Ariel 3525

Igår fick jag gå ganska långt ut i hagen för att hämta Ariel. Hagen är ganska vattensjuk nu på sina ställen, och hästarna går helst inte där om de slipper. Ariel behöver motivering i form av grimma och grimskaft på, sedan går hon snällt genom vattnet. Hon verkade glad att se mig, men det var inte någon överväldigande glädje. Hon verkar uppskatta vintervila lika mycket som jag. I alla fall än så länge.

Inne i stallet provade jag först att ha henne i boxen så hon kunde äta hö. Men eftersom jag ville rengöra hennes ben genom att stoppa ned dem i vattenhinkar så fungerade inte boxidén så bra. Band upp henne i stallgången istället och då stod hon snällt medan jag tvättade av benen ordentligt. Jag har märkt av att det fastnat lite väl mycket sten i bärranden den senaste tiden, så idag skulle jag helt enkelt skära bort all röta. Det blev dock inte så lätt som jag trott. Ariel hade väldigt djup röta på ett par ställen på bägge framhovarna och jag vågar ju inte skära bort hur mycket horn som helst.

 

Jag hoppas verkligen att hon inte får riktiga problem med detta. Har lite dåligt samvete eftersom jag sett hur stenarna fastnat men inte åtgärdat det hela i tid.

 

Från och med nu kommer jag att rengöra hovarna ordentligt med vattenbad varannan vecka och verkligen skära bort all röta jag ser.

 

Jag vill inte råka ut för en separation av hoven så hon får stå på boxvila i ett halvår (vilket K:s Eldur fick göra).

Hittade för övrigt min hovkniv som varit mystiskt försvunnen i ett halvår. Någon (dvs jag) hade lagt den i skötsellådan när den egentligen skall ligga i sjukvårdslådan. Inte konstigt att den varit ”försvunnen”…

Ariel stod snällt under hela behandlingen, även om hon stundtals blev lite trött att stå med ett ben upplyft hela tiden. Jag blev också trött av att skära så mycket, märks att jag inte har särskilt mycket armmuskler längre. Jag varken mockar eller bär vattenhinkar, så hur skulle jag kunna ha det?

Sedan fick Ariel återvända till boxen och höätandet. Hon var mycket nöjd med det arrangemanget och fick stå där medan jag borstade bort en massa löst hår. Jag förstår inte, det är bara hon som fortfarande fäller av hästarna och känner jag henne rätt kommer hon att sluta fälla lagom till nyår då det är dags att börja fälla vinterpälsen….

Sedan hade jag tänkt att klippa manen, men jag kunde förstås inte undgå att snegla lite på hennes svans. Jag har ju inget schampo längre (måste köpa det!) så jag testade faktiskt att blanda i jodopax i vattenhinken. Det skummade väldigt mycket och luktade oerhört fränt. Men Ariel verkade inte bry sig och oj vad svansen blev ren av det!

 

Nu var den i och för sig både nedkissad och lerig, så helt ren blev den inte. Jag orkade inte heller värma på ännu mer vatten för att tvätta den en gång till, så det fick duga. Torkade med handduk så gott jag kunde och sprayade sedan med pälsglans. Jag vet att jag inte borde spraya en halvsmutsig svans men samtidigt är jag desperat nu, hon måste få en mer lättskött svans utan att jag blir av med en massa hår i den. SUCK!

Sedan klippte jag faktiskt av svansen också. Har resonerat som så att hon ändå inte behöver en lång svans vintertid och nu har jag klippt av den ganska långt nere mest för att testa hur mycket som hinner växa ut innan sommaren kommer. Ett litet experiment för att se om det går att ha kort svans vintertid (för att slippa leran) och lång svans sommartid.

Sedan gav jag mig i kast med Ariels man, men nu var hon rätt så less på matte och hennes konstiga idéer. Hon visade med stor tydlighet att hon INTE ville bli störd i ätandet, så jag klippte bara manen hjälpligt. Egentligen borde jag ha bundit upp henne igen, så jag skulle kunna jobba helt fritt med manen, men jag hade inte hjärta till det. Vi slet så länge med hovarna att hon faktiskt förtjänade att få ta det lite lugnt. Så när manen åtminstone var kortare (om än inte jämnare) så packade jag hö istället medan Ariel mumsade vidare. Jag tog även med alla handdukar som gått åt under dagen ut till bilen, för på kvällen var det tvätt av hästsaker som stod på schemat. Sedan sopade jag bort lite hovrester innan jag tog ut Ariel i hagen igen. Hade med mig kvällshöet i två påsar och det blev lite väl krångligt att leda Ariel med det, så jag släppte henne faktiskt och gick i förväg till hagen. Hon var inte alltför olydig de första meterna, men sedan insåg hon att hon var lös och utnyttjade situationen till att äta gräs… Fick gå och hämta henne när jag ställt ifrån mig höpåsarna. Eftersom det fortfarande var ljust och jag hade gott om tid (och stövlar på mig) passade jag på att lägga ut höet på lite torra ställen. Jag har märkt att hästarna oftast får höet precis vid grinden och det är ju inte kul för dem att stå i leran och äta. Dessutom trampar de ned en del hö i leran och en överhungrig häst som Ariel går ju gärna och pillar lite i höet i efterhand. Jag vill ju inte att hon äter lera och får kolik!

Ariel höjde huvudet och såg efter bilen när jag åkte därifrån, kanske inbillade jag mig, men lite längtansfull såg hon ändå ut. När höet hon tuggade på var uppätet sänkte hon dock huvudet, så uppenbarligen är matte inte lika viktig som mat…

I torsdags satte jag vinterdäck på bilen, så i fredags jag hade med mig sommardäcken i bagaget för rengöring. Inledde därför med att spola av och borsta rent däcken, så de skulle hinna torka så mycket som möjligt. Saknade varmvattnet en del då.

Sedan fick Ariel komma in. Hon följde med mig utan knot, men kändes på något vis mer harmonisk än på länge. Tyckte att hon breddat sig lite också, men jag kan ha inbillat mig. Så länge har hon ju inte fått vila ännu, så förmodligen är det mest önsketänkande från min sida.

Hon fick stå uppbunden med bara ett grimskaft medan jag borstade bort en massa lös päls. Det verkade passa henne bättre än att stå med två, även om hon inte rör sig så mycket mer så känner hon sig friare av det.

Märkte att hon tuggade och gäspade en hel del. Hon har ju en hel del tandaktivitet som pågår i kinderna och kanske kliar det en del. Jag tog faktiskt och stoppade in en hand och kände, men det enda jag kunde konstatera var att hon inte har några vargtänder eller betar och att första tanden är hemskt vass. Men de skall de ju vara om hon skall kunna äta med dem. Ariel stod som ett litet ljus medan jag kände efter.

 

Det skall dock bli skönt med tandkoll om ett par månader.

Kratsade hovarna och konstaterade att de där dumma hålväggarna börjar komma tillbaka.

 

Lovade mig själv att tvätta hovarna helt rent på söndag och skära bort allt som ser ut som röta.

Sedan fick Ariel faktiskt gå ut i hagen igen och hon verkade fullt tillfreds med det. Tidigare när jag bara släppt ut henne efter skötsel har hon stretat emot vid grinden för att markera att hon faktiskt vill göra något, men idag travade hon in.

Sedan tog jag tag i projekt göra rent all utrustning och det gick faktiskt snabbare än jag beräknat. Borstade rent vojlocken inför tvätt, smorde upp min fina lädergjord och lät distanstränset och förbygeln ligga i ljummet vatten ett tag. Jag använder mig av vattenkokaren när jag skall få ljummet vatten, men visst är det lite småkrångligt och tidsödande.

När all utrustning antingen var upphängd på tork eller i bilen (för transport till tvättmaskinen hemma) stuvade jag in bildäcken i bagaget och lyckades även få plats med 6 kg hö. Gissa om jag älskar min kombi!

Fodrade hästarna innan jag åkte, hade inte tänkt på hur lerigt det hunnit bli så jag smutsade ned mina vardagsskor. Avskyr verkligen leran!

Eftersom jag har min mamma på besök har det inte blivit så mycket Ariel-tid. Men vi åkte ut en sväng för mätning, fotografering och kort promenad.

Ariel kom lite tveksamt in från hagen, stod dock snällt i stallgången medan jag spolade benen på henne och pratade med mamma. Hennes unghund Tintin morrade en hel del åt Ariel, men Ariel var cool hela tiden.

Mätte henne och den här gången var hon åter på 139,5 cm i manken. Dock har hon inte vuxit i korset, så nu är det bara ½ cm skillnad.

 

Däremot hade magen vuxit lite väl mycket. Bantningen kommer definitivt att fortsätta under vintern. En lite rolig notering är att skenbensomfånget som varit konstant 20 cm sedan hon var 12 månader nu har ökat till 20,5 cm.

Tog ut och fotograferade henne, men givetvis lade kameran av efter första bilden. Blir så irriterad, ibland laddar jag batteriet och den säger ändå att det är tomt.

Ariel 27 månader:



Sedan in i stallet igen och på med sadel och sidepull. Sunna och K kom in en sväng men hann gå ut innan jag var klar med påklädnaden, så Ariel var ganska frustrerad över hela situationen. Med hennes spända skritt från tisdagen i färskt minne bestämde jag mig för att longera på stallplanen först.

Min snälla, lugna unghäst förvandlades plötsligt till en galen känguru. Hon stod mer på bakbenen (eller frambenen) än på alla fyra och så fort jag bad om trav eller galopp så studsade hon omkring helt tokig.

 

Min stackars hästrädda mamma såg hela uppvisningen och tyckte INTE att jag skulle sitta upp på den där galna hästen.

Kan erkänna att jag var lite skakig i benen och hade en liten panikkänsla i magen, men bestämde mig för att sitta upp ändå. Jag resonerade som så att jag ju faktiskt hade sällskap och dessutom en gammal sjuksköterska.

 

Sedan är det ju faktiskt så att om jag inte vågar sitta upp nu, lär jag aldrig kunna övertala mig att sitta upp längre fram, när Ariel fått ännu mer styrka och kondition.

Promenerade med Ariel till grinden, med pallen i vänstra handen. Låtsades som om hon var världens tryggaste gamla ridskolehäst medan jag lugnt satt upp i sadeln. För första gången tog hon inte ett steg framåt, utan stod stilla hela tiden.

 

När jag spänt sadelgjorden och tagit på mig handskarna skrittade vi iväg.

Ariel skrittade lugnt och avspänt hela tiden, öronen växelvis framåt (äventyr!) och bakåt (vad sade du matte?). Vi red till banvallen och väl där travade jag några korta snuttar. Sista gången vi travade bjöd hon på en riktigt flott trav som avslutades med en mjuk och balanserad övergång till skritt.

 

Skrittade ett par meter till, gjorde halt och satte sedan av. Överröste henne med beröm och vände sedan hemåt när jag dragit upp stigbyglar och lättat på sadelgjorden. Mamma och Tintin hade kommit på efterkälke och när jag kom traskades bredvid Ariel utbrast mamma: Näe, har du ramlat av!

 

Jag blev så full i skratt och insåg att jag besegrat min rädsla, jag kunde lita på Ariel även fast hon var spänd och frustrerad.

Visade mamma hur man "går fot" med Ariel och hon var djupt imponerad över vilken pli jag hade på henne. Jag försökte förklara att hon visst kan få samma pli på Tintin, men uppenbarligen tror hon att det har med rasen att göra.

Åter i stallet tog jag av Ariel alla grejer och släppte sedan ut henne i hagen. K kom tillbaka från sin ridtur och vi packade lite hö tillsammans. Kom överens om att skriva upp varje gång vi öppnar en ny bal, så vi har lite bättre koll på höet framöver. Det är ju lite knepigt eftersom hästarna får lika mycket hö och vi köpte in lika mycket vardera, så när hon har slut på hö skall jag ha hälften av mitt kvar.

Nu har jag även bestämt mig för att inte jobba mer med Ariel framöver. Jag har noll motivation och ork nu, och Ariel har börjat visa att hon inte är överförtjust i att bli aktiverad just nu heller. Så från och med nu åker jag bara ut två dagar i veckan och sköter om henne, sedan sätter jag igång henne efter jul igen.

Igår följde en gammal skolkamrat med mig till Ariel. Ariel var rakt igenom sinnebilden av den perfekta hästen. E och jag hade förstås massor att prata om, vi hade ju föl åren efter varandra (-97 och -98) och deras äventyr i världen var vi ju tvungna att gå igenom. Under tiden stod Ariel på stallgången och blev avspolad benen, borstad både med svettskrapan och rotborsten samt kratsad hovarna och tempad. Hon stod som en staty hela tiden, nästan så jag glömde bort att hon faktiskt bara är två år.

Sadlade (utan svanskappa) och tog på sidepull. E var fascinerad över hur enkel förbygeln var att ta på, det är ju inget krånglande med att dra över hästens huvud, utan man knäpper bara upp på ytterligare ett ställe och lägger runt hästens hals.

Färdiga för ridtur gick vi tillsammans till hagens grind och under den tiden hann jag konstatera att det blåste väldigt mycket och var mörkt.

Ariel stod snällt stilla medan jag satt upp, men behövde än en gång en liten påminnelse när jag väl hamnat i sadeln. Hon vill så gärna skritta iväg då, men jag pysslar lite extra med stigläder och handskar bara för att vänja henne. Man går när matte vill gå.

E fick ta täten och vi följde efter. Ariel var ganska studsigt, taktade och försökte småtrava lite. Jag fick säga ifrån en hel del i början, inte så hon kändes svår att hålla utan mer för att vi faktiskt skall skritta första biten oavsett hur ivrig hon är.

 

Skall dock longera innan från och med nu, hon har fått så pass mycket ork att det behövs lite avskuttning också.

Uppenbarligen är mänskliga vägvisare viktigare att följa än hästvarianten. Ariel var mycket noga med att se vart E tog vägen och följde i hennes spår. Det känns väldigt praktiskt, då behöver jag inte ha K med mig varje gång jag vill ut och rida, utan det räcker med att jag lurar med mig en kompis som promenerar bredvid.

Vi tog en lite annan väg, en upplyst infartsväg som vi förmodligen inte får rida på, men eftersom det var så mörkt och Ariel är en liten bäbis fortfarande så tog jag risken. Skrittade en del, jag hade svårt att slappna av (usch för mörker och blåst!) och då är det klart att Ariel inte är avslappnad. Men ju mer jag tänkte på det desto bättre gick Ariel. Travade ett par pass också, det är absolut inget problem, hon travar så snällt så länge matte vill trava.

En bit efter att vi vänt hemåt gjorde jag halt och satt av. Berömde Ariel massor och hon blev förstås lika mallig som alltid. Resten av vägen hem gick hon och puttade på mig för att få höra hur bra hon var.

Sedan fick Ariel stå på stallgången medan vi hämtade Sunna och Idunn för utsläpp i grushagen. Hon tyckte att det var en dum idé, men stod ändå snällt hela tiden, även när vi gick förbi med de andra hästarna direkt till hagen.

Jag blir så stolt över min tjej, som verkligen visade hur lugn och stabil hon har blivit. Det är inte inbillning från min sida, allt eftersom tiden går blir hon bara coolare och coolare. Nu kan hon lämnas helt ensam en längre stund och acceptera det utan att bli orolig. Det är guld värt och någonting jag faktiskt inte trodde var möjligt för ett år sedan.

Planen nu är att åka lite på henne på söndag när mamma är med, sedan skall hon få vila ända till januari. Hon kan gott behöva en rejäl vila för att smälta alla intryck och jag har lite väl mycket annat som skall hinnas med framöver så då slipper jag känna mig stressad också.

K hade släppt ut hästarna i hagen redan, så Ariel stod och åt för glatta livet. Till skillnad från Sunna verkar hon inte bli smalare av den minskade näringen i gräset, utan bara rundare. Det blir en billig höst rent fodermässigt…

Hämtade in henne och hon var måttligt intresserad av mig. Kanske är det dags för vintervila, hon verkar vara nöjd med att bara gå i hagen. Ställde upp henne i stallgången och spolade av de leriga benen utan några protester, det tar sig.

Hon fick stå på gången en stund (med täcke) medan jag bytte om, det är väldigt praktiskt! Hon står stilla och sover, eftersom matte är elak och inte erbjuder något hö som sysselsättning. Tog enbart på sidepull och så gav vi oss iväg på en promenad. Det var väldigt trevligt, förvisso var det mulet men vi slapp i alla fall regnet.

Ariel traskade på ganska ivrigt hela tiden, även om hon blir lugnare och lugnare allt eftersom tiden går. Vi gick min favoritrunda och jag förklarade för Ariel hur kul vi skulle ha när jag väl kunde rida hela rundan med henne. Hon verkade lite mer skeptisk till idén, men följde mig i alla fall hela tiden. Ett par korta pass i trav blev det och hon kan definitivt kommandona både för halt, skritt och trav nu. Totalt var vi ute i 70 minuter.

Tillbaka vid hagen släppte jag ut henne genom en annan grind, som är längst bort i hagen. Det blev lugn trav några steg och sedan rejsade hon genom hela hagen. Sunna hakade på och även Idunn efter ett tag, så de drog några repor och såg så lyckliga ut ihop. Jag är så glad att jag hittat en sådan toppenlösdrift!

Innan jag åkte hem stannade jag till och gav henne kraftfoder. Hon var inte särskilt intresserad, vilket stärker min övertygelse om att hon behöver vila ganska snart. Det var först när Sunna funderade på att äta upp hennes kraftfoder som hon kom lunkandes. Hon får inga mängder, bara ½ dl sojamjöl och ½ dl havre.

Planen är ju egentligen att jobba henne hela oktober ut, men jag velar lite kring det. Får se om det känns bättre under den här veckan, hennes ointresse kan ju också ha att göra med brunsten.

Redan när jag köpte Ariel anade jag att hon var för bra för mig. Men jag ursäktade det hela med att uppfödaren kunde ha valt att behålla. Idag fick jag ännu mer belägg för min misstanke.

Men för att börja från början så skulle ju hästarna ut från grushagen. Snälla M hade gett dem frukost, så de var inte alltför hysteriska när jag kom med grimmorna. Först hade jag tänkt ta dem en i taget, men eftersom det inte är någon ström i hagen så ville Ariel följa med Sunna genom grinden fast den var stängd. Så det var bara att ta med sig alla hästarna samtidigt. Ariel fick gå lös, vilket hon skötte med den äran. Sunna blev plötsligt hysterisk rädd för fåglarna i voljären och när vi väl passerat där hade Idunn trasslat in sig i hövågen.

 

Väl ute på stallplanen ville Idunn inte gå, utan planterade sina små söta hovar i marken medan Sunna stressade mot hagen. Kändes nästan som om jag skulle slitas itu innan Idunn tog sitt förnuft till fånga och följde med. Jag var förstås tvungen att bli lite arg.

När islandshästarna var på plats i hagen var det bara att hämta Ariel som mumsade klöver för glatta livet. Hon följde dock gärna med matte, speciellt som det vankades gräs i hagen också.

Eftersom det var en så himla härlig höstdag gjorde jag faktiskt i ordning Ariel i hagen. Det var inga problem, även om hon såg lite fundersam ut när senskydden åkte på ute i hagen. Gick sedan ned till ridbanan där hon fick beta en stund medan jag försökte få till hindren. Än en gång hade någon möblerat om.

 

Byggde och stegade och försökte få till det så som jag tänkt mig. Det blev tre hinder igen, två plank på 60 cm och sedan oxern som går lätt att höja om det behövs.

Först fick Ariel hoppa fram på oxern omvandlad till koppelräck. M gick förbi med hundarna och tittade, Ariel var lite ofokuserad och faktiskt också lite stel, förmodligen för att hon inte gått i stor hage under natten. Hon hoppade ett okej språng, men jag tror M blev lite besviken med tanke på att jag sagt att hon var superduktig.

Lade till ett plank i taget och sedan byggde jag upp oxern till 70 cm. Då tände Ariel till och fick lite mer hoppblick. Höjde till 80 cm och då hoppade hon alldeles utmärkt. Fegismatte tyckte det var tillräckligt högt, men bestämde mig ändå för att våga höja, Ariel tyckte ju fortfarande att det var roligt. Så jag höjde till 90 cm och hon hoppade för första gången ett språng som kändes som ett riktigt hoppsprång, med ryggen med sig och upp med bakbenen.

 

Jag blev så himla stolt över henne, förklarade att vi kunde kvala till SM nu. Med massor av fjärilar i magen höjde jag upp till 100 cm och längde även oxern lite. Ariel hoppade högt över och jag fick tårar i ögonen. Mitt fina sto!

Vad som än händer kan jag inte skylla på henne, den som bromsar det här ekipaget från framgång är jag...

Byggde bort alla hinder och bestämde mig för att inte hoppa någon fler gång innan vintervilan, den här träningen behöver hon ha kvar länge i både minne och kropp, så det får vara. Hon fick springa ett varv i galopp efter att jag byggt bort hindren och det tyckte hon var så roligt!

 

Sedan släppte jag ut henne i hagen där hon först drack sig otörstig och sedan i sakta mak lunkade bort till sina kompisar. Hon såg så harmonisk ut där hon gick.

Själv återvände jag till stallet för rengöring av all utrustning som jag struntat i kvällen innan och givetvis rengöring av senskydden från dagens övning. Jag saknar varmvatten i stallet nu, det fungerar förstås med vattenkokaren, men det bästa vore ju om det fanns rinnande varmvatten.

Innan jag åkte hem stannade jag till och gav Ariel kraftfoder. Hon tyckte det var en mycket bra idé av matte. Nu skall matte bara lära sig att öka mängden också.

I fredags tog jag in en ganska frånvarande Ariel, hon kändes lite innesluten i sig själv. Hann inte dra många borsttag förrän jag konstaterat orsaken. Damen är brunstig igen. Kikade i min kalender och hon håller en jämn treveckorsrytm. Hoppas hon gör det även till våren, förenklar planerandet avsevärt.

Tog på sadeln och fipplade sedan lite med svanskappan. Köpte ju ponnysvanskappa, men den var ju ändå för stor. Så nu blev det till att göra nytt hål, ungefär 40 cm ifrån de andra hålen. Misstänker att Hööks har ovanligt stora storlekar, för så extremt liten bakdel har inte Ariel.

Tog med mig inspänningstyglarna och sedan bar det av ut till rundkorallen. Ariel följde med snällt och stod även stilla medan jag drog åt sadelgjorden. Sedan släppte jag henne och cirkusen började. Ariel tyckte INTE om svanskappan. Hon sparkade bakut varje steg, vilket innebar att så fort hennes bakhovar nuddade marken studsade de upp i luften igen. På så sätt tog hon sig runt rundkorallen ett varv medan jag bara stod och gapade. Fick henne framåt lite och hon galopperade ett halvt varv innan hon satte igång igen. Det finns verkligen studs i den hästen... Givetvis åkte ju sadeln fram lite och då blev ju svanskappan ännu otrevligare.

Bad henne byta varv och när hon studsat runt på liknande sätt där ett halvt varv var det som om hon gav upp. Snällt travade hon runt som jag ville, så jag vågade mig på att testa nästa hemskhet. Inspänningstyglar... Fäste i sidepullen först och Ariel tyckte det var en synnerligen dum idé. Hon travade efter lite uppmuntran runt spåret, men med huvudet högt och stretande emot inspänningstyglarna. Provade både att spänna in ett hål och att sätta fast i bettet istället, men det var samma reaktion. Hon går framåt (eftersom matte säger så), men tycker inte om situationen.

Avslutade ett par varv utan inspänningstyglar och den enda skillnaden jag kan märka är att hon stannar snabbare med inspänningstyglar, fast det betyder ju att det blir sämre framåtbjudning i henne. Så jag struntar nog i inspänningstyglarna framöver, känns mer som de stjälper än hjälper.

Inne i stallet kunde jag konstatera att sadeln ändå inte åkt fram så mycket, däremot hade vojlocken åkt bak, så nu måste jag hitta vojlockar med kardborrknäppning istället, så jag kan reglera dem bättre.

Eftersom Idunn är lite känsligare av sig så har alla hästarna fått börja tillbringa nätterna i grushage. Så när jag var klar med Ariel hämtade jag in de andra hästarna (Ariel väntade snällt i stallet) och stoppade in alla tre i grushagen med kvällshö. Sedan vände jag hemöver för att sova!

När jag kom körandes med bilen så stod Idunn redan i transporten, hon blev lite orolig över billjudet precis bakom henne, men lugnade sig lagom till att jag klivit ur bilen. K tyckte att det var utmärkt miljöträning, man vet ju aldrig vad som händer på en tävlingsplats när man håller på och lastar.

Jag hämtade in Ariel från hagen (idag stack hon nosen i grimman direkt) och gick medvetet förbi transporten in i stallet. Ariel såg lite förvånat på mig men följde förstås med. Eftersom hon igår gnällt över att vi tjatade med samma övning hela tiden bestämde jag mig för att höja ribban en del.

 

Ariel fick på sig täcke, svansskydd och höga transportskydd runt om. Hon var lite mer skeptisk än tidigare till transportskydden, men så hade jag satt dem så som de skall sitta vid transport, alltså mycket längre ned än tidigare.

Vi stolpade ut till transporten där Ariel gick upp på lämmen och sedan föreslog att hon skulle gå på ena sidan mellanväggen och jag på den andra. Dum idé tyckte jag och förklarade för henne att hon visst måste gå på samma sida som mig. Då slog märrigheten till och hon blev tjurig.

 

Stod och blängde på mig på lämmen i väntan på att jag skulle ge upp. Jag surrade grimskaftet runt frambommen för att få lite bättre tryck och sedan började jag prata gamla lastningshistorier ihop med K. Bland annat historien om Habina som alltid skulle stå 30 minuter på lämmen och fundera, oavsett hur man agerade vid lastningen.

 

Ariel gav under tiden upp och klampade in i transporten. Duktig tjej!

 

K satte fast bakbommen och fällde upp lämmen utan problem. Sedan band jag fast Ariel, gick ut ur transporten och stängde framdörren. Ariel verkade inte alltför glad över denna utveckling, men stod ändå stilla. Pratade en stund med K utanför transporten innan jag började lasta av Ariel alldeles själv. Först öppna framdörren, prata en stund och vänta. Sedan ned med lämmen, vänta en stund och så ta loss bakbommen. Stod en bra stund framme hos henne och pratade (samt gungade transporten lite) innan jag tog loss henne och vi backade ut. Nu känns det som att hon kan momentet lastning alldeles utmärkt, så jag tänker inte träna mer utan avvakta till det blir riktig transportering framöver.

Åter i stallet tog jag av Ariel alla grejer och frågade K om det var okej att jag red en sväng under vår promenad. Det betyder ju att man måste vänta på mig när jag sitter upp och grejar med sadelgjord och handskar, men det tyckte hon absolut var okej.

Sadlade och tog på sidepull, givetvis med förbygel och martingal. Förbygeln är för min skull, så jag skall ha någonting att ta tag i vid eventuella bocksprång och martingalen är en liten säkerhetsdetalj som jag tycker om. Även om den krånglar till mina ledande tygeltag förstås…

Promenerade med Ariel i höger hand och pallen i vänster, eftersom jag bestämt mig för att sitta upp vid grinden den här gången. Passande nog så började det regna så K ville in och hämta sin regnjacka. Hennes mamma M höll då i Idunn och jag tog tillfället i akt och satt upp. Den här gången svingade jag mig upp normalt och Ariel brydde sig inte alls. Däremot var hon väldigt nyfiken på vad E höll på med (borrade i en förvaringslåda), så när jag ordnat med sadelgjord och handskar skrittade vi dit för att nosa. Ariel var lite småskraj och backade undan något steg då och då, men absolut inte värre än att jag kunde sitta kvar. Tyckte det var bra att passa på och kolla på farligheter även när matte sitter på ryggen, hon skall ju vara trygg med situationen ändå.

Sedan gav vi oss iväg, Ariel fick gå först vilket uppenbarligen passar henne utmärkt. Jag hade dock glömt att vägen vi valde löper parallellt med Ariels och Sunnas hage, så Sunna följde förstås med oss i trav blandat med diverse luftsprång. Det smittade av sig på Ariel och Idunn (förstås) så det var en ganska laddad Ariel jag satt på.

 

Men inte en sekund kändes det läskigt, utan bara roligt. Jag skrattade åt Ariels iver och fick henne faktiskt att skritta på ordentligt istället för att studsa på stället.

När vi lämnat Sunna bakom oss konstaterade K att Ariel gick precis lika fint och balanserat med mig på ryggen som när jag går bredvid, det kändes väldigt skönt att höra. Jag tycker att hon har blivit mycket mindre vinglig de senaste turerna, men det kan ju även vara jag som vant mig vid hennes rörelser. Nu kan jag vara lugn, vi gör små framsteg hela tiden.

När Idunn fick gå om oss tappade Ariel direkt i tempo. Uppenbarligen vill hon vara först, det gör henne ivrigare än om hon går sist och måste anpassa sig efter framförvarande häst. Jag tycker dock att hon kan vänja sig vid bägge situationerna, så jag lät henne gå bakom ett tag.

Vi travade några pass, första passet var lite tveksamt men andra passet bjöd hon själv upp till trav. Det kändes härligt, vi har faktiskt kommit en bit på vägen!

 

Några meter senare gjorde jag halt och satt av, drog upp stigbyglarna och knäppte upp sadelgjorden ett snäpp. Sedan fick hon ha sadeln på sig under resten av promenaden. Vi klättrade i J:s hage, vilket som alltid mest blir en spännande upplevelse i hur man kan gå vilse i en helt vanlig hästhage…

 

Även om det blev lite klättring så tror jag hagträningen egentligen främst tränar upp Ariels och Idunns acceptans att gå ifrån varandra, mötas upp och gå ifrån varandra igen. Jag och K går hela tiden olika vägar, oftast för att K vågar gå på de mest slippriga bergshällar medan jag är mer feg och går längs risbuskbeklädda vägar istället.

Hästarna verkade vara väldigt nöjda när vi vände hemåt, Ariel gäspade ett par gånger, ett tydligt tecken på att hon är belåten med passet. Totalt var vi ute 45 minuter, även om det inte kändes så länge. Jag var väldigt glad över min syntetsadel när jag kom hem, trots spöregnet var det bara att dra av den lite lätt och sedan var den som ny igen. Bekvämt!

Ariel fick stå i stallgången medan jag plockade bort all utrustning och även bytte om själv. Snälla tjejen stod och sov, trots att Idunn fått gå ut i hagen direkt. När jag var klar fick även Ariel gå iväg och hon skrittade nöjt bort till Sunna för att berätta om äventyret.

Jag började plocka reda på all utrustning (känns som jag inte gör något annat!) och rengjorde det som behövde rengöras. Sedan fick jag ett ryck och mockade i ligghallen, i och för sig bara två kärror men hästarna använder den tack och lov inte som toalett särskilt ofta. Mycket fräschare blev det!

Nöjd med dagen var jag precis på väg hem när K frågade om jag inte kunde tänka mig att vara hinderpersonal. Det var tydligt att hon förväntade sig ett nej, men eftersom jag faktiskt inte hade något annat inplanerat (eh… städning?) så sade jag ja direkt. Jag byggde en del småhinder på 30-40 cm och så tränade de lite kombinationer (ett galoppsprång emellan). Sunna verkade tycka det var superkul och jag blev så himla hoppsugen. Men om ett år, då skall minsann jag och Ariel hoppa ihop! Det blir spännande att se vad hon kommer att tycka om mina nedgrävda bommar…

Transporten är på tillfälligt besök den här helgen, så jag och K synkroniserade våra besök för att hjälpas åt med lastträning.

Tog in Ariel från hagen med lite protester från Sunna. Enligt K hade de lekt hela förmiddagen (Sunna är 15 år i år) och det märktes en del på Ariel. Hon var lite på tårna och buset lyste ur ögonen på henne. Jag skänkte en tacksam tanke till att jag faktiskt satt på henne igår. Idag skulle jag inte vilja sitta på henne. 

Lastade direkt utan några som helst protester. Sedan blev det lite av- och pålastningar tills jag var nöjd och så fick Ariel stå uppbunden en bit bort medan vi satte fast mellanväggen för första gången. Ariel fick kliva på igen och stå ett tag först med mellanväggen enbart, sedan med bommen bakom och slutligen med lämmen uppe. Hon brydde sig inte ett skvatt, kändes så himla skönt! Vid avlastningen lyckades K klanta till sig och tappa bommen så det small i väggen, men Ariel brydde sig inte alls.

Sedan fick hon stå uppbunden igen medan Idunn lastades på samma sätt. Inga som helst problem där heller, Idunn älskar verkligen transporten (eller havren). Jag testade att lasta Ariel en sista gång, men med mellanväggen redan fastsatt. Det tyckte Ariel var en jättedum idé. Till skillnad från Idunn fick hon ju ingen havre och nu hade hon lessnat på mattes tragglande. Hon påpekade tydligt att hon KAN gå in i transporten och kan vi möjligen göra något roligt nu?

Så där lärde jag mig en sak till om Ariel (jag som trodde jag kunde henne nu). Gör hon något rätt en gång, så är det ingen mening att göra det igen. Då kan hon det. Antingen skall kraven då höjas (som att stänga lämmen, höja hindren, testa trava etc.) eller så skall vi avsluta träningen helt. Att traggla samma övning flera gånger är inget som passar damen och där får jag böja mig helt enkelt. Dock fick jag in henne i transporten igen, så jag vann diskussionen även om jag insåg att det egentligen var en onödig sådan.

Sedan gjorde vi oss klara för promenad och så gav vi oss iväg på äventyr (äntligen matte!). Vi gick vägen som jag så länge velat gå med Ariel, vägen som jag ridit på Zari och tyckte så mycket om. Man går längs asfalt, grusväg, skogsväg, tegel, stigar, stenhällar, ja verkligen alla sorters underlag. Det går uppåt och nedåt, lite snäva svängar ibland och raka travsträckor ibland.

Ariel var überpigg i början, ville nästan trava hela tiden fast matte gick i skrittempo. Hon försökte till och med nafsa efter K när hon kom åt, bara för att försöka få igång henne och Idunn. Allt eftersom lugnade hon dock ned sig och när vi blivit passerade av tre stycken bilar efter varandra utan att hon reagerade förstod jag att hon traskat av sig den mesta studsigheten.

Det var en bra miljöträningspromenad också, vi träffade på en miniskotare som avverkade lite träd i en dunge och så mötte vi världens-snyggaste-islandshäst (enligt mig och Ariel), en skimmel som bor i hagen med världens-mest-farliga-shetlandsponny (enligt Ariel). Ariel blåste upp sig ordentligt och försökte imponera, men höll sig snällt vid min sida ändå. Ingen shettis syntes dock som tur var, så vi kunde fortsätta i lugnt tempo hemåt.

Sista biten var Ariel väldigt trött. Jag fick henne att trava några pass ändå, men det märktes på henne att en timmes promenad är precis lagom för små bäbisar.

Både Ariel och Idunn släpptes ut i hagen direkt och Ariel fick sitt kraftfoder i hagen. Dyblöt av regnet bytte jag sedan om och satte mig i en varm bil och åkte hemåt. Lyxigt kändes det kan jag lova!

Eftersom jag skulle ut och festa på kvällen så hade jag bara 1,5 timme på mig ute i stallet. Tog in Ariel och lät henne stå i stallgången utan hö. Mest för att se så hon fortfarande kan uppföra sig även då. Inga som helst problem!

Borstade bort en del löshår och konstaterade att hon redan blivit ganska lurvig. Men det är bra, nätterna är ju ganska kalla nu och då behövs det lite päls.

Kastade en hastig blick på klockan och konstaterade att jag visst hann med att ta mig en liten tur. På med sadel, sidepull och förbygel. Ställde in förbygel+martingal lite bättre, så att jag faktiskt skall kunna använda den.

Ut och sitta upp, tog hjälp av stigbygeln den här gången, men hon reagerade inte.

 

Fick påminna henne när jag spänt sadelgjorden om att man faktiskt skall stå stilla tills matte smackade och sedan gav vi oss iväg. Snirklade runt lite på stallplanen vilket Ariel tyckte var jättedumt. Varför gå runt runt när vi faktiskt kan gå på äventyr?

 

Jag fortsatte snirkla runt några meter till innan vi vände mot vägen till hagen. Naturligtvis kommer E hem precis när vi är vid huset, så det är ju bara att göra halt och låta bilen passera. Ariel bryr sig inte, utan skrittar vidare utan problem. Jag ser till att vi går förbi grinden (men matte, vi skall ju av här!), vänder och travar en stump tillbaka. Traven är långsam att få igång och vi travar kanske 5-6 steg, men det är just övergången jag är intresserad av. Står sedan snällt stilla medan jag först sitter av och sedan tar av all utrustning. Släppper ut henne i hagen direkt till en väntande Sunna.

Stuvar bara in utrustningen i sadelkammaren, får ta hand om den senare. För att spara lite tid lastar jag in en IKEA-kasse med hö i bilen och kör till hagen för utfodring. De får nu hö två gånger om dagen, det börjar minska på gräset i hagen så det känns bra. I helgen skall vi diskutera hur vi skall göra med kraftfoder också.

För övrigt har elektrikern äntligen varit här och kopplat in utelamporna, så nu är stallplanen upplyst.

 

Den är så pass stor att man faktiskt kan rida dressyr där om det behövs, perfekt om man vill träna när det har blivit mörkt.