Underbaraste flickan
De senaste dagarna har värmen återvänt och hagen har så smått börjat bli mer och mer vattensjuk igen. Jag hoppas verkligen att kylan återvänder nu!
Ariel såg mig på håll i hagen och började trava mig till mötes. Det var länge sedan hon gjorde det. Hon hälsade glatt och frågade sedan om matte inte kunde var liiite farlig. Hon är så söt när hon ber om att få busa och givetvis kunde jag inte säga nej. Så hon och jag busade en stund i hagen, då och då med de andra hästarna som följeslagare. Ariel gjorde både sina klassiska Tiger-studsningar rakt upp och en sjukt snabb galoppökning som förstås avslutades i en bakåtspark. Oh vad jag inte vill sitta på henne när hon gör så…
När Ariel var nöjd med busandet lämnade vi hagen och promenerade till stallet istället. Hon var lite småtramsig på vägen dit också, blev förstås triggad av de andra hästarnas rusningar, men det var inte värre än att hon gick på slakt grimskaft hela tiden ändå.
I stallet fick hon äta hö medan jag konstaterade att rusningarna i hagen inte precis gjort henne mindre lerig. Finns det något mer utmanande än blöt lera blandat med torr lera? Jag kan väl erkänna att jag gav upp ganska snart, hon fick vara lerig om benen och magen. Ariel var dock lika glad för det, så länge hon har mat bryr hon sig uppenbarligen inte om hur hon ser ut.
Jag hade planerat att gå runt byn för att se på alla spännande (och farliga) saker som finns där. Tvekade lite i och med Ariels taggade humör, men bestämde mig för att det var lika bra att försöka ändå. I värsta fall fick vi väl vända om hon var helt hysterisk.
På med sidepull och nova-bettet. Ariel gruffade några ögonblick över det senare, men när vi kommit ut genom stalldörren glömde hon bort det. Vi hann gå några meter när jag insåg att jag hade fel skor på mig. Jag kan inte gå på asfalt i en timme i gummistövlarna. Förutom att jag får skavsår av dem så kliver jag så snett så jag får ont i både fötter och ben senare under kvällen. Funderade ett ögonblick på om det var värt det onda, men bestämde mig istället för att jag faktiskt hade en väluppfostrad häst. Så vi vände tillbaka till stallet och Ariel fick snällt stå halvvägs in i fikarummet medan jag bytte skor.
Sedan kunde vi äntligen ge oss ut på nya äventyr. Ariel var ivrig, men absolut inte hetsig. Hon höll sin plats bredvid mig och spanade nyfiket omkring. Efter att vi passerat de andra hästarna i hagen blev hon dessutom ännu lugnare. Ända tills vi svängde till vänster vid ett vägskäl där vi vanligtvis svänger höger… Ariels ögon började lysa i samma ögonblick som hon insåg att vi skulle gå en helt annan väg än vanligtvis. Det är bara att inse att jag än en gång skaffat mig en häst som är äventyrslysten och vill se nya vägar hela tiden. Min idé om att gå på banvallen varannan gång och bort till farliga hunden varannan gång verkar inte vara så bra längre. Ariel vill ha variation, så då är det väl bäst hon får det då.
Vi träffade ganska snart på en spännande liten traktor och när den passerat hann vi inte många meter förrän Ariel frös och spanade. Den väg vi precis gått på var nu plötsligt befolkad av andra hästar! Jag såg på håll att det var en liten ponny och två stora hästar. Inga jag kände igen, men så har jag inte koll på särskilt många hästar häromkring. Ariel ville hemskt gärna stå kvar och spana, men efter ett par smackningar fortsatte hon rakt fram. De andra hästarna genade dock över åkern, så de var snart ikapp. Först kom ponnyn, som på nära håll visade sig vara en shetlandsponny. Ariel blev först rädd (shetlandsponnyer är farliga monster), men eftersom den här shetlandsponnyn var samma färg som Idunn så blev hon strax kär istället. Jag blev också kär. Den var verkligen supersöt, men en liten snopp på mulen och världens minsta öron. Tror absolut inte att Ariel skulle ha något emot att få en sådan i julklapp…
När hästarna passerat ville Ariel hemskt gärna fortsätta framåt. Jag bad henne dock stå stilla och räknade till tio. Min fina tjej suktade efter de andra hästarna med lång hals, men stod väluppfostrat vid min sida så länge jag stod stilla. Visst var skritten lite överilad sedan, men inte värre än att jag lät det hela vara. Stannade dock en gång till längre fram och räknade till tio, Ariel var lika stilla då.
Med en längtansfull blick såg hon efter hästarna där de svängt upp, medan vi fortsatte framåt. Men sedan fick hon syn på en spännande skylt och glömde förstås bort hästarna helt. Efter att ha noga nosat igenom skylten kunde vi vända i riktning hemåt och avsluta promenaden med den svåraste etappen. Farligast var nog när vi passerade bron och hon insåg att det faktiskt rann vatten långt nedanför. Hon har gått över den där bron säkert tjugo gånger, men nog aldrig tittat på vad som finns bredvid bron… Hon vinglade lite närmare mig men i övrigt höll hon sig lugn.
Avslutade promenaden med att hoppa över ett dike till fotbollsplan och där kliva över en träkonstruktion som nästan såg ut som en stor stege. Ariel klev snällt igenom även om hon inte riktigt förstod vitsen med det hela.
Hemma igen kom jag ihåg att stretcha henne, hon kom dessutom ihåg vad det hela gick ut på och sträckte sig äntligen lite mer efter godiset vid ljumsken. Det tar sig!
Efter att jag skött om Ariel ordentligt packade jag en massa hö. Jag packade ju igår också, men då fanns det inte så många IKEA-kassar. Nu hade det dykt upp massor, så det var bara att packa vidare… K kom förbi och vi pratade lite kort. Hovis hade inte sagt något särskilt om Ariels hovar, så det kändes skönt. Jag hade alltså lyckas hålla rötan tillräckligt i schack för att han inte skulle vara bekymrad.
När jag var klar med höet och ordnat med utrustningen (Ariel hade för övrigt inte brytt sig om bettet resten av promenaden) fick Ariel sitt kraftfoder. När jag ställt ned hinken fick hon backa en bit, eftersom hon var lite väl ivrig idag. M kom in precis när jag höll på, så givetvis fick Ariel vänta några sekunder extra medan jag pratade med M. Jag informerade M om att jag kunde fodra middag på torsdag då jag ändå har styrelsemöte och jullunch i Uppsala.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen igen, i sällskap med en höpåse. Hon verkade inte alls vara mätt trots att hon precis ätit 2 kg hö. Undrar just hur hon skulle se ut på fri tillgång…
Noterbart är att hon den här gången sörplade i sig hela hinken med vatten. Funderar på att ha en till hink med vatten förberedd, så hon aldrig blir utan vatten. Ger henne vatten som är lite halvljummet och fått stå ett tag, så de äckliga gaserna hinner försvinna.
Ariel såg mig på håll i hagen och började trava mig till mötes. Det var länge sedan hon gjorde det. Hon hälsade glatt och frågade sedan om matte inte kunde var liiite farlig. Hon är så söt när hon ber om att få busa och givetvis kunde jag inte säga nej. Så hon och jag busade en stund i hagen, då och då med de andra hästarna som följeslagare. Ariel gjorde både sina klassiska Tiger-studsningar rakt upp och en sjukt snabb galoppökning som förstås avslutades i en bakåtspark. Oh vad jag inte vill sitta på henne när hon gör så…
När Ariel var nöjd med busandet lämnade vi hagen och promenerade till stallet istället. Hon var lite småtramsig på vägen dit också, blev förstås triggad av de andra hästarnas rusningar, men det var inte värre än att hon gick på slakt grimskaft hela tiden ändå.
I stallet fick hon äta hö medan jag konstaterade att rusningarna i hagen inte precis gjort henne mindre lerig. Finns det något mer utmanande än blöt lera blandat med torr lera? Jag kan väl erkänna att jag gav upp ganska snart, hon fick vara lerig om benen och magen. Ariel var dock lika glad för det, så länge hon har mat bryr hon sig uppenbarligen inte om hur hon ser ut.
Jag hade planerat att gå runt byn för att se på alla spännande (och farliga) saker som finns där. Tvekade lite i och med Ariels taggade humör, men bestämde mig för att det var lika bra att försöka ändå. I värsta fall fick vi väl vända om hon var helt hysterisk.
På med sidepull och nova-bettet. Ariel gruffade några ögonblick över det senare, men när vi kommit ut genom stalldörren glömde hon bort det. Vi hann gå några meter när jag insåg att jag hade fel skor på mig. Jag kan inte gå på asfalt i en timme i gummistövlarna. Förutom att jag får skavsår av dem så kliver jag så snett så jag får ont i både fötter och ben senare under kvällen. Funderade ett ögonblick på om det var värt det onda, men bestämde mig istället för att jag faktiskt hade en väluppfostrad häst. Så vi vände tillbaka till stallet och Ariel fick snällt stå halvvägs in i fikarummet medan jag bytte skor.
Sedan kunde vi äntligen ge oss ut på nya äventyr. Ariel var ivrig, men absolut inte hetsig. Hon höll sin plats bredvid mig och spanade nyfiket omkring. Efter att vi passerat de andra hästarna i hagen blev hon dessutom ännu lugnare. Ända tills vi svängde till vänster vid ett vägskäl där vi vanligtvis svänger höger… Ariels ögon började lysa i samma ögonblick som hon insåg att vi skulle gå en helt annan väg än vanligtvis. Det är bara att inse att jag än en gång skaffat mig en häst som är äventyrslysten och vill se nya vägar hela tiden. Min idé om att gå på banvallen varannan gång och bort till farliga hunden varannan gång verkar inte vara så bra längre. Ariel vill ha variation, så då är det väl bäst hon får det då.
Vi träffade ganska snart på en spännande liten traktor och när den passerat hann vi inte många meter förrän Ariel frös och spanade. Den väg vi precis gått på var nu plötsligt befolkad av andra hästar! Jag såg på håll att det var en liten ponny och två stora hästar. Inga jag kände igen, men så har jag inte koll på särskilt många hästar häromkring. Ariel ville hemskt gärna stå kvar och spana, men efter ett par smackningar fortsatte hon rakt fram. De andra hästarna genade dock över åkern, så de var snart ikapp. Först kom ponnyn, som på nära håll visade sig vara en shetlandsponny. Ariel blev först rädd (shetlandsponnyer är farliga monster), men eftersom den här shetlandsponnyn var samma färg som Idunn så blev hon strax kär istället. Jag blev också kär. Den var verkligen supersöt, men en liten snopp på mulen och världens minsta öron. Tror absolut inte att Ariel skulle ha något emot att få en sådan i julklapp…
När hästarna passerat ville Ariel hemskt gärna fortsätta framåt. Jag bad henne dock stå stilla och räknade till tio. Min fina tjej suktade efter de andra hästarna med lång hals, men stod väluppfostrat vid min sida så länge jag stod stilla. Visst var skritten lite överilad sedan, men inte värre än att jag lät det hela vara. Stannade dock en gång till längre fram och räknade till tio, Ariel var lika stilla då.
Med en längtansfull blick såg hon efter hästarna där de svängt upp, medan vi fortsatte framåt. Men sedan fick hon syn på en spännande skylt och glömde förstås bort hästarna helt. Efter att ha noga nosat igenom skylten kunde vi vända i riktning hemåt och avsluta promenaden med den svåraste etappen. Farligast var nog när vi passerade bron och hon insåg att det faktiskt rann vatten långt nedanför. Hon har gått över den där bron säkert tjugo gånger, men nog aldrig tittat på vad som finns bredvid bron… Hon vinglade lite närmare mig men i övrigt höll hon sig lugn.
Avslutade promenaden med att hoppa över ett dike till fotbollsplan och där kliva över en träkonstruktion som nästan såg ut som en stor stege. Ariel klev snällt igenom även om hon inte riktigt förstod vitsen med det hela.
Hemma igen kom jag ihåg att stretcha henne, hon kom dessutom ihåg vad det hela gick ut på och sträckte sig äntligen lite mer efter godiset vid ljumsken. Det tar sig!
Efter att jag skött om Ariel ordentligt packade jag en massa hö. Jag packade ju igår också, men då fanns det inte så många IKEA-kassar. Nu hade det dykt upp massor, så det var bara att packa vidare… K kom förbi och vi pratade lite kort. Hovis hade inte sagt något särskilt om Ariels hovar, så det kändes skönt. Jag hade alltså lyckas hålla rötan tillräckligt i schack för att han inte skulle vara bekymrad.
När jag var klar med höet och ordnat med utrustningen (Ariel hade för övrigt inte brytt sig om bettet resten av promenaden) fick Ariel sitt kraftfoder. När jag ställt ned hinken fick hon backa en bit, eftersom hon var lite väl ivrig idag. M kom in precis när jag höll på, så givetvis fick Ariel vänta några sekunder extra medan jag pratade med M. Jag informerade M om att jag kunde fodra middag på torsdag då jag ändå har styrelsemöte och jullunch i Uppsala.
Sedan fick Ariel gå ut i hagen igen, i sällskap med en höpåse. Hon verkade inte alls vara mätt trots att hon precis ätit 2 kg hö. Undrar just hur hon skulle se ut på fri tillgång…
Noterbart är att hon den här gången sörplade i sig hela hinken med vatten. Funderar på att ha en till hink med vatten förberedd, så hon aldrig blir utan vatten. Ger henne vatten som är lite halvljummet och fått stå ett tag, så de äckliga gaserna hinner försvinna.
Trackback
