Humör så det förslår

Igår var en av de bästa träningsdagarna någonsin med Ariel. Det var så många saker som föll på plats och allt kändes verkligen toppen när jag åkte därifrån. Det hela började med att K ville ut och gå direkt jag kom dit, för att om möjligt slippa mörkret. Därför tog jag in Ariel i stallet och satte på henne sele, sidepull, bett och reflexer direkt. Normalt borstar och pysslar jag ju i någon timme, igår blev det bara lite snabborstning och avtorkning av lerstänk på benen.

Sedan begav vi oss ut på promenad. Idunn och K gick först, sedan Ariel och så jag allra sist med tömmar och spö att hålla ordning på. Första biten blev en pärs då Ariel var piggare än jag någonsin sett henne. Jag tar tillbaka allt jag sagt om att jag har en lugn häst. För jösses vad hon kan skritta genom kroppen! Då och då blev det taktinslag eller trav, men jag var noga med att göra halt varje gång så hon inte lär sig några dumheter. Ett par gånger fick jag ta i henne ganska rejält och då var jag väldigt glad över att tömmarna satt i sidepullen och inte i bettet.

Vi gick genom sommarhagen och längs en lägda först, sedan kom vi ut på en grusväg. Jag var helt slut i benen och flåsade som om jag sprungit maratonlopp, men Ariel var lika pigg fortfarande... Vi följde grusvägen och jag gnällde lite över Ariel till K. Men hon tyckte mest det var trevligt att Ariel var lika ivrig som Idunn. Hm... Själv längtar jag till jag sitter på och slipper försöka hålla samma tempo.

När vi vände efter en stund på grusvägen ändrade Ariel tempo markant. Hon började vingla än hit och än dit, så jag fick börja styra mer än tidigare. Hon försökte ta sig in på varje liten vägstump som fanns i närheten och det var så oerhört tydligt att hon INTE ville vända. Jag har nog skaffat mig ännu en upptäcktsresande...

Eftersom Ariel var lättare att promenera efter nu, så började K och jag jobba med lydnaden mer. Vi turades om att bli ompromenerade och ibland även omsprungna. Ariel ville gärna följa efter Idunn när hon gick förbi, men efter en lätt halvhalt stod hon snällt kvar. När jag sedan bad om trav och hon inte lyssnade, svarade jag med att slå lätt med spöet. Då fick jag en ilsken vänsterhov som svar och några galoppsprång innan hon gick ned till trav. Äntligen börjar damen visa humör! Nästa gång jag bad om trav räckte det med rösten, så började hon trava direkt. Det är bra, det visar att hon förvisso blir irriterad när hon får en tillsägelse, men att hon ändå tar den till sig.

Vissa stunder fick Ariel gå först ganska länge, medan K tränade halter med Idunn. Ariel fortsatte visa stora framsteg i tömkörningen och hade nu inga problem att vara först. Till och med trava först kunde hon göra en längre stund. Eller, längre och längre, så länge knubbisen bakom henne hann med...

Tillbaka på gården gick vi in i stallet en stund. Ariel fick äta hö och Idunn blev avborstad. Sedan lämnade Idunn stallet och Ariel fick stå kvar medan jag pysslade om henne och rengjorde utrustningen. Hon var lite skärrad en kort stund, men sedan lugnade hon ned sig helt. Jag sköjde av sidepullen och önskade att all min utrustning var i biothane. Jag börjar verkligen bli bortskämd när det kommer till lättskött utrustning. Frågan är om jag inte skall köpa en sadel i syntet också, så jag slipper kladda med lädertvål och olja.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0