Saknar ord...
Älskade Ariel... Jag trodde jag visste vad du tyckte och tänkte, vad du vågade och vad som var svårt för dig. Men ikväll har du bevisat att du är ännu mer fantastisk än jag någonsin trott. Om du fortsätter med mig på samma sätt, kommer vi slå världen med häpnad.
Idag överträffade Ariel mina vildaste fantasier. Efter på tok för lite tid med henne, bestämde jag mig för att INTE kolla på klockan den här gången. Utan enbart följa mina instinkter och njuta av vår gemenskap. Vi gav oss iväg till den högra vägen, mot en dunge som jag tänkt undersöka med Ariel. Hon var iklädd både träns och sele utan några större protester.
Vi promenerade längs den roliga vägen, travade ett par sträckor och kikade en del på spännande kor. Sedan var vi framme vid dungen, jag valde väg och försökte se till att det var riktigt backigt och ojämnt. Ariel följde efter utan minsta knot. Strax bakom mig, redo att stanna när helst jag ville. Vi tog oss uppför ett ganska brant krön och väl uppe puffade Ariel på mig och meddelade att det faktiskt var lite jobbigt att klättra. Jag lovade henne att vi skulle klättra ned alldeles strax.
Återvägen blev ännu knöligare, och så fort Ariel visade minsta tecken på att vilja öka farten, så gjorde jag halt. Snällt stannade hon då bakom och undrade hur länge vi skulle fortsätta beundra utsikten.
Väl nere hoppade vi några diken (efter två gånger klev Ariel över istället) innan vi vände hemöver. Men då vägkorsningen kom tog jag mitt djärvaste beslut hittills. Jag bestämde mig för att vi inte skulle gå hem, utan istället gå hela vägen runt. Genom samhället som ligger runt omkring. Ariel har gått där en enda gång tidigare, det var när hon precis flyttat till lösdriften och då var dessutom Idunn med på promenaden. Nu var vi helt ensamma...
Vi mötte massor med bilar ("Det är bara en bil matte, inget farligt"), en moped ("Åh, kan vi jaga?"), flera olika människor som stannade och hälsade samt en konstig gubbe som pös (= fyllde på luft i sin släpvagns däck). Visst hände det att hon tvekade, visst sökte hon sig flera gånger till mig. Men hon vågade och vi tog oss runt! Vi till och med travade några sträckor och Ariel visade prov på det allra viktigaste för en distanshäst. Viljan att fortsätta framåt även om tröttheten kommer krypande.
Under en timmes tid följde Ariel mig överallt, med sele på ryggen och bett i munnen. Hemma i hagen var hon lika harmonisk som alltid och skrittade iväg till sina kompisar för att berätta vad hon varit med om.
Älskade, underbara Ariel. Jag kommer aldrig glömma denna fantastiska kväll och den tillit du visade mig.
Idag överträffade Ariel mina vildaste fantasier. Efter på tok för lite tid med henne, bestämde jag mig för att INTE kolla på klockan den här gången. Utan enbart följa mina instinkter och njuta av vår gemenskap. Vi gav oss iväg till den högra vägen, mot en dunge som jag tänkt undersöka med Ariel. Hon var iklädd både träns och sele utan några större protester.
Vi promenerade längs den roliga vägen, travade ett par sträckor och kikade en del på spännande kor. Sedan var vi framme vid dungen, jag valde väg och försökte se till att det var riktigt backigt och ojämnt. Ariel följde efter utan minsta knot. Strax bakom mig, redo att stanna när helst jag ville. Vi tog oss uppför ett ganska brant krön och väl uppe puffade Ariel på mig och meddelade att det faktiskt var lite jobbigt att klättra. Jag lovade henne att vi skulle klättra ned alldeles strax.
Återvägen blev ännu knöligare, och så fort Ariel visade minsta tecken på att vilja öka farten, så gjorde jag halt. Snällt stannade hon då bakom och undrade hur länge vi skulle fortsätta beundra utsikten.
Väl nere hoppade vi några diken (efter två gånger klev Ariel över istället) innan vi vände hemöver. Men då vägkorsningen kom tog jag mitt djärvaste beslut hittills. Jag bestämde mig för att vi inte skulle gå hem, utan istället gå hela vägen runt. Genom samhället som ligger runt omkring. Ariel har gått där en enda gång tidigare, det var när hon precis flyttat till lösdriften och då var dessutom Idunn med på promenaden. Nu var vi helt ensamma...
Vi mötte massor med bilar ("Det är bara en bil matte, inget farligt"), en moped ("Åh, kan vi jaga?"), flera olika människor som stannade och hälsade samt en konstig gubbe som pös (= fyllde på luft i sin släpvagns däck). Visst hände det att hon tvekade, visst sökte hon sig flera gånger till mig. Men hon vågade och vi tog oss runt! Vi till och med travade några sträckor och Ariel visade prov på det allra viktigaste för en distanshäst. Viljan att fortsätta framåt även om tröttheten kommer krypande.
Under en timmes tid följde Ariel mig överallt, med sele på ryggen och bett i munnen. Hemma i hagen var hon lika harmonisk som alltid och skrittade iväg till sina kompisar för att berätta vad hon varit med om.
Älskade, underbara Ariel. Jag kommer aldrig glömma denna fantastiska kväll och den tillit du visade mig.
Kommentarer
Trackback
