Oplanerat bus
Jag hade inte tänkt åka ut till Ariel igår, eftersom jag skall ut idag. Men längtan efter henne blev för stark, kombinerat med känslan att jag inte varit där på evigheter. Så jag trotsade spöregnet och åkte iväg. Väl framme hade regnet gett med sig dock, vilket jag var tacksam för.
Tog in Ariel i stallet, drog av allt vatten (inte så mycket) och lade på fleecetäcket. Jag tycker dock inte att det fungerar särskilt bra, det drar inte åt sig fukten tillräckligt snabbt. Funderar på att antingen köpa ett hansbo kombitäcke (ångrar nu att jag sålde mina gamla) eller ett ulltäcke.
Sedan provade vi ett nytt sätt att rengöra leriga ben. Jag behövde få hoven helt ren för att se hur illa rötan var, och vattenslangen var upptagen på annat håll. Så jag tog helt sonika och stoppade ned Ariels ben i en hink med vatten. Ariel tyckte det var en lite konstig idé, men stod ändå snällt med benet i hinken medan jag tvättade bort leran. Jag fick byta vatten efter varje ben, men i gengäld fick jag fyra väldigt rena ben och så rena hovar att jag lätt kunde skära bort rötan.
Därefter var det dags för mätning, Ariel har verkligen skjutit i höjden sedan förra mätningen. Hon var 1 cm högre i manken (139,5 cm) och 1,5 cm högre i korset (141,5 cm). Dessutom har hon gått upp ytterligare 25 kg i vikt, så nu måste jag komma igång ordentligt med hennes motion...
Vi gick sedan till ridbanan för att jag skulle bygga hinder. Ariel var väldigt nöjd med att äta gräset, men efter ett tag kom hon fram till mig och ville busa. Så vi busade lite, hon rejsade längs långsidan som inte hade några hinder och rätt vad det var så satsade hon på hindren och hoppade två av dem! Oerhört stolt över sig själv (givetvis berömde jag) så vände hon på kortsidan och satsade på hindren igen. Den här gången understödde jag henne lite, så hon hoppade alla tre hindren! Sedan fick hon rejsa några fler gånger på andra långsidan innan jag tyckte det fick vara nog och ropade in henne. Hon var (som alltid) väldigt mallig på hemvägen och försökte få mer beröm från mig genom att buffa på mig. Jag är glad att jag fortfarande har hindren låga, för just det här självförtroendet tror jag är viktigt för henne. Att det faktiskt är så enkelt att hon nästan kan hoppa från stillastående om hon kommer i en knepig situation.
Den egentliga löshoppningen sker först nästa vecka, men nu har vi smygtränat lite innan premiären...
Tog in Ariel i stallet, drog av allt vatten (inte så mycket) och lade på fleecetäcket. Jag tycker dock inte att det fungerar särskilt bra, det drar inte åt sig fukten tillräckligt snabbt. Funderar på att antingen köpa ett hansbo kombitäcke (ångrar nu att jag sålde mina gamla) eller ett ulltäcke.
Sedan provade vi ett nytt sätt att rengöra leriga ben. Jag behövde få hoven helt ren för att se hur illa rötan var, och vattenslangen var upptagen på annat håll. Så jag tog helt sonika och stoppade ned Ariels ben i en hink med vatten. Ariel tyckte det var en lite konstig idé, men stod ändå snällt med benet i hinken medan jag tvättade bort leran. Jag fick byta vatten efter varje ben, men i gengäld fick jag fyra väldigt rena ben och så rena hovar att jag lätt kunde skära bort rötan.
Därefter var det dags för mätning, Ariel har verkligen skjutit i höjden sedan förra mätningen. Hon var 1 cm högre i manken (139,5 cm) och 1,5 cm högre i korset (141,5 cm). Dessutom har hon gått upp ytterligare 25 kg i vikt, så nu måste jag komma igång ordentligt med hennes motion...
Vi gick sedan till ridbanan för att jag skulle bygga hinder. Ariel var väldigt nöjd med att äta gräset, men efter ett tag kom hon fram till mig och ville busa. Så vi busade lite, hon rejsade längs långsidan som inte hade några hinder och rätt vad det var så satsade hon på hindren och hoppade två av dem! Oerhört stolt över sig själv (givetvis berömde jag) så vände hon på kortsidan och satsade på hindren igen. Den här gången understödde jag henne lite, så hon hoppade alla tre hindren! Sedan fick hon rejsa några fler gånger på andra långsidan innan jag tyckte det fick vara nog och ropade in henne. Hon var (som alltid) väldigt mallig på hemvägen och försökte få mer beröm från mig genom att buffa på mig. Jag är glad att jag fortfarande har hindren låga, för just det här självförtroendet tror jag är viktigt för henne. Att det faktiskt är så enkelt att hon nästan kan hoppa från stillastående om hon kommer i en knepig situation.
Den egentliga löshoppningen sker först nästa vecka, men nu har vi smygtränat lite innan premiären...
Kommentarer
Trackback
