Positiv och sedan gick luften ur.
Jag börjar bli less på de här gnällinläggen. Känns som allting alltid handlar om samma sak, lera och depp. Vet inte riktigt hur jag skall ta mig ur den onda cirkeln heller, men jag hoppas att de lediga vardagarna skall hjälpa till.
K ringde precis innan jag åkte ut och meddelade att dartmoorponnyn Cleo från och med nu skall gå med flocken. Jag tyckte det var helt okej, vet att Ariel inte bryr sig i nya hästar och visst hoppas jag att det blir lite jämnare gruppering med fyra hästar istället för tre.
På plats i stallet förberedde jag lite innan jag hämtade Ariel. Tyvärr har den bästa grindöppningen stängts för, så nu finns det bara ett ställe att ta sig in i hagen på. Ariel kom snällt fram till mig i hagen och sedan slirade vi några gånger på stället innan vi lyckades ta oss uppför den lilla branten (som verkligen är glashal) och ut från hagen.
Vi var nästan bara in och vände i stallet, band upp Ariel, borstade av henne den värsta leran, tog på sidepull och gav oss ut igen. Min tanke var att vi från och med nu skall fokusera på att gå med ordentligt tempo i skritten, inte stanna och titta på saker utan verkligen traska på. Ariel blev nog lite förvånad över mattes tempoändring. Jag varvade glada tillrop med smackningar och ibland gick hon i det tempo jag ville. Men oftast blev det en lite lugnare skritt. Lagom till vi skulle vända hade hon dock fått in känslan lite och även om det inte blir hela passet som vi går snabbt så är det ändå ett steg i rätt riktning.
Vi träffade för övrigt på en buss, men det löste vi lätt genom att Ariel fick hoppa över ett dike, ut på en äng och beta medan bussen åkte förbi. Sedan hoppade hon snällt tillbaka över diket.
K ringde precis innan jag åkte ut och meddelade att dartmoorponnyn Cleo från och med nu skall gå med flocken. Jag tyckte det var helt okej, vet att Ariel inte bryr sig i nya hästar och visst hoppas jag att det blir lite jämnare gruppering med fyra hästar istället för tre.
På plats i stallet förberedde jag lite innan jag hämtade Ariel. Tyvärr har den bästa grindöppningen stängts för, så nu finns det bara ett ställe att ta sig in i hagen på. Ariel kom snällt fram till mig i hagen och sedan slirade vi några gånger på stället innan vi lyckades ta oss uppför den lilla branten (som verkligen är glashal) och ut från hagen.
Vi var nästan bara in och vände i stallet, band upp Ariel, borstade av henne den värsta leran, tog på sidepull och gav oss ut igen. Min tanke var att vi från och med nu skall fokusera på att gå med ordentligt tempo i skritten, inte stanna och titta på saker utan verkligen traska på. Ariel blev nog lite förvånad över mattes tempoändring. Jag varvade glada tillrop med smackningar och ibland gick hon i det tempo jag ville. Men oftast blev det en lite lugnare skritt. Lagom till vi skulle vända hade hon dock fått in känslan lite och även om det inte blir hela passet som vi går snabbt så är det ändå ett steg i rätt riktning.
Vi träffade för övrigt på en buss, men det löste vi lätt genom att Ariel fick hoppa över ett dike, ut på en äng och beta medan bussen åkte förbi. Sedan hoppade hon snällt tillbaka över diket.
Som alltid har jag svårt att se våra framsteg och tänker bara på vad som kan bli bättre. Men Ariel har trots allt varit ledig en hel månad och inte sett matte på tio dagar, ändå följer hon mig överallt och lyder minsta ändring i kroppsspråket. Då blir man stolt!
Mätte henne innan jag släppte ut henne i hagen igen och hon har minskat lite i vikt. Mankhöjden är på samma, men korset har skjutit i höjden igen och hon har blivit grovare om skenbenet. Jag kan nog inte längre gnälla över hennes gracila ben när hon har 21 cm i skenbensomfång...
Slirande nedför slänten till grindöppningen igen och fick verkligen INGET fäste i leran. Det är värre än is, för även om is är halt så fastnar man i alla fall inte i det. Så less redan på det här underlaget! Ariel ville dessutom INTE gå in i hagen och jag lyckades nästan trassla in mig i de nya grindhandtagen (tre numera istället för två). Till sist gav jag upp, släppte grindhandtagen på backen och bad en bön att de andra hästarna inte skulle komma för nära och vilja ut. Jag förstår ju verkligen varför Ariel inte vill gå tillbaka till hagen, men hon måste ju! Samtidigt har jag noll grepp att hålla emot när hon trilskas, eftersom jag slirar omkring i leran.
Frågade K om de inte tänkt göra något med grindöppningen, men det verkar inte så. Kände mig väldigt nere efter det här, så jag åkte faktiskt direkt hem. Hade egentligen massor med saker jag borde få gjort på min lediga dag, men luften gick ur mig helt och nu jag vill bara gå i ide tills leran försvunnit.
Trackback
