Ariel 3525

Igår tillbringade jag nästan en halvtimme med att klafsa omkring i hagen för att dels försöka hitta en alternativ väg ut (tyvärr var extragrinden avspärrad) och dels övertyga Ariel om att hon INTE skulle fastna i något bottenlöst hål. Det var ganska svårt att göra, eftersom jag själv inte såg var jag gick någonstans (allt är verkligen bäcksvart nu!) och därmed flertalet gånger hamnade med fötterna i vattenpölar som var djupare än mina stövelkanter.

Fick till sist ut stackars Ariel ur hagen, hon blev genast mycket ivrigare i steget och frågade om hon fick trava. Självklart! Vi travade hela vägen till stallet, ökade på tempot för varje meter. Det verkligen pös energi ur henne, det märks att hon inte kan röra sig så mycket i hagen. Så där och då bestämde jag mig för att longera henne lite på stallplanen. Inte för att lydnadsträna, utan bara för att hon skulle få jogga av sig lite.

Ariel fick följa mig in i sadelkammaren och hämta longerlinan och jag blir bara så glad över hennes följsamhet. Inga problem att komma med in och inte heller att sedan backa ut (i vinkel).

Longeringen blev en ganska vild historia, med en del studs på stället. Jag lät henne tjoa på i ungefär fem minuter, sedan kom hon självmant in till mig och ville gosa. Då blev det lite lydnad på liten cirkel, med fokus på skritt och halt. Hon vill ju hemskt gärna in och gosa när jag ber henne göra halt, men på slutet så accepterade hon att stå kvar ute på spåret.

Mycket nöjda återvände vi till stallet, där Ariel fick stå i boxen och äta hö medan jag rengjorde hennes ben. Hon ville helst inte stoppa ned benen i vattenhinken, men när hon väl gjort det stod hon stilla och jag kunde rengöra i lugn och ro. Tycker att det är en metod som fungerar ypperligt på Ariel, även om det är lite pyssligt att värma vattnet i vattenkokaren.

Skar bort rötan (eftersom hovslagaren ännu inte varit här) och det såg ännu bättre ut än sist. Finns lite kvar på höger fram och jag skulle gärna vilja att hovslagaren kom snart så det blev en ordentlig verkning gjord. Det är ju snart nio veckor sedan sist.

När Ariel var fin i hovarna fick hon en snabb avborstning innan jag hämtade kraftfodret. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men hon har ju lärt sig varsågod. Nu håller vi på och finjusterar det hela, så Ariel stod med boxdörren öppen och följde varje steg matte tog med hinken... Men så fort hon tänkte ta ett steg ut så behövde jag bara harkla mig så stod hon kvar.

 

Sedan när hinken väl står framför henne måste hon dessutom vänta på att matte säger det magiska ordet. Ariel tycker ofta att jag är alldeles för långsam med att säga det.

När hon ätit klart och jag städat undan fick hon gå ut i hagen igen. Hon stod länge och tvekade inför slänten och jag hade verkligen inte hjärta att tvinga henne.Med lock och pock och en bra stunds tålamod så klev hon till sist in i hagen.

Efter att jag halkat omkring en stund (måste ju stänga grindarna också...) lovade jag mig själv att inte åka ut när det är mörkt något mer. Utan istället åker jag ut både lördag och söndag när jag har möjlighet till det. Jag tycker helt enkelt inte att det är värt att klafsa omkring i leran och bli blöt ända upp till knäna. Bättre då att jag åker ut när det är ljust så jag åtminstone ser de värsta hålen när jag går.

Att ha stor hage hjälper för övrigt inte längre. Det är lerigt eller vattensjukt i hela hagen nu och det gör mig så himla ledsen. Önskar att jag kunde ha Ariel någonstans mellan oktober-mars där det finns grushage, för att sedan under resten av året låta henne gå på bete.