En riktig ridtur!
Såg hästarna längst bort i hagen när jag åkte förbi med bilen. Mätte upp kraftfoder och bytte om innan jag gick för att hämta in Ariel. Då hade hon under tiden förflyttat sig till grinden, så det tog ingen tid alls att hämta henne. Jag är övertygad om att hon känner igen mitt billjud och därför gått till grinden. Goa tjejen!
Eftersom jag hade hela dagen på mig (var ute redan halv elva!) så pysslade jag om Ariel ordentligt, stod och myste en stund bara för att vi kände för det och gjorde sedan i ordning för tömkörning. Precis innan jag skulle ta på selen kom K till stallet. Hon skulle ut och rida på Sunna, så jag ändrade raskt planerna och sadlade Ariel istället. Sadeln sitter okej med gamla sadelgjorden, men jag satt upp och red ett varv på stallplanen för att kolla att det kändes okej också. Ariel var hur lugn som helst, nosade lite på vänster stigbygel bara. Sedan satt jag av och gick in i stallet för att vänta på K och Sunna. Ariel blev väldigt upprörd över att bli fastsatt igen, det var tydligt att hon ville ut och jobba NU! Jag bara skrattade åt henne och efter en stund fann hon sig i sitt öde.
När K var klar gav vi oss iväg igen, Ariel något vingligt och med lite halvdålig motor bitvis. Jag trodde ju att Sunna skulle fungera som draghjälp, men eftersom jag tränat Ariel att inte bekymra sig om hon hamnar på efterkälke eller måste gå förbi en stillastående häst, så föll ju den idén platt till marken. Ariel fortsatte i sitt långsamma tempo och förstod inte alls varför jag och K ropade till varandra för att hålla kontakten.
Strax efter att vi svängt av från gården ökade Ariel på steget lite och föll in i trav av sig själv. Jag lät henne hållas tills vi kom ikapp Sunna och red förstås lätt. Det kändes riktigt bra, traven i sig var lugn men något kort. Jag tror det är en kombination av dålig balans och att Ariel bara hade som mål att komma ifatt Sunna. En bit längre fram, när jag ridit 6 minuter tyckte jag Ariel blev lite mattare i skritten, så jag gjorde halt och satt av. Då blev det fart på henne igen... Utan matte på ryggen går det absolut att skritta snabbare, men det vore ju konstigt annars. Hon har ju ännu inte byggt de muskler som behövs för att bära mig, även om de kommer mer och mer för varje pass. Jag lät henne ha kvar sadeln på sig och så klättrade vi i en hage ett tag. Sunna var lite löjlig och ville inte gå fram, så Ariel fick gå först och vara den coola hästen. Sunna gick nos i svans med Ariel en del, så K konstaterade efteråt att Ariel inte verkar vara en häst som slår efter andra hästar. Skönt att veta!
Jag var lika trött som Ariel efter klättringen (gick ju bredvid i säkerhetsväst) så vi lät K och Sunna rida iväg i ett lite snabbare tempo på hemvägen medan vi promenerade i maklig takt hemåt, väldigt nöjda bägge två.
Efteråt svampade jag av Ariel och hon stod och halvsov. Hon är så himla harmonisk efter att vi varit ute, hon vet att hon gjort sitt bästa, att matte är stolt och att hon nu kan koppla av helt och hållet.
När jag släppt Ariel i hagen tog jag reda på all utrustning och byggde sedan en löshoppningsbana. Nästa söndag kommer en kompis att följa med ut och filma när Ariel hoppar, det skall bli superkul! Mina nya bomhållare fungerade så bra att jag nog skall köpa ett par till på måndag.
Imorgon blir det förhoppningsvis en handhästtur eller så tar jag mig en uppsutten tur kombinerat med promenad längs en ny härlig väg som jag hittat.
Låter så underbart när du beskriver ditt och Ariels liv tillsammans! Hon verkar helcool söta Ariel.
Känner igen henne lite i Humira och hennes sätt att vara :)
Vad duktiga ni är! Vi har inte alls kommit lika långt trots att Albert är ett år äldre. Fast det beror delvis på mitt brutna ben med lång efterföljande konvalecens. Kul att läsa om era äventyr!
Christina: Ja, Ariel är verkligen cool! Jag blir lika förvånad varje gång, men så har vi ju jobbat med att vara lugn ända sedan hon var liten, det är klart att det förenklar tillvaron. Men jag tror att hästen samtidigt måste ha en coolhet i grunden, innan man lagt ned jobb på den också.
Karen: Jag brukar tänka som så att det är bra att Ariel och jag börjar tidigt, för förr eller senare lär det dyka upp något oväntat som gör att vi stannar i utvecklingen. Ett brutet ben ingår ju inte precis i någons planering, men det gör ju mindre än när man har en häst som är i tävlingskondition... Sedan har jag insett att de som kommer lite på efterkälke i början ändå kommer ikapp när hästarna blir äldre, så det är ju absolut ingen brådska.
