Ariel 3525

Igår följde en gammal skolkamrat med mig till Ariel. Ariel var rakt igenom sinnebilden av den perfekta hästen. E och jag hade förstås massor att prata om, vi hade ju föl åren efter varandra (-97 och -98) och deras äventyr i världen var vi ju tvungna att gå igenom. Under tiden stod Ariel på stallgången och blev avspolad benen, borstad både med svettskrapan och rotborsten samt kratsad hovarna och tempad. Hon stod som en staty hela tiden, nästan så jag glömde bort att hon faktiskt bara är två år.

Sadlade (utan svanskappa) och tog på sidepull. E var fascinerad över hur enkel förbygeln var att ta på, det är ju inget krånglande med att dra över hästens huvud, utan man knäpper bara upp på ytterligare ett ställe och lägger runt hästens hals.

Färdiga för ridtur gick vi tillsammans till hagens grind och under den tiden hann jag konstatera att det blåste väldigt mycket och var mörkt.

Ariel stod snällt stilla medan jag satt upp, men behövde än en gång en liten påminnelse när jag väl hamnat i sadeln. Hon vill så gärna skritta iväg då, men jag pysslar lite extra med stigläder och handskar bara för att vänja henne. Man går när matte vill gå.

E fick ta täten och vi följde efter. Ariel var ganska studsigt, taktade och försökte småtrava lite. Jag fick säga ifrån en hel del i början, inte så hon kändes svår att hålla utan mer för att vi faktiskt skall skritta första biten oavsett hur ivrig hon är.

 

Skall dock longera innan från och med nu, hon har fått så pass mycket ork att det behövs lite avskuttning också.

Uppenbarligen är mänskliga vägvisare viktigare att följa än hästvarianten. Ariel var mycket noga med att se vart E tog vägen och följde i hennes spår. Det känns väldigt praktiskt, då behöver jag inte ha K med mig varje gång jag vill ut och rida, utan det räcker med att jag lurar med mig en kompis som promenerar bredvid.

Vi tog en lite annan väg, en upplyst infartsväg som vi förmodligen inte får rida på, men eftersom det var så mörkt och Ariel är en liten bäbis fortfarande så tog jag risken. Skrittade en del, jag hade svårt att slappna av (usch för mörker och blåst!) och då är det klart att Ariel inte är avslappnad. Men ju mer jag tänkte på det desto bättre gick Ariel. Travade ett par pass också, det är absolut inget problem, hon travar så snällt så länge matte vill trava.

En bit efter att vi vänt hemåt gjorde jag halt och satt av. Berömde Ariel massor och hon blev förstås lika mallig som alltid. Resten av vägen hem gick hon och puttade på mig för att få höra hur bra hon var.

Sedan fick Ariel stå på stallgången medan vi hämtade Sunna och Idunn för utsläpp i grushagen. Hon tyckte att det var en dum idé, men stod ändå snällt hela tiden, även när vi gick förbi med de andra hästarna direkt till hagen.

Jag blir så stolt över min tjej, som verkligen visade hur lugn och stabil hon har blivit. Det är inte inbillning från min sida, allt eftersom tiden går blir hon bara coolare och coolare. Nu kan hon lämnas helt ensam en längre stund och acceptera det utan att bli orolig. Det är guld värt och någonting jag faktiskt inte trodde var möjligt för ett år sedan.

Planen nu är att åka lite på henne på söndag när mamma är med, sedan skall hon få vila ända till januari. Hon kan gott behöva en rejäl vila för att smälta alla intryck och jag har lite väl mycket annat som skall hinnas med framöver så då slipper jag känna mig stressad också.