Ariel 3525

Ariel kom fram till grinden när hon såg mig på håll. Tänk att hon tycker det är så kul att det händer något att hon frivilligt lämnar både mat och sällskap... Med ivriga steg skrittade hon mot stallet och protesterade inte ens när jag band fast henne utan något foder i närheten.

Borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna. Sedan tog jag på sidepull och så gav vi oss ut på äventyr! Styrde stegen mot högra vägen (Ariels favoritväg) givetvis ackompanjerade av Zaris högljudda gnäggningar. Ariel blev lite störd efter att Zari försvunnit bakom en vägkrök, hon ville nog gärna ha Zari med på promenaden. Med lite tryck från min sida fortsatte vi dock framåt, ömsom i lite balanstrav och ömsom riktigt fin skritt. Idag fick Ariel ha flughuvan på sig under sidepullen och även om det fortfarande var alldeles för mycket flygfän för min smak så var hon definitivt mindre irriterad. Hon slängde bara med huvudet när någonting kittlade hennes nos.

Strax innan vi vände blev hon skrämd av någonting, gjorde en ansats att rusa, men blev förstås stoppad av sidepullen. Fortfarande oroad sökte hon tröst hos mig, med hakan på min axel stod hon och andades häftigt ända tills hon försäkrat sig om att matte skulle skydda henne mot allt ont. Fina tjejen!

Hemvägen blev en lugnare historia, vi kunde till och med stå stilla flera gånger utan att Ariel tittade irriterat på mig. Flygfäna blev dock allt fler, så jag tränade inte stillastående så långa stunder idag. Vi har fortfarande massor av saker att träna på innan jag vågar sitta upp mitt under en promenad.

Zari mötte oss och försökte få igång Ariel genom att hela tiden rusa ikapp oss. Ariel lät sig luras en gång innan hon sansade sig och kom ihåg att matte var den som bestämde tempo. Allt som behövs är ett spö framför bogen och lite lugnande ord.

Åter i stallet blev jag lite mer våghalsig av mig. Tog på mig säkerhetsvästen och medan Ariel åt kraftfoder satt jag upp på hennes rygg. Hade grimman med tyglar fastsatta för säkerhets skull. Ariel tog ingen notis om mig där uppe, men puffade iväg hinken så hon var tvungen att ta några steg framåt för att kunna fortsätta äta. Sedan när hon ätit klart höjde hon huvudet och undrade vad vi nu skulle hitta på? Så jag smackade och då gick hon snällt längs stallgången, men så tyckte hon att vi skulle ta till höger och jag tyckte vänster. Irriterad över mattes tygeltag vände hon sig om och nosade på min fot. När jag förklarat att jag minsann tänkte sitta här uppe tills vi höll oss på vänstra sidan om stallgången, så gick hon snällt åt vänster.

Några steg senare tyckte jag att det var nog, så då ptroade jag samt drog lätt i tygeln. Fina flickan stannade direkt så matte kunde sitta av. Däremot verkade hon fundersam när jag suttit av, hon förstod inte alls varför matte blev så exalterad och öste beröm över henne...

Efter allt detta trodde jag att Ariel skulle vara nöjd över att gå ut i hagen igen, men hon drog benen efter sig och tyckte inte alls att hagen verkade intressant. Väl inne ser hon förstås nöjd ut, men hon är tydlig med att visa att matte är roligare. Åtminstone just nu och det gör mig varm om hjärtat.