Ariel 3525

Ariel kom travandes fram till mig i hagen, det var länge sedan sist. Men när hon väl hälsat och pratat med mig en liten stund drog hon plötsligt en repa i hagen tillsammans med Sunna och Idunn. De höll sig förvisso bara till den torrare delen av hagen, men det blev ändå en ganska snabb galopp med många luftsprång. När hon var tillbaka hos mig lät hon sig villigt ledas ut genom bortre grinden (där det är torrt) medan islandshästarna avundsjukt tittade på. Sedan galopperade de förstås bredvid oss hela vägen längs staketet, vilket resulterade i att Ariel studsade omkring bredvid mig. Jag tar tillbaka allt jag sagt tidigare om att hon studsat, det har uppenbarligen bara varit ivriga passagerörelser. Nu STUDSADE hon verkligen, rakt upp och ned på stället. Jag har aldrig sett något liknande, och jag har sett många pigga och upphetsade hästar…

Studsbollen lugnade ned sig när vi väl var inne i stallet, för där fanns det hö. Jag borstade av henne som hastigast och kratsade hovarna, för att så snabbt som möjligt vara på väg ut igen och utnyttja den där energin till lite snabbare skritt. Kan tillägga att hon för första gången någonsin lyfte höger fram (= hathoven att lyfta) INNAN jag ens bett henne om det.

Jag har tänkt om lite grann när det kommer till hur jag lägger upp promenaden. Från stallet och ut till ”stora vägen” får Ariel gå i lite friare skritt, som en uppvärmning framförallt mentalt. Samma sak på hemväg, när vi svängt in på vägen som går till stallet så får hon varva ned i lugnare skritt. I övrigt är det snabb skritt som gäller hela tiden, bortsett från de korta sträckor som är leriga. Jag vill gärna sänka tempot då och givetvis följer ju Ariel då med i min tempominskning.

Dagens tur var ganska händelselös om man bortser från att jag kom fram till att min position påverkar Ariel mer än man kan tro. Mixtrade lite med olika positioner och kom fram till att jag bromsar henne med min egen kropp om jag går det minsta lilla före hennes bog. Om hon istället får ”kliva förbi” den osynliga linjen så hon upplever det som om hon går först, så kliver hon på med mycket större självförtroende och iver. Vi hittade ett riktigt bra tempo där både hon och jag småflåsade lite, men när jag på prov bad henne öka ännu mer så fann hon en växel till i sitt skrittregister och visade upp en skritt som var helt fantastisk. Kan erkänna att jag inte riktigt hann med henne då och efter totalt en timmes snabb skritt var jag ganska så slut.

Hemma igen blev det faktiskt stretchning i boxen medan hon åt. Inte så att jag egentligen stretchade henne, utan snarare att jag lyfte benen i lite olika positioner och höll kvar en stund för att vänja henne vid att benen hålls på nya sätt och dessutom under längre tid än när jag kratsar hovarna.

Sedan fick hon mumsa hö medan jag vägde upp hö för kommande dagar och pysslade lite med utrustningen. Låtsades inte se hur smutsig sidepullen var, på onsdag måste jag ta mig tid att rengöra den.

 

När jag var klar med allt traskade vi ut i hagen igen, trodde att Ariel skulle rusa ut till sina kompisar nu när hon kunde studsa fritt igen, men inte då. Hon stod kvar hos matte och myste en stund innan hon med lugn och harmoni i steget sakta vandrade iväg.

Jag tänker inte skriva något om leran idag, det är fortfarande skitjobbigt, men till och med jag börjar bli less på mina gnällinlägg.

Hämtade in Ariel från hagen och hon var inte lika hysteriskt pigg som tidigare dagar utan mer normal. Kanske har promenaderna redan börjat ge lite verkan. Hon fick stå i boxen och mumsa hö medan jag förberedde för promenad. Borstade av henne lite lätt, har insett att min ”hårda” rotviska nog är lite för mjuk för hennes isbjörnspäls trots allt. Skall försöka hitta en ännu hårdare borste på Globen.

Kratsade hovarna, men utan att låtsas om leran i övrigt. Hon har börjat förknippa lyfta på hovarna med att få hovarna nedstoppade i vattenhink, så jag tyckte det var dags för en vanlig kratsning bara. Stod snällt hela tiden, även om hon sneglade fundersamt bakåt ibland.

På med sidepull och iväg längs grusvägen. Fortsatt fokus på powerwalk och bitvis går det riktigt bra. Men jag måste förstås peppa henne nästan hela tiden. Speciellt bra går det (förstås) i nedförsbackar, de lyser dock med sin frånvaro stora delar av promenaden. Tänker än en gång på mina backar i Helgum med stor saknad…

Vi träffade på både en cyklist och en bil, Ariel blev dock mer skärrad av den förra. Förmodligen för att den kom så plötsligt och ljudlöst förbi, hon hann knappt märka den förrän den åkt förbi oss och då försökte hon sig på lite sidostepp. Det blev bara ett par steg dock, kände inte ens av rörelsen i ledtygeln.

Lagom till avtagsvägen vid farliga vovven ville dock Ariel på äventyr och gå rakt fram istället för att vika av. Vi har aldrig gjort det tidigare, så jag tyckte det verkade så spännande att jag sade okej. Bakom vägkröken avslöjades ett litet villaområde och Ariel blev nog mer nyfiken än vad jag blev. Stod och tvekade inför en inglasad veranda, men lät sig sedan ledas förbi. Ganska direkt efter var det dags att vända och då blev det verkligen powerwalk från Ariels sida. Fortfarande är det inte långa pass hon lyckas med det, men det är definitivt mer på hemvägen än på bortaväg. Hon trampade på riktigt friskt ibland, men aldrig så att jag inte hann med…

Ett par gånger byter hon till trav när hon kommer på efterkälke, men då slutar hon alltid trava i höjd med min axel. Åter i stallet fick hon stå i boxen och äta medan jag kratsade hovarna igen och hängde undan all utrustning. Eftersom vi lyckats pricka in den stund på dagen med riklig nederbörd så var Ariel ganska blöt i pälsen, så jag lät bli att borsta av henne efteråt. Känns ganska meningslöst att rugga till pälsen när hon ändå skall ut i regnet igen.

Funderade på om jag skulle stretcha henne, men jag är inte helt säker på att hon är redo för det. Tänker ju öka på efterskötselsrutinerna allt eftersom i vinter, men frågan är när nästa delmoment dyker upp. Jag är verkligen urkass på efterskötsel, så det är något jag behöver bli bättre på.

Tog ut Ariel i hagen och hjälpte henne över diket så hon kunde gå direkt till de andra hästarna. Tidigare har jag sett att hon blivit stående på ”fel” sida om hagen eftersom hon inte vågar gå över själv. Ibland har någon annan häst kommit och hämtat henne då, men nu är det så lerigt så alla drar sig för att röra sig i hagen. Så med mattes stöd gick det utmärkt att gå över diket.

Nöjd med min lediga tisdag åkte jag hem igen, redan med lite nya funderingar och planer inför lördagens promenad. Kanske skall vi ta oss en roadwork runt byn?

Jag åkte ut lite senare till Ariel idag, eftersom hovslagaren skulle komma vid tretiden. Tog in Ariel från hagen, vilket gick lättare idag när jag såg vart jag skulle gå och inte. Det märktes på Ariel också, även om hon protesterade en del så var det inte på långa vägar på samma sätt som i fredags, hon läser verkligen av min säkerhet/osäkerhet när jag visar vägen.

I stallet fick hon sig en snabb avborstning innan sidepullen åkte på och vi traskade iväg till banvallen. Jag försökte hela tiden peppa Ariel att gå lite snabbare, lite ivrigare. Ibland fick hon till skritten riktigt bra, men ibland blev det förstås trav istället. Hon reagerar dock väldigt bra på min röst, speciellt när jag låter som en peppande spinninginstruktör. Vid ett tillfälle plaskade hon dessutom rakt igenom en gigantisk vattenpöl, utan någon som helst extra peppning. Distansdebuten närmar sig...

Vi var ute i fyrtio minuter och jag blev förstås svettig. Ariel verkade dock inte lika påverkad, även om hon frustade en del på slutet. Hon fick stå och mumsa hö medan jag skötte om henne och förberedde för hovslagarbesöket. Det blev än en gång tvättning av benen i vattenhink följt av torkning med handdukar.

I väntan på hovslagaren packade jag hö och städade upp lite i sadelkammaren. När jag gjort i ordning Ariels kraftfoder och precis skulle ge henne det kom K förbi och förklarade att hon skulle lägga sig och sova tills hovslagaren kom. Jag lovade ringa henne när han väl anlänt. Stackars Ariel fick stå och vänta bredvid hinken ända tills jag och K pratat klart. Duktig tjej!

Satte mig och läste i boxen hos Ariel medan hon fortsatte mumsa hö. Det var ganska mysigt, även om Ariel ville bjuda på hö ibland och det hamnade en del i min bok… Efter en och en halvtimme ringde K och meddelade att hovslagaren inte skulle komma trots allt. Irriterande! Bara att släppa ut Ariel i hagen igen (lite mindre motvillig idag) och bege sig hemöver.

Igår tillbringade jag nästan en halvtimme med att klafsa omkring i hagen för att dels försöka hitta en alternativ väg ut (tyvärr var extragrinden avspärrad) och dels övertyga Ariel om att hon INTE skulle fastna i något bottenlöst hål. Det var ganska svårt att göra, eftersom jag själv inte såg var jag gick någonstans (allt är verkligen bäcksvart nu!) och därmed flertalet gånger hamnade med fötterna i vattenpölar som var djupare än mina stövelkanter.

Fick till sist ut stackars Ariel ur hagen, hon blev genast mycket ivrigare i steget och frågade om hon fick trava. Självklart! Vi travade hela vägen till stallet, ökade på tempot för varje meter. Det verkligen pös energi ur henne, det märks att hon inte kan röra sig så mycket i hagen. Så där och då bestämde jag mig för att longera henne lite på stallplanen. Inte för att lydnadsträna, utan bara för att hon skulle få jogga av sig lite.

Ariel fick följa mig in i sadelkammaren och hämta longerlinan och jag blir bara så glad över hennes följsamhet. Inga problem att komma med in och inte heller att sedan backa ut (i vinkel).

Longeringen blev en ganska vild historia, med en del studs på stället. Jag lät henne tjoa på i ungefär fem minuter, sedan kom hon självmant in till mig och ville gosa. Då blev det lite lydnad på liten cirkel, med fokus på skritt och halt. Hon vill ju hemskt gärna in och gosa när jag ber henne göra halt, men på slutet så accepterade hon att stå kvar ute på spåret.

Mycket nöjda återvände vi till stallet, där Ariel fick stå i boxen och äta hö medan jag rengjorde hennes ben. Hon ville helst inte stoppa ned benen i vattenhinken, men när hon väl gjort det stod hon stilla och jag kunde rengöra i lugn och ro. Tycker att det är en metod som fungerar ypperligt på Ariel, även om det är lite pyssligt att värma vattnet i vattenkokaren.

Skar bort rötan (eftersom hovslagaren ännu inte varit här) och det såg ännu bättre ut än sist. Finns lite kvar på höger fram och jag skulle gärna vilja att hovslagaren kom snart så det blev en ordentlig verkning gjord. Det är ju snart nio veckor sedan sist.

När Ariel var fin i hovarna fick hon en snabb avborstning innan jag hämtade kraftfodret. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men hon har ju lärt sig varsågod. Nu håller vi på och finjusterar det hela, så Ariel stod med boxdörren öppen och följde varje steg matte tog med hinken... Men så fort hon tänkte ta ett steg ut så behövde jag bara harkla mig så stod hon kvar.

 

Sedan när hinken väl står framför henne måste hon dessutom vänta på att matte säger det magiska ordet. Ariel tycker ofta att jag är alldeles för långsam med att säga det.

När hon ätit klart och jag städat undan fick hon gå ut i hagen igen. Hon stod länge och tvekade inför slänten och jag hade verkligen inte hjärta att tvinga henne.Med lock och pock och en bra stunds tålamod så klev hon till sist in i hagen.

Efter att jag halkat omkring en stund (måste ju stänga grindarna också...) lovade jag mig själv att inte åka ut när det är mörkt något mer. Utan istället åker jag ut både lördag och söndag när jag har möjlighet till det. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt att klafsa omkring i leran och bli blöt ända upp till knäna. Bättre då att jag åker ut när det är ljust så jag åtminstone ser de värsta hålen när jag går.

Att ha stor hage hjälper för övrigt inte längre. Det är lerigt eller vattensjukt i hela hagen nu och det gör mig så himla ledsen. Önskar att jag kunde ha Ariel någonstans mellan oktober-mars där det finns grushage, för att sedan under resten av året låta henne gå på bete.

Jag börjar bli less på de här gnällinläggen. Känns som allting alltid handlar om samma sak, lera och depp. Vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur den onda cirkeln heller, men jag hoppas att de lediga vardagarna skall hjälpa till.

K ringde precis innan jag åkte ut och meddelade att dartmoorponnyn Cleo från och med nu skall gå med flocken. Jag tyckte det var helt okej, vet att Ariel inte bryr sig i nya hästar och visst hoppas jag att det blir lite jämnare gruppering med fyra hästar istället för tre.

På plats i stallet förberedde jag lite innan jag hämtade Ariel. Tyvärr har den bästa grindöppningen stängts för, så nu finns det bara ett ställe att ta sig in i hagen på. Ariel kom snällt fram till mig i hagen och sedan slirade vi några gånger på stället innan vi lyckades ta oss uppför den lilla branten (som verkligen är glashal) och ut från hagen.

Vi var nästan bara in och vände i stallet, band upp Ariel, borstade av henne den värsta leran, tog på sidepull och gav oss ut igen. Min tanke var att vi från och med nu skall fokusera på att gå med ordentligt tempo i skritten, inte stanna och titta på saker utan verkligen traska på. Ariel blev nog lite förvånad över mattes tempoändring. Jag varvade glada tillrop med smackningar och ibland gick hon i det tempo jag ville. Men oftast blev det en lite lugnare skritt. Lagom till vi skulle vända hade hon dock fått in känslan lite och även om det inte blir hela passet som vi går snabbt så är det ändå ett steg i rätt riktning.

Vi träffade för övrigt på en buss, men det löste vi lätt genom att Ariel fick hoppa över ett dike, ut på en äng och beta medan bussen åkte förbi. Sedan hoppade hon snällt tillbaka över diket.

Som alltid har jag svårt att se våra framsteg och tänker bara på vad som kan bli bättre. Men Ariel har trots allt varit ledig en hel månad och inte sett matte på tio dagar, ändå följer hon mig överallt och lyder minsta ändring i kroppsspråket. Då blir man stolt!

Mätte henne innan jag släppte ut henne i hagen igen och hon har minskat lite i vikt. Mankhöjden är på samma, men korset har skjutit i höjden igen och hon har blivit grovare om skenbenet. Jag kan nog inte längre gnälla över hennes gracila ben när hon har 21 cm i skenbensomfång...

Slirande nedför slänten till grindöppningen igen och fick verkligen INGET fäste i leran. Det är värre än is, för även om is är halt så fastnar man i alla fall inte i det. Så less redan på det här underlaget! Ariel ville dessutom INTE gå in i hagen och jag lyckades nästan trassla in mig i de nya grindhandtagen (tre numera istället för två). Till sist gav jag upp, släppte grindhandtagen på backen och bad en bön att de andra hästarna inte skulle komma för nära och vilja ut. Jag förstår ju verkligen varför Ariel inte vill gå tillbaka till hagen, men hon måste ju! Samtidigt har jag noll grepp att hålla emot när hon trilskas, eftersom jag slirar omkring i leran.

Frågade K om de inte tänkt göra något med grindöppningen, men det verkar inte så. Kände mig väldigt nere efter det här, så jag åkte faktiskt direkt hem. Hade egentligen massor med saker jag borde få gjort på min lediga dag, men luften gick ur mig helt och nu jag vill bara gå i ide tills leran försvunnit.

Ariel har nu lagt ännu ett djur till sin lista (känguru, åsna och tapir finns sedan tidigare). Idag när jag skulle hämta henne i hagen stod hon på kanten till bäcken, med framhovarna i vattnet och åt sjögräs. Precis som Habina brukade göra. Så Ariel är tydligen en flodhäst också…

Hon var inte överförtjust i att lämna hagen, men följde ändå med. Det är förstås leran hon ogillar, för så fort hon får grusväg under fötterna blir hon väldigt livlig. Vi repeterade lite lydnad på väg till stallet och hon vet precis vad hon får och inte får göra. Sedan kan hon ibland muttra lite över petiga matte, som envisas med att hon skall rygga något steg då och då.

Inne i stallet fick hon gå direkt in i boxen. Jag började förbereda vattnet för rengöring av benen och bestämde mig för att testa att rengöra benen fast hon stod lös i boxen. Förra gången gick det ju inte alls, men den här gången resignerade hon och lät mig stoppa ned benet i vattenhinken. Hon kanske minns föregående gång, då protesterna bara ledde till att hon fick stå i gången utan hö…

Med ljummet vatten (byte efter varje ben) var det inga problem att få benen rena. Det är faktiskt en väldigt smidig metod om man som vi inte har tillgång till spolspilta. Mycket mindre spill än när man står och spolar med slangen plus att jag tror hästen också uppskattar att vattnet inte är iskallt.

När Ariel var helt ren inleddes projekt skära bort röta. Faktum var att jag den här gången fick bort så gott som all röta på bägge framhovarna och helt och hållet på bakhovarna. Det märks en enorm skillnad efter att jag tagit bort röta ett par veckor tidigare, då finns det inte så mycket kvar att ta. Så från och med nu blir det noggrannare koll av hovarna med rengöring och eventuellt borttag av röta varannan vecka. Jag tror att det kommer gå mycket lättare att hålla rötan i schack då. Om nio dagar kommer dessutom hovslagaren, det är väldigt behövligt!

Eftersom vattenkokaren redan var igång så passade jag på att tvätta svansen också. Än en gång med jodopax eftersom jag inte köpt schampo än. Svansen blev definitivt renare, men vattnet ville inte bli helt rent. Fy vad äckligt smutsig svansen var! Jag borde väl tvätta den oftare än jag gör, men det är också någonting som tar väldigt mycket tid. Jag tror också att det handlar om rutin, men det är svårt att hinna allt som jag vill göra när jag bara är ute hos Ariel 1-2 gånger i veckan. Det måste det bli ändring på framöver…

Sedan fick Ariel sig en avborstning medan svansen torkade. Hon åt förstås hö hela tiden och tyckte att livet var rätt okej. Men så fort matte öppnade boxdörren ville hon ut igen…

Ute i hagen blev det middagsfodring och lite yra hästar. Jag hittade några ganska torra plättar där höet hamnade, i övrigt är det blött eller lerigt i nästan hela hagen. De har en väldigt stor hage, men med dålig dränering. Önskar att de kunde gå i den andra, torrare hagen, men den har för mycket gräs för Idunn.

Nu kommer jag inte träffa Ariel på ett par veckor, då jag till helgen åker till Göteborg och modellhästriks. Det skall förstås bli superkul, men jag kommer att sakna min prinsessa…

Har pratat semester med chefen idag och fram till jul kommer jag att vara ledig varje onsdag. Då blir det förstås mer tid för Ariel, så det är en tillfällig lösning som jag gillar. Min motivation höjdes direkt, så nu funderar jag faktiskt på att avbryta Ariels vila och börja promenera igen. Dock tänker jag inte jobba mer med insittningen förrän efter jul. Men lite promenader kan väl inte skada? Om jag börjar promenera nästa gång jag åker ut till Ariel så har hon fått vila totalt en månad. Det känns ändå som en lagom lång tid. Över jul blir det ju automatiskt lite mer vila.

Ariel var inte särskilt intresserad av matte igår. Det krävdes att Idunn kom och gosade en stund innan hon bestämde sig för att kräva tillbaka äganderätten över matte och kom lunkandes.

Sedan ville hon INTE gå till grinden. Jag förstår henne, jag gillar inte heller att gå i decimeterdjup lera. Väl ute på fast mark igen var hon dock ivrig hela vägen in i stallet.

K ringde när vi var nästan framme och undrade om jag skulle ut till stallet idag. Ariel fick träna tålamod genom att stå stilla hela tiden medan jag pratade foder och planer för kommande vecka. Det gjorde hon med glans!

Hon fick gå in i boxen och äta hö medan jag packade hö för kommande vecka. Det blev några balar som gick åt och ändå märks det ingen skillnad i vårt jätteberg med hö.

 

Ariel stod lugnt nästan hela tiden, vid ett tillfälle blev fåglarna i voljären lite väl högljudda och då spände hon sig. Jag såg verkligen hur hon måttade dörröppningen med blicken och tanken som for igenom hennes huvud. Om jag tar i ordentligt kan jag lätt hoppa över den här. Så jag skyndade mig fram och lugnade henne. Någon boxhoppning behöver vi inte ha mer.

Sedan blev det pyssel med Ariel. Borstade av henne ordentligt, hon var lerig fläckvis men hade inte rullat sig. Upptäckte att hon var skitig på undersidan av svansroten, så då blev det förstås tvättning. Skulle så himla gärna vilja tvätta svansen oftare, men det känns som om jag aldrig har någon tid för det. Eller snarare så känns det som om jag skall hinna på tok för mycket de gånger jag åker ut till Ariel.

Hon fick ett par nävar kraftfoder också innan vi traskade tillbaka ut i hagen. Tog oss in genom den andra grinden som inte har lika stort område av äcklig, kladdig lera. Sedan fick alla hästarna hö, även om det var hopplöst att se något i det bäcksvarta mörkret så försökte jag lägga på bra platser.

Körde sedan hem i mörkret och önskade att det kunde bli vår snart.

Klev upp redan sju (vilket är jobbigt på lördagar eftersom jag kliver upp fem på vardagarna) för att vara i stallet tidigt. Gav hästarna frukosthö och åt sedan själv frukost i fikarummet. Det var så härligt, en riktig lyxfrukost hade jag släpat med mig och det var så skönt att sitta där utan att behöva stressa (eller göra något annat samtidigt).

När jag var klar var också hästarna klara, men jag drog mig för att ta bort Ariel från flocken. Hon verkade så harmonisk där och då.

 

Tog lite kort och sedan kom Ariel och krävde att jag skulle busa. Så jag försökte dra igång gänget, men det var bara Ariel som sprang omkring. Men som hon sprang. Svansen var rakt upp och hon hade en helt fantastisk trav.

Efter att vi busat klart (5-10 min kanske?) var jag förstås tvungen att kontrollera det där med svansen. Mycket riktigt var hon brunstig.

 

Kollade i kalendern sedan och det var den här helgen hon skulle brunsta. Hon verkar vara exakt som en klocka med brunsterna, det känns skönt.

Gick in och packade hö en stund innan jag återvände med skottkärra, foderhink och rykthink. Mockade ligghallen medan hästarna stod på håll och spanade, de undrade nog om det var värt besväret att ta sig hela vägen eller om det inte vankades några godsaker. Sedan gick jag och mötte Ariel, hon fick äta kraftfoder medan jag drog av henne som hastigast och tempade. Ville sedan mysa en lite stund till, men till sist var det bra och hon lunkade tillbaka till flocken.

Hästarna står och äter.



Ariel får syn på matte.



Måste kolla vad matte gör.



Ställer snällt upp sig för fotografering.