Sommarledigt
Nu är jag på semester en månad, så bloggen kommer inte att uppdateras förrän tidigast 22 juli. Ariel går på bete och njuter av ledigheten. Förhoppningsvis sjunker alla nya intryck in lite mer, så att hon i slutet av sommaren är redo för att befästa vissa kunskaper och även lära sig nya.
Trevlig sommar!
Trevlig sommar!
Min söta fiskbulle...
Ariel var inte särskilt intresserad av mig när jag kom in i hagen, men efter att ha fått en handfull mineraler följde hon ändå med mig in i stallet. Jag drog av henne så mycket vatten jag kunde och täckade henne med fleecetäcket. Det verkade uppskattat, även om hon mest stod och skruvade på sig.
Maskade av henne igen, för första gången var det jag som gjorde det. Det var inga som helst problem, hon mumsade lika glatt i sig maskmedel som belöningen i form av havre. Jag försökte snygga till henne lite till innan jag mätte henne för den månatliga kollen. Damen har inte blivit särskilt mycket högre (0,5 cm både fram och bak) men däremot har hon ökat en del i vikt. Tänk vad lite bete kan göra... Nu väger hon nästan 400 kg, mer än vad hon är beräknad att väga vid den här åldern. Jag tänker inte göra något åt det just nu, men förbereder för operation bantning till hösten.
Tog förstås lite kort också, även om det inte var särskilt bra resultat. Det är verkligen hopplöst att försöka fotografera medan hon står själv och skruvar på sig än hit och än dit. Men här är i alla fall bästa bilden på Ariel 23 månader gammal.
När jag släppt ut henne i hagen igen såg hon inte de andra och spanade ivrigt. När hon sedan inte hörde något, blev hon frustrerade och studsade upp och ned på stället några gånger. Jag hoppas hon inte gör så när hon blir frustrerad under ryttare. Men så spetsade hon plötsligt öronen och fick något målmedvetet i blicken innan hon föll in i en lugn, taktfast galopp. Över backkrönet försvann hon och jag hörde gnäggningarna från de andra hästarna när de mötte henne.
Maskade av henne igen, för första gången var det jag som gjorde det. Det var inga som helst problem, hon mumsade lika glatt i sig maskmedel som belöningen i form av havre. Jag försökte snygga till henne lite till innan jag mätte henne för den månatliga kollen. Damen har inte blivit särskilt mycket högre (0,5 cm både fram och bak) men däremot har hon ökat en del i vikt. Tänk vad lite bete kan göra... Nu väger hon nästan 400 kg, mer än vad hon är beräknad att väga vid den här åldern. Jag tänker inte göra något åt det just nu, men förbereder för operation bantning till hösten.
Tog förstås lite kort också, även om det inte var särskilt bra resultat. Det är verkligen hopplöst att försöka fotografera medan hon står själv och skruvar på sig än hit och än dit. Men här är i alla fall bästa bilden på Ariel 23 månader gammal.
När jag släppt ut henne i hagen igen såg hon inte de andra och spanade ivrigt. När hon sedan inte hörde något, blev hon frustrerade och studsade upp och ned på stället några gånger. Jag hoppas hon inte gör så när hon blir frustrerad under ryttare. Men så spetsade hon plötsligt öronen och fick något målmedvetet i blicken innan hon föll in i en lugn, taktfast galopp. Över backkrönet försvann hon och jag hörde gnäggningarna från de andra hästarna när de mötte henne.
Hingstval (igen)...
Jag ältar och ältar det här, men det är verkligen sjukt svårt.
Har utelämnat hingstar som jag inte är förtjust i, hingstar som är för nära släkt, för stora eller har dålig halsansättning. Nu ser listan ut så här:
Har utelämnat hingstar som jag inte är förtjust i, hingstar som är för nära släkt, för stora eller har dålig halsansättning. Nu ser listan ut så här:
- Bross
- Vilje
- Daler
- Ringo
- Cheen Femtio
- Fyndig Saluut
- Ronja's Ben Hur
- Stenrike Spritz
- Isidor
- Melvin
- Lexus
- Lyckängs Rex
Inte planerat, men...
Hästarna var synliga från grinden, men trots att jag ropade flera gånger så var de inte nämnvärt intresserade. Det var först när jag var så nära att Sunna uppfattade att jag hade mineraler med mig som det blev någon fart på dem...
Tog med mig Ariel till uppbindningen utanför ladugården och borstade igenom lite lätt. Hon har fortfarande lite småsår här och där, K nämnde någonting om att Idunn och hon leker ganska häftigt nu. Kratsade hovarna, hovslagaren var här i torsdags och berömde hur himla fina vinklar hon har. Förvisso hade hon lite väl långa hovar, men det beror ju på turbogräset hon stoppat i sig.
Försökte mig på att longera på stallplanen, men Ariel ville mest studsa på stället eller galoppera, så jag tog med henne till rundkorallen för avbusning. Hon var även denna gång som tokig, galopperade varv efter varv eller travade med höga knälyft och svansen upp. Hur mycket energi som helst verkar hon ha också, trots att hon sällan rör sig snabbare än skritt övrig tid. Jag fokuserade på att få henne i långsam trav eller skritt och så småningom förstod hon vad jag ville. Avslutade när hon faktiskt gjorde halt ute på spåret.
Åter på stallplanen körde jag lite longering igen. Det gick bättre, men hon ogillar verkligen tryck mot nosryggen. Jag antar att det är en vanesak, det får bli lite mer longering framöver helt enkelt. Gjorde halt ett par gånger ute på spåret här också.
Sedan ställde jag pallen vid henne och tränade lite tyngd på ryggen. Kliade henne på magen medan jag hängde över, och det var väldigt uppskattat. Svingade försiktigt benet över och gav henne mineraler som belöning för att hon var lugn (når inte att klia när jag sitter upprätt). Ariel var helt oberörd. Så jag smackade...
Hon vände öronen lite fundersamt bakåt, som om hon undrade om man verkligen fick göra så. Men sedan började hon skritta i lugn takt mot hagen. När vi närmade oss grinden bad jag om halt och när hon stannat hoppade jag av. Så stolt över fina, fina tjejen! Det här var ju inte planerat på något vis, men det känns fantastiskt hur cool hon var. Till hösten kommer jag sitta lite mer regelbundet, men det känns härligt att avsluta vårens arbete så här.
Ja, för nu får faktiskt Ariel sommarledigt! Jag har noll motivation och hon är så nöjd med att vara beteshäst.
Tog med mig Ariel till uppbindningen utanför ladugården och borstade igenom lite lätt. Hon har fortfarande lite småsår här och där, K nämnde någonting om att Idunn och hon leker ganska häftigt nu. Kratsade hovarna, hovslagaren var här i torsdags och berömde hur himla fina vinklar hon har. Förvisso hade hon lite väl långa hovar, men det beror ju på turbogräset hon stoppat i sig.
Försökte mig på att longera på stallplanen, men Ariel ville mest studsa på stället eller galoppera, så jag tog med henne till rundkorallen för avbusning. Hon var även denna gång som tokig, galopperade varv efter varv eller travade med höga knälyft och svansen upp. Hur mycket energi som helst verkar hon ha också, trots att hon sällan rör sig snabbare än skritt övrig tid. Jag fokuserade på att få henne i långsam trav eller skritt och så småningom förstod hon vad jag ville. Avslutade när hon faktiskt gjorde halt ute på spåret.
Åter på stallplanen körde jag lite longering igen. Det gick bättre, men hon ogillar verkligen tryck mot nosryggen. Jag antar att det är en vanesak, det får bli lite mer longering framöver helt enkelt. Gjorde halt ett par gånger ute på spåret här också.
Sedan ställde jag pallen vid henne och tränade lite tyngd på ryggen. Kliade henne på magen medan jag hängde över, och det var väldigt uppskattat. Svingade försiktigt benet över och gav henne mineraler som belöning för att hon var lugn (når inte att klia när jag sitter upprätt). Ariel var helt oberörd. Så jag smackade...
Hon vände öronen lite fundersamt bakåt, som om hon undrade om man verkligen fick göra så. Men sedan började hon skritta i lugn takt mot hagen. När vi närmade oss grinden bad jag om halt och när hon stannat hoppade jag av. Så stolt över fina, fina tjejen! Det här var ju inte planerat på något vis, men det känns fantastiskt hur cool hon var. Till hösten kommer jag sitta lite mer regelbundet, men det känns härligt att avsluta vårens arbete så här.
Ja, för nu får faktiskt Ariel sommarledigt! Jag har noll motivation och hon är så nöjd med att vara beteshäst.
Den lyckliga ballongen
Åkte till Ariel en sväng efter jobbet. Inte för att hon behöver mig, utan för att jag behöver henne. Att bara stå och hålla om en ljuvligt doftande fjordhäst är som balsam för själen. Visst orkar jag jobba några dagar till, om belöningen är att jag kan ta hand om min älskling.
Jag hittade henne långt bort i hagen, nöjt betande. Hon ser högdräktig ut på håll, men när man känner längs revbenen är hon fortfarande i lagom hull. Det är bara så mycket mer volym än tidigare. Hon blev glad över att se mig och kom mig till mötes. Ville veta vad som fanns i hinken och sedan mysa med mulen på min axel en stund.
Jag borstade bort lite lera, visiterade henne, kratsade tallrikshovarna och smorde in juvret. Det sista var så skönt att hon nästan ville klia tillbaka, fast hon vet att hon inte får. Så hon kliade en sten istället.
Huvan var givetvis borta och efter en halvtimmes letande gav jag upp. Visst är den vit och lätt att se, men inte i knähögt gräs... Ariel följde mig hela tiden, något fundersam över varför matte ville gå omkring i hagen utan att äta. En sista kram fick hon och sedan åkte jag med harmoni i sinnet hemöver.
Stallägaren har för övrigt löst mitt funderande kring löshoppning. Hindren är bortflyttade eftersom paddocken har klippts och eftersom jag inte köpt något eget måttband än så får det bli löshoppning först till hösten igen. Så skönt när någon annan tar hand om ens beslut.
Jag hittade henne långt bort i hagen, nöjt betande. Hon ser högdräktig ut på håll, men när man känner längs revbenen är hon fortfarande i lagom hull. Det är bara så mycket mer volym än tidigare. Hon blev glad över att se mig och kom mig till mötes. Ville veta vad som fanns i hinken och sedan mysa med mulen på min axel en stund.
Jag borstade bort lite lera, visiterade henne, kratsade tallrikshovarna och smorde in juvret. Det sista var så skönt att hon nästan ville klia tillbaka, fast hon vet att hon inte får. Så hon kliade en sten istället.
Huvan var givetvis borta och efter en halvtimmes letande gav jag upp. Visst är den vit och lätt att se, men inte i knähögt gräs... Ariel följde mig hela tiden, något fundersam över varför matte ville gå omkring i hagen utan att äta. En sista kram fick hon och sedan åkte jag med harmoni i sinnet hemöver.
Stallägaren har för övrigt löst mitt funderande kring löshoppning. Hindren är bortflyttade eftersom paddocken har klippts och eftersom jag inte köpt något eget måttband än så får det bli löshoppning först till hösten igen. Så skönt när någon annan tar hand om ens beslut.
