henne för att klia magen på den tiden då hon inte var så stor. Nu har jag inte gjort det på evigheter, just för att jag behöver pallen för att komma åt, men hon kommer ändå ihåg.
Sedan var det dags för mätning igen och den här gången hade hon inte krymt. 132 cm i manken! Tyckte jag fick till en riktigt hyfsad bild också, Ariel 14 månader:
Lägg gärna märke till den fiiiina svansroten, som verkligen har fått mycket längre tagelstrån de senaste veckorna.
Efter lite avborstning och fästingborttagning (hallå, det är höst nu!) tog vi på sidepull + bett och traskade iväg till rundkorallen. Ariel visste inte till sig av glädje och ömsom skrittade med låååånga steg, ömsom studsade upp och ned bredvid mig. Om hon hade varit människa hade hon dragit mig i jackärmen och sagt "mamma, visst skall vi till rundkorallen. Visst mamma, visst?"
Väl där var hon inte ett dugg intresserad av gräset. Bara av matte. "Vilket håll matte? Vilket tempo? Vill du att jag galopperar? Får jag busa lite?" Verkligen 100 % fokusering på mig. Jag blev nästan lite rörd där jag stod med longerpisken. Hon visade så tydligt att det här var superkul och att hon visste vad som krävdes av henne.
Vi jobbade med lite tempoväxlingar och gångartsbyten i ungefär 7 minuter. Som det verkar har galopp-kommandot fastnat nu också. Att hon tvärstannar när jag berömmer lade hon av med redan efter en halv minut, då hon förstått vad longerpisken betydde (höjd = öka, sänkt = håll kvar tempot). Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen, hon är inte dum den här damen...
Väldigt nöjd med sig själv fick Ariel visa vägen hem. Jag gick bakom och "tömkörde" med tyglarna fästade i sidepullen. Eventuella kommandon från mig (stanna eller sväng) var inte uppskattade. Ariel tyckte att hon gjort sitt jobb idag och nu skulle få gå i fred (= snabb skritt) till hagen igen. Några tillsägelser fick hon för detta, men det var så tydligt att hon inte ville lyssna, men förstod, så jag lät det mesta vara. Ibland måste man inte vara perfekt häst hela tiden.
Pussade lite på henne i hagen och förklarade att hon var bäst av alla ("Du är även bättre än Habina Ariel, men säg inget till henne"). Nu ser jag henne inte förrän på fredag och efter fredag blir det inget förrän torsdag. Hua vad jobbigt!
Sunna, Nova och Försenad stod vid grinden när jag kom gående. Inte ett spår av Ariel och Idunn. Jag ropade flera gånger medan jag gick och när jag väl var framme vid grinden kom de faktiskt travande! Jag undrar vad de hade varit ute på för äventyr...
Tog in Ariel under sedvanligt knot ("men matte, kan jag inte få beta istället?") och medan hon åt havre passade jag på att både kratsa hovarna (går mycket lättare under mutning) och hänga lite över ryggen på henne. Dock tyckte hon det senare var lite onödigt, för hon vände på huvudet och undrade varför i hela friden jag skulle hänga där om jag ändå inte kliade henne samtidigt? Hm... tänk vilket minne hon har ändå. Jag brukade ju "hänga" över henne för att klia magen på den tiden då hon inte var så stor. Nu har jag inte gjort det på evigheter, just för att jag behöver pallen för att komma åt, men hon kommer ändå ihåg.
Sedan var det dags för mätning igen och den här gången hade hon inte krymt. 132 cm i manken! Tyckte jag fick till en riktigt hyfsad bild också, Ariel 14 månader:
Lägg gärna märke till den fiiiina svansroten, som verkligen har fått mycket längre tagelstrån de senaste veckorna.
Efter lite avborstning och fästingborttagning (hallå, det är höst nu!) tog vi på sidepull + bett och traskade iväg till rundkorallen. Ariel visste inte till sig av glädje och ömsom skrittade med låååånga steg, ömsom studsade upp och ned bredvid mig. Om hon hade varit människa hade hon dragit mig i jackärmen och sagt "mamma, visst skall vi till rundkorallen. Visst mamma, visst?"
Väl där var hon inte ett dugg intresserad av gräset. Bara av matte. "Vilket håll matte? Vilket tempo? Vill du att jag galopperar? Får jag busa lite?" Verkligen 100 % fokusering på mig. Jag blev nästan lite rörd där jag stod med longerpisken. Hon visade så tydligt att det här var superkul och att hon visste vad som krävdes av henne.
Vi jobbade med lite tempoväxlingar och gångartsbyten i ungefär 7 minuter. Som det verkar har galopp-kommandot fastnat nu också. Att hon tvärstannar när jag berömmer lade hon av med redan efter en halv minut, då hon förstått vad longerpisken betydde (höjd = öka, sänkt = håll kvar tempot). Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen, hon är inte dum den här damen...
Väldigt nöjd med sig själv fick Ariel visa vägen hem. Jag gick bakom och "tömkörde" med tyglarna fästade i sidepullen. Eventuella kommandon från mig (stanna eller sväng) var inte uppskattade. Ariel tyckte att hon gjort sitt jobb idag och nu skulle få gå i fred (= snabb skritt) till hagen igen. Några tillsägelser fick hon för detta, men det var så tydligt att hon inte ville lyssna, men förstod, så jag lät det mesta vara. Ibland måste man inte vara perfekt häst hela tiden.
Pussade lite på henne i hagen och förklarade att hon var bäst av alla ("Du är även bättre än Habina Ariel, men säg inget till henne"). Nu ser jag henne inte förrän på fredag och efter fredag blir det inget förrän torsdag. Hua vad jobbigt!
Äntligen ses vi igen!
Fullt upp på jobbet kombinerat med en helgutbildning har gjort att jag inte varit hos Ariel på en vecka! Men igår var det äntligen dags, på med gummistövlar och regnjacka för att trotsa höstvädret. Påminner mig själv om ett gammalt blogginlägg ( http://habina.blogg.se/2007/october/gnall-gnall-gnall.html ) där jag bland annat längtade efter en blöt, lerig höst-häst. Hm...
Ariel är verkligen duktig på att uppfylla mina önskemål. För vad möter jag (efter 10 min letande i hagen) om inte en blöt, lerig höst-häst. Hädanefter måste jag tänka efter både en och två gånger innan jag önskar mig något.
Vi traskade iväg från de andra hästarna, in i stallet en sväng för lite pedikyr samt pussande på blöt mule. Däremot var det ingen mening att göra något åt pälsen, det regnade fortfarande och jag vill inte förstöra den vattenavstötande funktionen.
Ariel var något förvånad över att få återvända till hagen så snart. Men, skall vi inte göra något matte?! undrade hon och försökte noppa mig i armen. Leeeeka! föreslog hon sedan och ruskade på huvudet med bus i blicken. Men tråkiga matte släppte bara ut i hagen igen. Fredag blir det bus, det är tydligt att hon faktiskt uppskattar våra lekar i rundkorallen.
Ariel är verkligen duktig på att uppfylla mina önskemål. För vad möter jag (efter 10 min letande i hagen) om inte en blöt, lerig höst-häst. Hädanefter måste jag tänka efter både en och två gånger innan jag önskar mig något.
Vi traskade iväg från de andra hästarna, in i stallet en sväng för lite pedikyr samt pussande på blöt mule. Däremot var det ingen mening att göra något åt pälsen, det regnade fortfarande och jag vill inte förstöra den vattenavstötande funktionen.
Ariel var något förvånad över att få återvända till hagen så snart. Men, skall vi inte göra något matte?! undrade hon och försökte noppa mig i armen. Leeeeka! föreslog hon sedan och ruskade på huvudet med bus i blicken. Men tråkiga matte släppte bara ut i hagen igen. Fredag blir det bus, det är tydligt att hon faktiskt uppskattar våra lekar i rundkorallen.
Busfia!
Det börjar nästan kännas fånigt att skriva i bloggen, för det enda jag kan rapportera om är en fantastisk liten häst. Vackra, kloka, underbara Ariel!
Jag borstade henne hyfsat ren medan hon betade, nu är det ganska kort gräs i hagen, så hon blir nästan glupsk utanför. Tog på selen, som tydligen är läskig att trä över huvudet, men inte att ha på sig. Knashäst... Sedan traskade vi till rundkorallen. Bara tre motorstopp och främst var det kossorna som hon ville kika på.
I rundkorallen blev det fart på henne! Oj vad hon ville hoppa och skutta idag! Jag fortsatte träna på röstkommandona, och hon har redan börjat få grepp om dem. S-ljudet (för trav) går ju bättre än ga-lopp, men så har hon ju hört det även vid hand.
Hon har helt förstått det här med olika positioner av matte = olika varv. Däremot tror hon att stopp (= hand upp) betyder samma sak som kom (= hand fram). Inte har jag hjärta att säga ifrån heller, när hon direkt jag signalerar stopp tvärnitar, vänder in och kommer gående fram till mig.
Braaa fungerar inte som beröm, det tycker hon låter för snarlikt ptrooo. Så det blir "RÄTT" och "DUKtig" istället, med lite hårdare tonläge. Hon reagerade ingenting på selen, utan busade glatt på utan att tänka på den. Hennes trav är verkligen mumsig, medan galoppen är något kortare och framförallt med lite för mycket kanin-tänk över bakbenen.
På hemvägen var hon väldigt nöjd med sig själv, noppade mig i tröjan ett par gånger och skrittade med mer än tre decimeters övertramp. Hon visar så tydligt vad hon tänker och känner, speciellt när något gått bra. Hon vet att hon har varit duktig och att hon gjort som matte velat.
Väl i hagen skrittade hon lugnt iväg till flocken. Självförtroende och självständighet är ord som passar in på min prinsessa.
Jag borstade henne hyfsat ren medan hon betade, nu är det ganska kort gräs i hagen, så hon blir nästan glupsk utanför. Tog på selen, som tydligen är läskig att trä över huvudet, men inte att ha på sig. Knashäst... Sedan traskade vi till rundkorallen. Bara tre motorstopp och främst var det kossorna som hon ville kika på.
I rundkorallen blev det fart på henne! Oj vad hon ville hoppa och skutta idag! Jag fortsatte träna på röstkommandona, och hon har redan börjat få grepp om dem. S-ljudet (för trav) går ju bättre än ga-lopp, men så har hon ju hört det även vid hand.
Hon har helt förstått det här med olika positioner av matte = olika varv. Däremot tror hon att stopp (= hand upp) betyder samma sak som kom (= hand fram). Inte har jag hjärta att säga ifrån heller, när hon direkt jag signalerar stopp tvärnitar, vänder in och kommer gående fram till mig.
Braaa fungerar inte som beröm, det tycker hon låter för snarlikt ptrooo. Så det blir "RÄTT" och "DUKtig" istället, med lite hårdare tonläge. Hon reagerade ingenting på selen, utan busade glatt på utan att tänka på den. Hennes trav är verkligen mumsig, medan galoppen är något kortare och framförallt med lite för mycket kanin-tänk över bakbenen.
På hemvägen var hon väldigt nöjd med sig själv, noppade mig i tröjan ett par gånger och skrittade med mer än tre decimeters övertramp. Hon visar så tydligt vad hon tänker och känner, speciellt när något gått bra. Hon vet att hon har varit duktig och att hon gjort som matte velat.
Väl i hagen skrittade hon lugnt iväg till flocken. Självförtroende och självständighet är ord som passar in på min prinsessa.
