Ariel 3525

Ariel har ju vilat i snart två veckor och det är uppenbarligen inget som passar damen. Hon blev väldigt glad att se mig igen och skyndade sig fram för att prata. Sunna gnäggade ängsligt när Ariel lämnade hagen, men Ariel brydde sig inte utan fokuserade framåt. Fort, fort skulle det gå till stallet, så jag fick bromsa henne och träna halter en liten stund. Vilan har säkert gjort gott, men nu är Ariel less och vill att det händer lite.

 

Tog in henne i stallet och gav hö, det blev en IKEA-kasse på golvet istället och det verkade hon nöjd med. Jag borstade bort en massa sommarpäls blandat med lera och kände igenom henne ordentligt. Jag tycker att hon tappat lite överlinje sedan förra veckan, så det känns skönt att stödfodringen börjar nu. Till helgen hoppas jag kunna åka och köpa kraftfoder också, men det är konstigt nog massor som skall hinnas med då…

 

Hullmässigt är hon fortfarande för tjock och ännu bukigare än tidigare. Det känns som jag plötsligt har en häst som bara består av mage. I kontrast till de vältrimmade hästarna i Vetlanda skäms jag lite över min plutt. Jag älskar henne oavsett hur hon ser ut, men jag har svårt att se henne i treårsringen med de andra stjärnorna.

 

Jag passade på att klippa manen också, men det blev en riktigt slarvig klippning. Ville inte störa Ariel för mycket i hennes ätande, så jag klippte det mesta medan hon hade huvudet nere. En sådan klippning blir väldigt hackig när hon sedan höjer huvudet, så när jag väl jämnat till allting var det inte mycket man kvar.

 

FÖRE

EFTER

Ariel var inne och åt en timme, och lyckades då få i sig 1 kg hö. Jag som egentligen vill få i henne mer hö än så får lite ångest över hur sjutton det skall gå ihop framöver. Som ett räkneexempel behöver Ariel stoppa i sig 2 kg hö varje gång jag är ute hos henne om hon skall få i sig i snitt 5 kg hö per dag. Vilket jag egentligen tycker är lite hö. Nåja, jag får hoppas att det löser sig på bästa sätt på något vis.

 

När jag städat klart efter oss (det blir ju lite tussar med hår här och där) gick vi ut i hagen där Sunna ivrigt väntade på både Ariel och höpåsen. De får 1 kg hö per häst just nu, så får vi öka allt eftersom vi märker att det behövs. De har ju mycket gräs kvar i hagen, men jag är tveksam till hur mycket näring det egentligen är i det. Baserat på Ariels utseende så är det i alla fall inte så mycket protein kvar, däremot väldigt mycket växttråd.

 

På torsdag åker jag ut till Ariel igen, då tar vi oss en promenad vid hand och upptäcker en ny spännande väg som jag ridit med Zari. Sedan på söndag blir det löshoppning igen!

Jag skall inte åka till Ariel förrän imorgon, men uppdaterar med en bild på vår stallgång fylld med hö...

Redan i torsdags började jag känna mig lite sjuk och i fredags eskalerade det. Var riktigt trött och hängig när jag åkte ut till Ariel, men fast besluten att ändå rida med handhäst.

Väl i stallet gick luften ur mig, när jag insåg att K löshoppat Sunna och därmed helt möblerat om min löshoppningsbana. Absolut inte K:s fel, men i kombination med min förkylning blev jag bara så trött. Bestämde mig därför för att strunta i alla planer och bygga upp löshoppningsbanan igen.

Tog med Ariel till paddocken, hon blev väldigt glad, ända tills hon travade fram till banan och insåg att där bara var ett plutthinder (två cavaletter = 40 cm).  Med en djup suck och en förebrående blick på mig började hon beta istället. Var det det här matte menade med att umgås?

Jag började ändra om hindren och flytta det mesta som fanns att flytta, tills jag hade mätt upp banan igen. Det är en oxer på 60 cm (med nya bomhållare så den blir lätt att höja.), ett koppelräck på 60 cm och ett plank på 60 cm. Eftersom Ariel aldrig sett planket tidigare (pga brist på bomhållare) så lade jag ned de andra hindren och bad henne hoppa det. Då blev det livat! Ariel blev superglad över att matte ÄNTLIGEN förstod meningen med att vara i paddocken och satsade mot hindren. Men när hon fick syn på planket gjorde hon stora ögon och halvstannade i etapper tills hon stod stilla (såg för övrigt ut som en riktigt trevlig inbromsning, gör hon så i framtiden skulle jag nog kunna sitta kvar om hon vägrar) framför hindret och nosade på det. Lät henne vända och komma igen. Ariel signalerade tydligt att hon inte tänkte hoppa det där läskiga hindret men matte framhärdade med smackningar och det hemliga vapnet mätkäpp så Ariel tog ett JÄTTESPRÅNG över hindret. Hon var åtminstone en meter upp i luften (där hade jag inte suttit kvar) och blev oerhört mallig över att hon klarat det farliga hindret. 

Jag envisades med att vi skulle ta ett par språng till så hon hoppade lite mer vettigt över istället, och det gjorde hon snällt. Sedan gick vi hem och Ariel förklarade malligt att hon minsann var bäst i världen på hoppning.

Eftersom jag vid det här laget var ganska knäckt (vi har inga lättburna hinder precis!) och jag visste att vi skulle ta in hö dagen därpå, så släppte jag bara ut Ariel i hagen och åkte hem direkt.

Vad härligt det är med flextid på jobbet, igår kunde jag åka iväg till Ariel medan det fortfarande var ljust. Hon kom lunkandes mot grinden sådär halvintresserad, men följde förstås snällt med till stallet. Borstade av henne med nya svettskrapan (piggsidan), det var omtyckt! Den tog mycket mer hår än den gamla gjort, och Ariel tyckte att den kliade väldigt skönt. Skäms lite att jag inte tänkt på att köpa en ny, den kostar ju bara 40 kr.

 

Sedan åkte täcket på och med det Ariels viloställning. Hon förvandlades till en trött och sömnig åsna, med öron som hängde ut åt sidorna. Jag pysslade klart med henne, bytte om och gjorde i ordning sadeln utan någon som helst reaktion. Tog på senskydden och sidepull, men hon stod fortfarande och sov. Först när jag drog av täcket för att ta på sadeln vaknade hon igen. Sötnosen!

 

Sadelgjorden passade utmärkt, men svanskappan var fortfarande för lång (fast det var ponny). Måste göra nya hål innan jag använder den, nu fungerar den enbart ut som dekoration. Sedan gick vi ut på stallplanen och Ariel gick med ivriga steg mot pallen. När jag tog lite tid på mig för att spänna sadelgjord och dra ned stigbyglar så fick jag mig en lätt putt i sidan (skulle vi inte ut på äventyr?) av Ariel. Så jag satt upp utan problem (använder inte stigbyglarna än), Ariel gick ett par steg men stod sedan stilla medan jag grejade med stigläder och tyglar. Sedan gick hon några steg igen, stannade, gick några steg och stannade. Motorstoppen blir bara fler och fler, hon ”skall bara” stanna och titta på Zari, fåglarna, fåren, bilen och så vidare. Jag framhärdar och ber henne gå igen efter att lagom tid förflutit. Men så frös hon fast, ville INTE gå. Jag smackade, gungade med sätet och tryckte även med skänklarna. Men Ariel började bara irriterat skrapa med hoven i marken för att markera att det här var inte okej. Såg ingen annan lösning än att lite lätt daska till henne med tygeländan (tack för långa distanstyglar!) och då gick hon i sakta mak iväg. Insåg först då att hon ju stannat vid grinden, där jag brukar sitta av. Tänk att hon redan lärt sig det, efter bara några få repetitioner! Hon tyckte förstås att jag var konstig som plötsligt inte skulle sitta av längre. När vi väl kommit förbi grinden så var hon mycket ivrigare i skritten. Jag satt och njöt några meter, innan jag gjorde halt (va, skall vi stanna nu?!) och satt av. Sedan snurrade jag fast stigbyglarna och så fortsatte vi promenaden vid hand istället.

 

Vi skrittade till kyrkan och klättrade uppför deras stig. Det är den längsta backen som finns i området, och den är inte lång på något vis. Men en två, tre minuter tar det nog att gå den och det är ju bättre än ingen klättring alls. Minns min barndoms skrittstig som jag och Habina brukade lunka på en gång i veckan, den gick uppför hela vägen i en smygande stigning så man nästan inte tänkte på vilken träning det var. Drömmer om att klättra där med Ariel…

 

Vi tog tre varv på klättervägen, med stopp för att leka i vattenhon vid kyrkan. Ariel har ju lärt sig att matte av någon konstig anledning blir glad när hon doppar nosen i vatten. Så hon gör det så fort hon får tillfälle nu. Ibland tar hon sig en klunk vatten också och då blir förstås matte ännu gladare (knepig människa det där…).

 

Nästan hemma igen träffade vi på en familj som ville prata lite. Utmärkt, då fick vi träna på stillastående också. Ariel kan detta moment till perfektion nu, men det är lite jobbigt när myggen angriper en samtidigt. Vi skyndade oss hemöver sedan och eftersom Ariel bjöd till trav så travade vi ett par sträckor. Sadeln verkar ligga stilla även då. Underbara sadelgjord!

 

Dumt nog tänkte jag inte på att titta hur sadeln betett sig under dagens äventyr. Jag tog av sadeln och lade på täcket direkt, men den enda minnesbild jag kan få i huvudet var att ryggens hår såg släta ut. Om pälsen hade blivit ruggade av sadeln, så borde jag ju ha reagerat på det.

 

Sadelgjorden var däremot härligt smutsig redan, det är all stöv som Ariel producerar. Funderar på om jag skall köpa ett fårskinnsskydd att ha över, men då måste ju det också tvättas. Varför kunde inte sadelgjorden finnas i neopren istället.

 

Eftersom jag ville skynda mig hem innan det blev mörkt så stuvade jag bara undan alla grejer och tog ut Ariel i hagen igen. Jag skall ju rida med handhäst på fredag, och då används varken sadel eller senskydd. Jag får rengöra allt ordentligt på fredag istället, när jag inte skall upp tidigt dagen därpå.

Svängde förbi Hööks igår och bytte ut svanskappan till en i ponnystorlek och en 15 cm mindre sadelgjord. Jag hoppas verkligen att det blir bra den här gången, orkar inte åka tillbaka till Upplands Väsby. Någon dag när jag har tid och ork skall jag åka på äventyr och försöka hitta Hööks här i Uppsala.

 

Passade även på att köpa två nya bomhållare, så nu har jag så jag kan höja och sänka oxern väldigt smidigt. Köpte dessutom en ny svettskrapa med piggar, den jag har nu är ganska nednött av all pälsfällning, insåg att jag köpte den i februari 2008…

Igår var Ariel inte lika intresserad av att komma in från hagen. Det var Sunnas äppelintresse som gjorde att hon till sist föll för grupptrycket och kom traskandes. Hon fick sitt äpple, och sin vana trogen tog hon hela äpplet i munnen, fast hon vid det här laget borde ha lärt sig att hon har för liten mun för att äta ett helt äpple. Hon är så söt, fnular med mulen och försöker verkligen tugga äpplet, men det är hopplöst. Istället spottade hon ut det och tog ett rejält bett av det och lämnade kvar resten på marken tills hon tuggat klart. Jag minns den tiden då hon kunde ta 10-15 bett innan hon fått i sig hela äpplet, nu klarar hon det på 2-3…

 

Sedan följde hon snällt med in i stallet. Stallägaren har skaffat någon typ av hönsfågel (pärlhöns tror jag det var) och vi gick och kikade på dem, bara så Ariel vet vad det är för konstigt som låter längre bort i stallet. Hon tyckte de var lite läskiga när de sprang i en stor flock från ena änden av voljären till den andra, men när hon insåg att det också var det enda de gjorde så började hon uppskatta skådespelet.

 

Borstade av henne medan hon åt kraftfoder, sedan fick hon täcke på. Mest för att jag skall vänja in mig på rutinen, men även för att värma upp hennes muskler lite. Det är ju ett ganska tufft träningspass hon gör när hon går som handhäst till Zari. Jag vet inte vad för slags signaler täcket egentligen sänder ut till Ariel, men så fort det kom på började hon sova. Antingen har hon lärt sig att ingenting spännande händer medan man har täcke på sig, eller så var hon allmänt trött just idag. För medan jag grejade klart med henne (tog på terrängskydden och sidepull), gjorde i ordning vattenhinkar och Zaris utrustning, gick på toa och bytte kläder, så stod hon och sov med hängande underläpp och vilande bakben.

 

Det var först när jag tog in Zari från hagen som hon vaknade till och insåg att det skulle hända grejer. Hon fortsatte dock stå snällt medan jag gjorde klart Zari för ridning och först när täcket åkt av började hon trampa runt med lysande ögon.

 

Det gick alldeles utmärkt att ta sig ut med två hästar och även att sitta upp (det tar sig…), men som vanligt ville Zari gå iväg direkt och Ariel är ju inte sen att haka på och försöka trissa på Zari ännu mer. Jag fick säga ifrån ordentligt, men sedan stod de helt stilla medan jag spände sadelgjorden, tog på mig handskarna och trasslade ut tyglarna. Hade för första gången distansstigbyglarna på Zari, inte för att hon brydde sig, men oj vad jag har saknat dem… Dels för att de är så härliga att rida i (sviktar lite) och dels för att jag då kan rida i mina promenadskor som är mycket bekvämare än ridskorna.

 

Så skrittade vi iväg, Ariel segade sig lite och fick till sin förvåning ett pet med spöet. Det verkade fungera, för sedan höll hon sig nästan hela ridturen vid Zaris höft eller mitt ben. Zari var ganska lugn på bortavägen, precis som vanligt. Men så fort vi klev över den osynliga linjen mellan vanliga vägen och vägen-vi-aldrig-gått-på-tidigare så blev hon väldigt ivrig. Hon känns som en typisk distanshäst, tycker att de vanliga rundorna är tråkiga men älskar äventyret som väntar bortom berget…

 

Jag testade en ny variant och dämpade Zari ganska mycket. Tidigare gånger vi varit ute har ju Zari fått gå helt i sitt eget tempo och Ariel har fått hänga med så gott hon kunnat. Jag har funderat på om Ariels motvilja på hemvägen helt enkelt kan bero på att hon är trött och lägger av helt istället för att ändå försöka fortsätta framåt. Tydligen kan det ligga något i den teorin, för den här gången gick det riktigt bra hemåt. Förvisso får ju Zari inte skritta så snabbt som hon vill (men hon accepterar sitt öde väldigt väl), men Ariel får fortfarande en rejäl power walk och arbetar verkligen igenom hela kroppen.

 

Åter i stallet var bägge hästarna nöjda med ridturen, jag var faktiskt så fräck att jag släppte Ariel sista biten och lät Zari skritta i sitt tempo som belöning. Sedan fick Zari gå in i stallet och få av sig tränset medan Ariel fortsatte att beta. Zari var lite bekymrad över att Ariel inte följde med in, så innan jag tog av hennes sadel fick jag faktiskt gå och hämta Ariel.

 

Ariel fick täcke på sig direkt, hon var inte svettig alls. Zari var lite svettig mellan bakbenen, så hon blev avsvampad där och även mellan frambenen då hon var varm där. Sedan åkte sadeln av och även Ariels benskydd. De verkar ha fungerat bra, kanske använder jag dem igen. Å ena sidan vill jag ju att hon skall klara sig utan skydd, å andra sidan har hon stundtals noll koll på benen och då vill jag gärna skydda den… Svårt val.

 

Zari fick gå ut i hagen ganska snart efter avborstning, medan Ariel åkte på lindning av benen innan matte var nöjd. Funderade en stund på att låta henne ha täcket kvar ute i hagen, men bestämde mig för att det fick vara.

 

Med bägge hästarna i hagen igen tog jag hand om utrustningen. Det blir ju en del att plocka undan, borsta av och tvätta när det är två hästar samtidigt. Ariels terrängskydd verkar vara ganska lätta att få rena, men Zaris vojlock blir ju skitig redan efter en ridtur. Jag brukar bita ihop och rida två gånger i den, men sedan åker den in i tvättmaskinen. Det känns dock inte så hållbart längre, så jag skall se om jag inte kan köpa på mig några fler vojlockar framöver. De kommer ju ändå användas av Ariel längre fram. Kruxet är bara att det som är snyggt på Ariel inte riktigt passar på fuxen Zari. Jag blundar ju för det just nu, men frågan är vad som skulle vara snyggt på bägge. Beige kanske? Eller svart? Hm…

 

När jag stannade till på hemvägen för att ta av Ariel hennes benlindor kunde jag konstatera att damen hade rullat sig rejält i leran. Vilken tur att jag inte lät täcket sitta på! Lindorna var nästan genomblöta, så jag är tveksam till om de gör någon nytta heller. I och för sig är ju tanken med lindorna att de skall öka blodcirkulationen och det känns ju lite onödigt när hon ändå går så mycket som hon gör i hagen.

Jag är så oerhört stolt över min Ariel. Så tacksam att hon kommit in i mitt liv och att hon är mycket mer fantastisk än vad jag förtjänar.

Såg hästarna längst bort i hagen när jag åkte förbi med bilen. Mätte upp kraftfoder och bytte om innan jag gick för att hämta in Ariel. Då hade hon under tiden förflyttat sig till grinden, så det tog ingen tid alls att hämta henne. Jag är övertygad om att hon känner igen mitt billjud och därför gått till grinden. Goa tjejen!

Eftersom jag hade hela dagen på mig (var ute redan halv elva!) så pysslade jag om Ariel ordentligt, stod och myste en stund bara för att vi kände för det och gjorde sedan i ordning för tömkörning. Precis innan jag skulle ta på selen kom K till stallet. Hon skulle ut och rida på Sunna, så jag ändrade raskt planerna och sadlade Ariel istället. Sadeln sitter okej med gamla sadelgjorden, men jag satt upp och red ett varv på stallplanen för att kolla att det kändes okej också. Ariel var hur lugn som helst, nosade lite på vänster stigbygel bara. Sedan satt jag av och gick in i stallet för att vänta på K och Sunna. Ariel blev väldigt upprörd över att bli fastsatt igen, det var tydligt att hon ville ut och jobba NU! Jag bara skrattade åt henne och efter en stund fann hon sig i sitt öde.

När K var klar gav vi oss iväg igen, Ariel något vingligt och med lite halvdålig motor bitvis. Jag trodde ju att Sunna skulle fungera som draghjälp, men eftersom jag tränat Ariel att inte bekymra sig om hon hamnar på efterkälke eller måste gå förbi en stillastående häst, så föll ju den idén platt till marken. Ariel fortsatte i sitt långsamma tempo och förstod inte alls varför jag och K ropade till varandra för att hålla kontakten.

Strax efter att vi svängt av från gården ökade Ariel på steget lite och föll in i trav av sig själv. Jag lät henne hållas tills vi kom ikapp Sunna och red förstås lätt. Det kändes riktigt bra, traven i sig var lugn men något kort. Jag tror det är en kombination av dålig balans och att Ariel bara hade som mål att komma ifatt Sunna. En bit längre fram, när jag ridit 6 minuter tyckte jag Ariel blev lite mattare i skritten, så jag gjorde halt och satt av. Då blev det fart på henne igen... Utan matte på ryggen går det absolut att skritta snabbare, men det vore ju konstigt annars. Hon har ju ännu inte byggt de muskler som behövs för att bära mig, även om de kommer mer och mer för varje pass. Jag lät henne ha kvar sadeln på sig och så klättrade vi i en hage ett tag. Sunna var lite löjlig och ville inte gå fram, så Ariel fick gå först och vara den coola hästen. Sunna gick nos i svans med Ariel en del, så K konstaterade efteråt att Ariel inte verkar vara en häst som slår efter andra hästar. Skönt att veta!

Jag var lika trött som Ariel efter klättringen (gick ju bredvid i säkerhetsväst) så vi lät K och Sunna rida iväg i ett lite snabbare tempo på hemvägen medan vi promenerade i maklig takt hemåt, väldigt nöjda bägge två.

Efteråt svampade jag av Ariel och hon stod och halvsov. Hon är så himla harmonisk efter att vi varit ute, hon vet att hon gjort sitt bästa, att matte är stolt och att hon nu kan koppla av helt och hållet.

När jag släppt Ariel i hagen tog jag reda på all utrustning och byggde sedan en löshoppningsbana. Nästa söndag kommer en kompis att följa med ut och filma när Ariel hoppar, det skall bli superkul! Mina nya bomhållare fungerade så bra att jag nog skall köpa ett par till på måndag.

Imorgon blir det förhoppningsvis en handhästtur eller så tar jag mig en uppsutten tur kombinerat med promenad längs en ny härlig väg som jag hittat.

Igår stod longering på programmet. Fina Ariel kom galopperande i full fart ända längst bort i hagen när jag visslade. Förvisso vet hon ju att hon får ett äpple om hon kommer, men jag tror att hon även tycker att det är roligt att det händer lite grejer.

 

Inne i stallet fick hon mumsa kraftfoder medan jag förberedde vattenhinkarna. Den blå till dricksvattnet och den röda till avsvampning, för att skapa rutin kring vilken hink som skall användas till vad när det blir mer tävlingsfokuserat.

 

Nu fäller Ariel rejält och det är nog dags att införskaffa en ny svettskrapa med piggar. Eller finns det något bättre alternativ ute i handeln numera? Senskydden åkte på och så förstås sidepullen. Började med att longera ett par varv på stallplanen, det kommer att bli en hel del sådant längre fram när det blir mörkt. Nu finns det nämligen lampor längs hela ladugårdsväggen, så stallplanen blir upplyst. Lyx!

 

Ariel skrittade snällt runt mig och gjorde halt när jag ville. Hon beter sig verkligen helt olika om hon longeras på stallplanen jämfört med rundkorallen. Efter några varv på stallplanen gick vi dock iväg till den sistnämnda platsen och Ariel fick bralla runt en stund. Jag provade att bara stå i mitten och vara passiv, vilket resulterade i att Ariel, efter några varv, gjorde halt och väntade på nya instruktioner ute på spåret. Duktig tjej!

 

Eftersom hon galopperar så pass mycket när hon är i rundkorallen är jag orolig att hon skall slita på sina ben för mycket. Rundkorallen är ju ungefär 9-10 meter i diameter men inte preparerad på något sätt. Höll därför lite koll på klockan, men när jag var nöjd med dagens övningar hade hon faktiskt bara sprungit där i fem minuter. Kanske är jag lite för nojjig?

 

Vi avslutade när Ariel gjort halt ett par gånger i lina, förvisso inte ute på spåret utan ganska nära mig, men ändå inte inne hos mig. Vi behöver utveckla longeringen mycket mer, men på vägen hem till stallet märkte jag att hon egentligen KAN kommandona, hon gör bara skillnad på när de egentligen görs. Vid hand med mig bredvid fungerar de till 100 % oavsett om jag gör någon markering med kroppen eller ej.

 

Det blev lite avsvampning mellan bakbenen, i övrigt var Ariel inte ett dugg svettig. Hon verkade ändå uppskatta behandlingen, det tar sig! Tog ut henne och erbjöd vatten (igen…) och den här gången var jag noggrann med att berömma så fort hon visade intresse för hinken. Döm om min förvåning när hon faktiskt börjar sörpla i sig vattnet! Det visar att träning verkligen ger resultat, nu har hon förstått meningen med att ha vatten tillgängligt efter träningen och att det faktiskt går att dricka ur hink. Ett steg närmare distansdebuten!

 

Satt upp barbacka och Ariel började genast nosa efter äpple. Det var ju inte tänkt att hon skulle bli så äppeltokig redan efter en enda uppsittning med äpplen. Farligt snabb att koppla ihop mat och belöning är hon… Inget äpple blev det förstås och Ariel var lite trumpen när vi traskade iväg mot hagen. Jag fokuserade det här passet på halter och igångsättningar, Ariel stannar ju gärna längs vägen, men nu skulle hon stanna när jag ville, stå stilla till jag smackade och sedan skritta på framåt. Lite vingligt är det och hon har ingen vidare motor, men hon gör ändå det jag ber om. Halterna är hon duktigast på, där behöver jag oftast bara ptroa och inte ta i tyglarna.

 

En bit innan grinden gjorde jag halt och satt av. Jag har nog inte insett hur oerhört snabbt Ariel lär sig rutiner, och jag vill inte att hon vänjer sig vid att jag alltid sitter av vid grinden. Det syntes att hon blev lite förvånad över att jag satt av innan grinden, men sedan följde hon mig snällt ut i hagen. Hon har börjat tveka precis när grinden har öppnats, som för att markera att om hon fick bestämma skulle vi ut på mycket längre äventyr…

 

Jag har tänkt om lite när det kommer till handhästeriet, så ett tag framöver skall jag prova att ha Ariel som handhäst på fredagar istället för söndagar. För egentligen har jag ju mycket mer tid på söndagar än fredagar, och då är det smartare att motionera bägge hästarna ihop på fredagar och så lägga rejält med tid på dem bägge på söndagar istället. Så på fredag blir det ridning med handhäst igen!