Ett riktigt äventyr!
Idag har Ariel och jag varit med om en hel del otroliga saker... Borstade av henne i hagen innan jag hämtade sidepull, spö och hjälm. Ariel ville inte följa med idag, det blåste för mycket och hon var nöjd med att bara hänga med polarna. Matte envisades dock och när sidepullen väl var på så följde hon snällt med.
Jag hade bestämt mig för att gå på upptäcktsfärd. Enligt kartan på eniro skulle vår banvall ha en avtagsväg till höger efter en bits promenad. Eftersom jag hittills aldrig hade gått så långt som till avtagsvägen, så bestämde jag mig för att det var vårt mål. När vi väl hittat den skulle vi vända tillbaka. Sagt och gjort, vi traskade iväg och Ariel var oerhört ivrig. Hon tog ut steget ordentligt och skrittade verkligen igenom hela kroppen. Förutom de stunder då ivern alldeles tog överhanden och hon taktade lite.
Rätt vad det var hade vi passerat den osynliga gräns för hur långt vi tidigare gått på banvallen. Ariel blev nu mycket mer högrest och spanade ännu ivrigare framöver. Hon får mycket mer luft under hovarna när hon är nyfiken på omgivningen. Lagom till vår inplanerade paus (efter 30 min) kom vi fram till en korsande väg. Enligt min karta skulle det ju vara en avtagsväg till höger, men det här var en grusväg som korsade banvallen och fortsatte parallellt till vänster om den. Knepigt...
Efter att Ariel fått beta en stund så bestämde jag mig för att vara lite våghalsig och faktiskt följa vägen till höger. Om det var den väg som var utmärkt på kartan så skulle vi ju komma ut på den stora, trafikerade vägen och kunna följa den hela vägen hem. Om vi blev helt vilse kunde vi ju alltid vända och gå tillbaka längs banvallen. Ariel var helt emot den här idén, hon ville fortsätta längs banvallen istället. Men matte vann även denna gång.
Vi följde den slingrande grusvägen, även fast jag noterade att det fanns flera trevliga stigar i den intilliggande skogen. Grusvägen mynnade mycket riktigt ut på stora vägen och jag beslöt mig för att följa den hela vägen hem. Nu började Ariel sätta sig allt mer på tvären, hon ville inte gå ännu längre hemifrån (som hon verkade tro), utan vända istället och gå hemåt. Jag envisades dock och även om det blev en hel del motorstopp så tog vi oss sakta framåt.
Det blev en läskig tur hemöver. Eftersom det blåste så kraftigt så lät det en massa konstiga ljud överallt. Presenningar fladdrade och brevlådor rasslade. Det som var minst farligt var faktiskt bilarna som susade förbi med ojämna mellanrum. Ariel var som en stålvajer ibland och enda sättet att få henne att flytta hovarna framåt var att trä in handen i nosgrimman så hon kände mattes kontakt. Då gick det bra!
Hur rädd hon än var så var hon hela tiden noga med att inte gå på mig. Det känns skönt. Hon stängde inte av hjärnkontoret helt och hållet, även om det var en mycket rädd liten bebis jag hade bredvid mig. När vi till sist kommit förbi alla farligheter och Ariel insett att vi faktiskt var på hemvägen blev hon malligare än jag sett henne på länge. Det var som om hela hon pustade ut över att faktiskt ha överlevt, att ha vågat möta draken och klarat sig helskinnad.
Inne i hagen igen travade hon direkt till Idunn för att berätta om alla konstiga saker som fanns längs vägen från banvallen. Själv pustade jag ut och lovade mig själv att gå där någon gång igen, dock inte när det blåser...
Jag hade bestämt mig för att gå på upptäcktsfärd. Enligt kartan på eniro skulle vår banvall ha en avtagsväg till höger efter en bits promenad. Eftersom jag hittills aldrig hade gått så långt som till avtagsvägen, så bestämde jag mig för att det var vårt mål. När vi väl hittat den skulle vi vända tillbaka. Sagt och gjort, vi traskade iväg och Ariel var oerhört ivrig. Hon tog ut steget ordentligt och skrittade verkligen igenom hela kroppen. Förutom de stunder då ivern alldeles tog överhanden och hon taktade lite.
Rätt vad det var hade vi passerat den osynliga gräns för hur långt vi tidigare gått på banvallen. Ariel blev nu mycket mer högrest och spanade ännu ivrigare framöver. Hon får mycket mer luft under hovarna när hon är nyfiken på omgivningen. Lagom till vår inplanerade paus (efter 30 min) kom vi fram till en korsande väg. Enligt min karta skulle det ju vara en avtagsväg till höger, men det här var en grusväg som korsade banvallen och fortsatte parallellt till vänster om den. Knepigt...
Efter att Ariel fått beta en stund så bestämde jag mig för att vara lite våghalsig och faktiskt följa vägen till höger. Om det var den väg som var utmärkt på kartan så skulle vi ju komma ut på den stora, trafikerade vägen och kunna följa den hela vägen hem. Om vi blev helt vilse kunde vi ju alltid vända och gå tillbaka längs banvallen. Ariel var helt emot den här idén, hon ville fortsätta längs banvallen istället. Men matte vann även denna gång.
Vi följde den slingrande grusvägen, även fast jag noterade att det fanns flera trevliga stigar i den intilliggande skogen. Grusvägen mynnade mycket riktigt ut på stora vägen och jag beslöt mig för att följa den hela vägen hem. Nu började Ariel sätta sig allt mer på tvären, hon ville inte gå ännu längre hemifrån (som hon verkade tro), utan vända istället och gå hemåt. Jag envisades dock och även om det blev en hel del motorstopp så tog vi oss sakta framåt.
Det blev en läskig tur hemöver. Eftersom det blåste så kraftigt så lät det en massa konstiga ljud överallt. Presenningar fladdrade och brevlådor rasslade. Det som var minst farligt var faktiskt bilarna som susade förbi med ojämna mellanrum. Ariel var som en stålvajer ibland och enda sättet att få henne att flytta hovarna framåt var att trä in handen i nosgrimman så hon kände mattes kontakt. Då gick det bra!
Hur rädd hon än var så var hon hela tiden noga med att inte gå på mig. Det känns skönt. Hon stängde inte av hjärnkontoret helt och hållet, även om det var en mycket rädd liten bebis jag hade bredvid mig. När vi till sist kommit förbi alla farligheter och Ariel insett att vi faktiskt var på hemvägen blev hon malligare än jag sett henne på länge. Det var som om hela hon pustade ut över att faktiskt ha överlevt, att ha vågat möta draken och klarat sig helskinnad.
Inne i hagen igen travade hon direkt till Idunn för att berätta om alla konstiga saker som fanns längs vägen från banvallen. Själv pustade jag ut och lovade mig själv att gå där någon gång igen, dock inte när det blåser...
Kommentarer
Trackback
