Hjärtskärande
Igår var jag tvungen att åka ut till Ariel trots att jag jobbat sent, eftersom jag är bortrest hela helgen. Planen var att bara göra det allra nödvändigaste, så jag inte skulle komma hem mitt i natten. Tog in henne i stallet och ställde henne vid skottkärran med hö. Vi har precis fått ett nytt höparti, så Ariel tyckte det var godare att äta direkt ifrån balen, så hon drog och slet i de få strån som gick att få loss. Knäpphäst!
Drog av en massa löshår, kratsade hovarna och klippte manen lite halvslarvigt, mest för att jag inte vill riskera att den blir för lång. Jag är så glad över att hon fått en så pass lättskött man ändå. Det kompenserar mer än väl för hennes långa öron. Som jag för övrigt börjar bli mer och mer förtjust i.
Sedan skyndade att ta ut Ariel igen. Vid grinden till hagen blev det dock tvärstopp. Ariel ville inte gå tillbaka ut i hagen! Hon sökte blicken bortåt, mot promenadvägarna och spetsade öronen. "Matte, vi går på äventyr!" Det stack i hjärtat på mig när jag fick säga till på skarpen för att få in henne i hagen istället.
Hästarna fick kraftfoder samtidigt som jag blandade nytt kraftfoder till Ariel och höll ett öga på vattenslangen. Trots att jag fick springa fram och tillbaka några gånger hann jag med allt som skulle göras, men stressen pickade i kroppen på mig. Till sist var det bara att pussa Ariel hejdå och gå därifån. Då följde hon mig hela vägen bort till korsningen, där jag tar till vänster och hagstaketet sätter stopp för Ariel. En promenad på åtminstone fem minuter utan de andra hästarnas sällskap. Det skar verkligen i hjärtat på mig att tvingas lämna henne där, så ivrig att följa mig vart jag än ville gå.
Efter besöket lovade jag mig själv att aldrig mer åka ut när jag är stressad och känner att jag måste. Det är inte givande varken för mig eller Ariel. Hon har redan blivit en häst som är beredd att följa mig, om inte in i döden så åtminstone på äventyr.
