Ariel 3525

Jag har världens finaste och mest underbara häst! Nedan följer ännu ett skrytinlägg, så ni som är less på sådana rekommenderas att surfa vidare till andra sidor.

Tänkte ta in Ariel direkt ifrån hagen, men eftersom hovslagaren var där dagen innan var grimman inte på plats. Kände mig dock lat, så jag gjorde en egen grimma av min halsduk. Ariel den ängeln följde mig snällt hela vägen till stallet, i sällskap med min cykel dessutom! I stallet fick hon belöning i form av kraftfoder och jag passade på att fota en bevisbild.



Efter att hon ätit klart tog jag på riktiga grimman och så fick hon mumsa hö istället. Jag borstade av henne som hastigast, kratsade hovarna och pussade lite på henne. Sedan åkte senskydden och sidepullen på och vi begav oss till rundkorallen. K ringde precis när vi lämnat stallet och undrade om vi inte kunde gå på promenad i mörkret ihop. Så vi bestämde att jag skulle busa av Ariel i rundkorallen och sedan komma tillbaka för att ta på mer reflexer.

Ariel har börjat dra mer och mer mot grinden när hon springer i rundkorallen, så idag tänkte jag kräva lite mer "fortsätt framåt" av henne. Hon bockade och sparkade bakut för första gången på evigheter, och hade riktigt roligt varje gång jag bad om galopp. Efter fem minuter var vi bägge nöjda och så traskade vi upp till stallet igen.

Där inne stod Idunn och väntade ivrigt på vår ankomst. Jag tog på reflexer på Ariel och mig, sedan gick vi samma väg som förra fredagen, det vill säga förbi kyrkan och till hembygdsgården. Idunn och K har ett helt annat tempo än mig och Ariel, så målet denna tur var att helt enkelt hänga med. Rejäl powerwalk! Jag är ju lite feg av mig också, halkar Ariel till så vill jag sänka tempot, men idag blev det inget sådant.

Idunn var lite orolig över bilarna, men Ariel reagerade inte alls. Duktig tjej! Vi travade flera småsnuttar (för att komma ikapp), hoppade banken igen (eh, hon kliver snarare nedför banken) och tränade både på att gå först och sist. Ariel gillar både och, men det kändes som hon fick lite mer tempo när hon gick först. På slutet fick Idunn gå i förväg, just för att träna på att de inte går tillsammans hela tiden. Ariel brydde sig inte, utan var mer intresserad av ifall Sunna skulle möta oss eller inte.

I stallet fick Ariel pusta ut med täcke och så stretchade jag. Idunn lämnade stallet tidigare än oss och Ariel var rätt så lugn när hon var ensam igen. Men det behövs fortfarande mer träning på den delen.

K och jag pratade lite om hur oerhört lugn och självsäker Ariel är när man är ute på promenad. Vi skämtade om att jag skulle kunna sitta upp och rida utan att hon skulle blinka. Men även om hon rent mentalt är klar för det är hon ju absolut inte klar rent fysiskt. Så jag bidar min tid och är bara lite avundsjuk på K som skall börja rida Idunn i sommar...

Jaha, då har jag länsat Hööks på inventarier... Åkte förbi efter jobbet, väldigt deppig av olika anledningar. Medan jag strövade runt i affären, plockade åt mig saker och kände på andra, så återvände både mitt lugn och min glädje. Tur att jag har Ariel i alla fall! Oavsett hur jobbigt allt är så finns hon där. Tycker om mig precis som jag är.

Jag plockade snabbt på mig en röd luvtröja, ett svart grimskaft och ett par vinterhandskar. Sedan hamnade jag på benskyddsavdelningen. Tur i oturen var terrängskydden slut i small, så det fick bli ett par senskydd istället. Till treårstestet...

Sedan slog det mig att jag verkligen skulle behöva ett par rejäla skor att promenera i, som är varma och vattentäta. Hittade ett par på rean, och bland ett helt hav av 36:or och 37:or fanns ett par 38:or. Vilken flax! De var dessutom svarta med röda detaljer, precis som Ariels färger! Att de bara kostade 194 kr gjorde ju inte saken sämre...

Pratade lite med personalen om sadlar. Eftersom det är 60 dagars bytesrätt, så kan jag köpa sadel för att prova hemma. Nu lär jag inte köpa sadel i Upplands Väsby utan i Uppsala istället, men det är ju skönt att veta.

Fingrade än en gång på de fina vita benlindorna, men med leran runt Alunda i färskt minne insåg jag att det kommer dröja riktigt länge innan Ariel kommer kunna ha sådana saker.

Ariel stod och åt hö när jag kom, så istället för att ta in henne direkt gick jag och förberedde utrustningen i stallet. Bestämde mig för att testa transportskydden på henne. Dessa skydd köpte jag när Hampus var ett år gammal (1998) och de har använts varje gång han varit ute på äventyr. Alltså några gånger till sommarbete, en gång till träning samt förstås tur och retur Linköping (65 mil!). Efter tvätt och borstning (2005) var de som nya igen och har sedan legat i en låda i väntan på HÄSTEN.



Jag tog alltså på Ariel skydden medan hon åt kraftfoder. Lät henne nosa på dem, men hon var marginellt intresserad. Det fanns ju havre! Jag blev förvånad över hur bra de satt på henne. Framben:



Och bakben:



Efter att Ariel ätit upp kraftfodret tog vi oss en promenad runt i ladugården. Jag väntade mig någon slags reaktion, om inte annat åtminstone några höga bakben, men icke. Hon följde mig snällt runt överallt, som om hon alltid hade transportskydd på sig. Vi gick snäva svängar och backade på ett par ställen. Hur cool som helst!

Sedan fick hon äta hö ("Hö! Jag har inte sett mat på en vecka!") medan jag borstade kroppen och kratsade hovarna. Sedan tänkte jag faktiskt gå ut med henne i hagen igen, men då började hon pocka på mer uppmärksamhet, trampa runt och ha sig. Hon lugnade sig inte förrän jag hämtat och satt på henne reflexerna (!). Sedan tog jag på sidepullen och så gav vi oss ut på en spontanpromenad i mörkret.

Vi har ju aldrig gått i mörker förut och Ariel var lite småfeg. Jag bestämde mig för att det fick ta hur lång tid som helst, så hon inte skulle bli orolig av mörker framöver. Vi klättrade uppför en brant, gick förbi kyrkan och skolan, passerade ett övergångsställe ("VITA linjer matte!") och travade en kort, kort snutt på hemvägen.

Vi hittade en "bank" som Ariel först fick klättra längs sidan uppför och sedan hoppa nedför. Hon tog sig ned på ett väldigt lugnt sätt. Sedan hamnade vi vid en minidansbana (?) och jag kunde inte motstå att be Ariel traska uppför. Efter att ha idiotförklarat matte gjorde hon snällt som jag bad om.

Väl hemma var Ariel riktigt lugn och avslappnad, hon åt nöjt av höet medan jag stretchade henne. Hade på henne fleecetäcket en stund och gick även ut med det i hagen. Idunn, som aldrig sett Ariel i täcke förut, var tvungen att lyfta på bakre fliken för att se så det verkligen var Ariel därunder...

Lekte lite på www.lantmateriet.se och mätte hur lång vår byrunda var. Plötsligt kände jag mig väldigt generad över min långsamma häst. På en timme lyckas vi ta oss 2,35 km...

Det innebär att en femmilare skulle ta oss över 21 timmar. *djup suck* Det är tydligt att vi behöver speeda upp tempot. I och för sig gick vi en promenad (längs Ariels favoritväg) på 3,8 km/h. Hurra, då tar det bara 13 timmar att ta sig runt...

Jag som tyckte hon var så pigg av sig. I och för sig gick inte den sträckan att räkna ut, eftersom det inte går att säga (på kartan) var jag vände.

Idag inledde jag med att visitera Sunna och Idunn, eftersom stallägaren är bortrest och jag har huvudansvaret för hästarna kommande vecka. Ariel verkade bli lite svartsjuk, för hon kom och puffade på mig medan jag höll på med Idunn och undrade varför jag inte ville umgås med henne. Därmed var det inga problem att ta ut henne ur hagen, hon ville ut på äventyr!

Hon fick stå i stallet och mumsa hö medan jag bytte om och plockade fram grejer. Det blev sidepull som vanligt, funderade på att ta på selen, men bestämde mig för att strunta i den eftersom det blåste så mycket ute. På med reflexerna förstås, och så gav vi oss iväg.

Jag hade bestämt mig för att gå Ariels favoritväg, som är höger direkt efter hagen. Det är en grusväg med väldigt lite trafik och på vissa ställen kan man även gå på en lägda. Vi varierade oss lite efter hur Ariel betedde sig, men mest blev det grusväg. Ariel var lite ivrig och på tårna, men något annat vore konstigt när det blåser halv storm. Hon rusade iväg två gånger, förmodligen för saker hon hörde. Det var aldrig några problem att få stopp på henne och hon lugnade sig snabbt. Jag fick påminna henne några gånger om att hon inte får gå framför mig, men det blir lätt så när hon är så ivrig. Det är ju inte hennes fel att matte har så korta ben och inte riktigt hänger med.

Efter fyrtio minuter var vi hemma igen, Ariel fick gå direkt in i hagen. Jag passade på att stretcha henne och hon tyckte det var lite konstigt. Men samtidigt verkar hon resonera som så att så länge matte håller på med mig så är jag nöjd. Sötnosen!

Sedan fick hästarna hö att mumsa på medan jag vägde upp kommande veckas foder. Därefter fick de kraftfoder och då måste jag stå och vakta så ingen tar Ariels foder. När de andra ätit upp gick de iväg och åt hö, så de verkar ha förstått att det inte är någon idé att försöka komma åt Ariels foder.

Vägde upp några dagars hö innan jag satte mig i M:s bil (!) och körde hem. Jag kommer nämligen att åka ut till hästarna varje dag nästa vecka och middagsfodra, och för att underlätta för mig har jag fått låna bilen. Toppenbra!

Efter en kort paus i stallet (tre tuggor hö...) bytte jag utrustning på Ariel. Hon fick på sig kapsonen, Hampus gamla strykkappor (något stora) och longerlinan. Sedan gav vi oss iväg till ridbanan för att testa longering utan stöd av rundkorallen.

Ariel passade på att busa runt lite, men det var inga större skutt. Jag misstänker att det hade blivit mycket värre språng om jag inte promenerat av henne innan. Ganska snart kunde vi jobba på riktigt. Ariel förstod snabbt vad det gick ut på och även om hon drog mot grinden i varje varv så var hon bitvis riktigt fokuserad på mig och vad jag önskade. Än en gång påminns jag om hur oerhört ambitiös och ivrig att vara till lags hon är. Min fina flicka!

Idag fick jag åka till Ariel med stallägaren, lyxigt värre! Anlände redan vid halv tolv, hämtade in Ariel från hagen och försökte truga i henne en massa hö medan jag pysslade med henne. Tyvärr är hon inte alltför intresserad av att äta, tror hon fick i sig ett kg på mer än nittio minuter. Istället spanar hon ut genom rutan eller kollar vad jag sysslar med.

Jag provade benlindor på henne, och hon brydde sig inte ett dugg.



Efter ungefär en timmes försök att få i henne hö, traskade vi ut på promenad istället. Vi gick samma väg som sist, och Ariel var om möjligt ännu studsigare. Inte så hon var svår att hålla eller olydig på något sätt, men det verkligen pös ur öronen på henne. Vad jag än tänkt tidigare så måste jag motionera henne mer än vad jag gör just nu.

På hemvägen (längs banvallen) slappnade hon av hyfsat, men ibland blev det lite taktinslag i skritten. Först när vi var hemma i stallet igen kändes det som hon lugnat ned sig tillräckligt. Vi hade då promenerat i 35 minuter.

Jag anlände ganska tidigt till stallet, tog in Ariel och hann både borsta och kratsa hovarna innan veterinär A kom. Hon var något sen, så Ariel fick även lite välbehövlig genomborstning av svansen. Om det inte varit så kallt hade jag sprayat glansspray i den, men nu känns det som om det kommer frysa fast direkt.

A och jag pratade tänder en stund, därefter vaccineringsintervaller och slutligen överben. Det känns verkligen toppen att ha en så kunnig och intresserad veterinär praktiskt taget inom gångavstånd. Hon kände på Ariels överben, konstaterade att det fortfarande var lite aktivt och att det satt bra till.

Sedan grundvaccinerades Ariel för sista gången mot influensa. Hon tyckte inte om när A stack henne, förmodligen för att hon fortfarande kommer ihåg då hon fick lugnande och det gjorde lite mer ont. Men eftersom det här sticket snabbt var över, så lugnade sig Ariel också.