Ariel 3525

Eftersom jag har min mamma på besök har det inte blivit så mycket Ariel-tid. Men vi åkte ut en sväng för mätning, fotografering och kort promenad.

Ariel kom lite tveksamt in från hagen, stod dock snällt i stallgången medan jag spolade benen på henne och pratade med mamma. Hennes unghund Tintin morrade en hel del åt Ariel, men Ariel var cool hela tiden.

Mätte henne och den här gången var hon åter på 139,5 cm i manken. Dock har hon inte vuxit i korset, så nu är det bara ½ cm skillnad.

 

Däremot hade magen vuxit lite väl mycket. Bantningen kommer definitivt att fortsätta under vintern. En lite rolig notering är att skenbensomfånget som varit konstant 20 cm sedan hon var 12 månader nu har ökat till 20,5 cm.

Tog ut och fotograferade henne, men givetvis lade kameran av efter första bilden. Blir så irriterad, ibland laddar jag batteriet och den säger ändå att det är tomt.

Ariel 27 månader:



Sedan in i stallet igen och på med sadel och sidepull. Sunna och K kom in en sväng men hann gå ut innan jag var klar med påklädnaden, så Ariel var ganska frustrerad över hela situationen. Med hennes spända skritt från tisdagen i färskt minne bestämde jag mig för att longera på stallplanen först.

Min snälla, lugna unghäst förvandlades plötsligt till en galen känguru. Hon stod mer på bakbenen (eller frambenen) än på alla fyra och så fort jag bad om trav eller galopp så studsade hon omkring helt tokig.

 

Min stackars hästrädda mamma såg hela uppvisningen och tyckte INTE att jag skulle sitta upp på den där galna hästen.

Kan erkänna att jag var lite skakig i benen och hade en liten panikkänsla i magen, men bestämde mig för att sitta upp ändå. Jag resonerade som så att jag ju faktiskt hade sällskap och dessutom en gammal sjuksköterska.

 

Sedan är det ju faktiskt så att om jag inte vågar sitta upp nu, lär jag aldrig kunna övertala mig att sitta upp längre fram, när Ariel fått ännu mer styrka och kondition.

Promenerade med Ariel till grinden, med pallen i vänstra handen. Låtsades som om hon var världens tryggaste gamla ridskolehäst medan jag lugnt satt upp i sadeln. För första gången tog hon inte ett steg framåt, utan stod stilla hela tiden.

 

När jag spänt sadelgjorden och tagit på mig handskarna skrittade vi iväg.

Ariel skrittade lugnt och avspänt hela tiden, öronen växelvis framåt (äventyr!) och bakåt (vad sade du matte?). Vi red till banvallen och väl där travade jag några korta snuttar. Sista gången vi travade bjöd hon på en riktigt flott trav som avslutades med en mjuk och balanserad övergång till skritt.

 

Skrittade ett par meter till, gjorde halt och satte sedan av. Överröste henne med beröm och vände sedan hemåt när jag dragit upp stigbyglar och lättat på sadelgjorden. Mamma och Tintin hade kommit på efterkälke och när jag kom traskades bredvid Ariel utbrast mamma: Näe, har du ramlat av!

 

Jag blev så full i skratt och insåg att jag besegrat min rädsla, jag kunde lita på Ariel även fast hon var spänd och frustrerad.

Visade mamma hur man "går fot" med Ariel och hon var djupt imponerad över vilken pli jag hade på henne. Jag försökte förklara att hon visst kan få samma pli på Tintin, men uppenbarligen tror hon att det har med rasen att göra.

Åter i stallet tog jag av Ariel alla grejer och släppte sedan ut henne i hagen. K kom tillbaka från sin ridtur och vi packade lite hö tillsammans. Kom överens om att skriva upp varje gång vi öppnar en ny bal, så vi har lite bättre koll på höet framöver. Det är ju lite knepigt eftersom hästarna får lika mycket hö och vi köpte in lika mycket vardera, så när hon har slut på hö skall jag ha hälften av mitt kvar.

Nu har jag även bestämt mig för att inte jobba mer med Ariel framöver. Jag har noll motivation och ork nu, och Ariel har börjat visa att hon inte är överförtjust i att bli aktiverad just nu heller. Så från och med nu åker jag bara ut två dagar i veckan och sköter om henne, sedan sätter jag igång henne efter jul igen.