Ariel 3525

Äntligen har kylan kommit till Uppland! Ariel var knappt lerig när jag hämtade in henne från hagen och givetvis väldigt exalterad av kylan.

Hon fick stå och äta hö medan jag förberedde för promenad. Borstade av henne med nya borsten som verkar något bättre än den tidigare. Men fortfarande lite för mjuk. Tror jag köper en tegelsten nästa gång hon behöver ny borste.

Gjorde i ordning för att ha bett på sidepullen också, novabettet som är Ariels favorit. När jag provade ut det testade jag lite olika varianter, Ariel visade tydligt att hon föredrog att ha sidostyckena utanpå nosgrimman (vilket jag tycker ser knepigt ut) och på yttersta hålet så bettet satt ganska långt ned. Nåja, bara hon är nöjd så.

Traskade iväg i ganska lugn takt i början. Hovis har ju äntligen verkat hovarna, så Ariel var lite öm, speciellt med tanke på att marken nu är stenhård att gå på. Vi gick till höger, mot lite spännande äventyr i skogen. Vi tog oss uppför och nedför, genom grusvägar och stigar, spanade på spännande saker långt in i skogen och skyndade oss fram i snabbt tempo när det fanns möjlighet. Jag märker hur Ariel mer och mer lyssnar på mitt omedvetna kroppsspråk, många gånger hinner jag knappt tänka tanken att dämpa farten eller stanna förrän hon gör det.

Ju längre bort från det kända vi kommer, desto mer äventyrslysten blir Ariel. Jag längtar så sjukt mycket efter att få uppleva äventyren på hennes rygg, men jag har lovat mig själv att inte jobba henne uppsuttet på länge än.

På hemväg tappade vi båda gnistan ett par gånger, vägen var tråkig, lerig och hård om vartannat. Åter på asfaltsvägen fick vi bägge lite mer fart under fötterna. Ariel spanade lite på fina-vita-ponnyn men verkade tack och lov inte märka lilla-farliga-shettisen som stod bredvid. När vi nästan passerat dem dök det förstås upp en bil. Vägen vi går på är smal, det ryms bara en bil i taget. Till höger om oss hade vi hagstaketet och till vänster ett brett dike (en meter ungefär) där en lägda sedan tog vid. Tvekade ett ögonblick medan bilen saktade in och bestämde mig sedan för att Ariel visst litade på mig. Så jag hoppade över diket och lät sedan Ariel leta bra landningsplats, ta sats och hoppa över. Hon stod sedan stilla medan bilen åkte förbi och sedan hoppade vi tillbaka som den enklaste saken i världen.

Sista biten fick jag peppa henne extra för att hon skulle orka hålla uppe tempot. Väl tillbaka på stallplanen fick jag också förklaring till varför hon var så trött. Min klocka hade stannat, så vi hade varit ute hela 85 minuter i rask promenadtakt.

Pysslade om Ariel och stretchade förstås. Den här gången förstod hon bättre vad det handlade om, även om hon tycker det är onödigt att sträcka sig särskilt långt för att nå godiset. Medan hon stod och åt (och drack! ) rengjorde jag sidepull och insåg att Ariel inte en enda gång haft krångel med bettet! Hon accepterar det till fullo i sin mun, som om hon alltid haft bett. Fina tjejen!

Cleo var inne en stund medan jag skötte av Ariel och när hon gick ut visade Ariel ännu ett stort framsteg. Hon reagerade inte ens på att Cleo gick. Tittade upp förvisso, men vände sig sedan till höet och fortsatte äta. Gissa om jag blev stolt!

Mörkret faller snabbare än jag räknat med, eller så berodde det på vår något för långa promenad men Ariel fick återvända till hagen i mörker. Hon ville dricka ur vattenkaret som stod vid grinden, men givetvis hade det blivit is på den. Innan jag hunnit dit med ishackan för att öppna upp hade Ariel tagit saken i egna hovar (!), lyft högerhoven och med ett välriktat slag krossat isen. Hon skulle nog klara sig ganska bra i frihet ändå.

Fick ett sms från K när jag kommit hem där hon meddelade att hästarna från och med nu får hö tre gånger om dagen och därmed totalt 4 kg hö per häst. Inget kunde göra mig gladare, jag vill få tillbaka Ariels fina överlinje innan jag sitter upp igen och då måste hon få i sig mer protein.