Ariel 3525

Jag vet att rubriken låter spännande, men jag tänker ändå vara fräck och ta allt ifrån början.

Jag var ovanligt sen till stallet idag, då jag suttit uppe halva natten och skrivit uppsats. Så därför började jag med att ge hästarna kraftfoder. Medan jag satt och vaktade dem kom K förbi och informerade mig om att betessläppet blir übertidigt i år, redan 26 april. Inte mig emot, jag blir bara glad över att slippa fodra...

Vi promenerade runt sommarhagen för att kolla staketet samtidigt som vi pratade om allt möjligt. Jag påpekade att Ariel nog hade gått upp i vikt lite sedan vi bytte hage för några veckor sedan. K höll med mig och vi beslöt oss för att våga minska höet ännu mer. Hästarna äter hellre av det lilla gröna som kommit upp samt av fjolårsgräset, så det är bara dumt att låta dem trampa ned dyrt hö i leran.

Efter promenaden borstade jag bort massor av päls ifrån Ariel och försökte få henne hyfsat snygg till fotograferingen. För imorgon fyller hon 21 månader!



Band upp henne för att mäta samt fotografera. Typiskt nog började Ariel gäspa så snart hon såg måttbandet... Jag vet ju att det är lite tråkigt, men en gång i månaden måste hon ju stå ut. Tydligen äter hon turbogräs, för hon hade vuxit 2 cm både fram och bak. Så nu är hon 137,5 cm i manken! Snart D-ponny i korset också... Jag har sagt det förut, men jag säger det igen. Jag är nöjd nu. Hon kan sluta växa...

Sedan blev jag så hungrig så Ariel förpassades i boxen medan jag åt lunch. Där stod hon hur snällt som helst och åt hö tills matte var mätt. Vi var bägge två väldigt nöjda då vi traskade iväg till rundkorallen. Ariel vet mycket väl att hon aldrig kan göra matte besviken i rundkorallen, för det enda matte vill är att hon skall busa där...

Viss reaktion blev det när jag släppte henne och hon såg stubben stå mitt i rundkorallen. Men sedan glömde hon den och brallade av sig istället. Hon har kommit in i en period med slängande framben, istället för hennes normala "knäcka-rycken-bockningar". Efter att hon busat klart lade jag ut en bom som hon fick galoppera över. Hon förstod direkt vad jag ville, även om hon blev lite förvånad över att det bjöds äpple efteråt. Hm... Äntligen börjar matte lära sig!

Så höjde jag upp bommen till cirka 20 cm, Ariel hoppade glatt och höll på att kråma ihjäl sig efter hindret. Jag berömde och gav äpple. Tredje gången ställde jag upp stubbarna (de låg ned innan) och gjorde ett krysshinder på cirka 20-25 cm i mitten. Ariel envisades dock med att hoppa där det var högst istället och för att briljera lite hoppade hon även från stillastående en gång. Efter varje hopp (tre gånger över krysset) gjorde hon glada skutt med kråmande hals. Jag försökte komma på vem sjutton det var hon var lik (inte Hampus!), men det var först när jag kom hem som jag insåg att det var Baloubet du Rouet... Ja, jag har ju alltid sagt att jag gillar hans sätt att vara så glad över hoppningen, nu har jag fått mig en egen mallgroda...

Nöjda traskade vi sedan hemåt, Ariel flåsade lite och var lerig långt upp över magen. Vi gjorde några halter på tillbakavägen och hon står lugnt stilla precis så länge jag vill. När hon tycker vi stått för länge så buffar hon på mig, men står ändå kvar. Åter vid stallet band jag upp henne och spolade av benen. Ariel blev väldigt olycklig och tyckte att jag var en elak matte. Men jag lugnade henne och fortsatte spola ända tills hon var ren. Hon gillar verkligen inte rinnande vatten, fick hon bestämma skulle jag svampa av henne istället och gärna med en svamp som var ganska torr. Ut i hagen till kompisarna och förstås direkt ned på marken och rulla...

Jag var lite för upptagen över att vara stolt över ATT Ariel hoppade, så jag kan inte säga riktigt HUR hon hoppade. Rejält för högt och för brett, men så brukar de ju göra i början. Jag är lite velig kring hur jag skall bygga vidare på hoppningen. Å ena sidan skulle det vara nyttigt med två hinder i följd, å andra sidan känns det inte bra alls att hoppa på volt.