Ariel 3525

Ganska direkt efter att jag parkerat bilen träffade jag på F, så givetvis började vi prata om fölungen och så blev det att vi pratade bort nästan en timme. Tur att jag hade gott om tid idag! Frågade henne om hon skulle kunna hjälpa mig med Ariel i dressyr och det ville hon gärna. Snacka om lyx att ha både dressyr- och hopptränare på gården. 

Ariel kom lunkande mot mig i hagen, tills Ella gick om henne. Då blev det fart. Hon har fått för sig att Ella försöker sno matte ifrån henne, trots att det aldrig hänt att jag tagit ut Ella istället för henne. På väg till stallet fick hon syn på en söt ponny som reds i paddocken och den var vi tvungna att titta lite på.

I stallet var det tomt, eftersom vi var ute ganska tidigt på eftermiddagen. Men Ariel slog sig ändå till ro, hon stod och sov medan jag borstade bort en massa päls. Förstår inte att hon inte fällt klart snart, jag har borstat bort hur mycket hår som helst. Sedan sadlade jag med fårskinnsvojlocken mellan sadel och vanlig vojlock. Sadeln har ju åkt fram lite när jag ridit och kanske har hon blivit lite för smal för sadeln. Dessutom provade jag att använda min gamla neopreonsadelgjord också, så jag slipper smörja läder. Ariel tog nyheterna med upphöjt lugn, även om hon gosade lite med fårskinnsvojlocken. Hon trodde väl att det var ännu en katt…

Hon var lite tramsig vid uppsittningen, då det stod en halmbal precis bredvid oss. Hon ville förstås till den och äta, men det gick matte inte med på. Vi skrittade iväg på den vanliga grusvägen, vill inte testa några nya vägar när vi rider själva för första gången på nya stället.

Ariel hade turbomotorn igång, men det blev ändå några fler motorstopp än när vi har sällskap med. Det gör ju inte så mycket egentligen, bara hon kommer igång sedan och tycker att det är roligt. Vi travade några pass och det är bättre för bägge parter (just nu) om jag står upp i fältsits fast mer rakt över hästen än framme vid halsen. Typisk distansrittstrav så att säga. Hon är fortfarande lite långsam för sidförande skänkel, men det är mer ett trotsproblem än ett kunskapsproblem. Hon vill ju gärna försöka se om det går att bestämma över matte… Träffade på en traktor som fick tuffa förbi oss, men det bekom henne inte det minsta. Hon börjar bli riktigt cool!

På slutet var hon så fin i skritt på lång tygel. Jag förstår ju att de här avslappnade stunderna kommer att komma allt tidigare allt eftersom hon blir säkrare. Men det lär dröja länge innan hon är avslappnad direkt jag sitter upp.

Åter i stallet blev det stretchning och avskötsel. Svampade av henne i sadelgjordsstaden och mellan bakbenen då hon var svettig där. Sadeln hade åkt fram lite igen, men samtidigt travade jag ju under det här passet, vilket jag ju inte gjort tidigare. Vet inte om jag skall avvakta eller om jag skall testa att byta koppjärn. 

En väldigt nöjd (och mallig) Ariel gick ut i hagen igen. Ella mötte henne i grinden, men trots det så drog hon en repa i full fart. Försöker hon visa mig att våra turer är för lugna kanske?

Igår blev det ett sent besök igen, i och med att jag jobbade till sent. Men eftersom jag hade "sovmorgon" till åtta dagen därpå, så kunde jag ändå lulla på ganska lugnt i stallet. Så skönt att inte behöva stressa!

Tog in Ariel och drog bort ett ton blöt päls, sedan gav vi oss iväg på promenad. Jag märkte inte alls att det regnade, det var först när vi var tillbaka i stallet och jag insåg att jeansen var dyblöta som jag förstod att det regnat. Så går det när man är helt fokuserad på hästen!

Ariel var mer framåt än tidigare promenader, hon har nog landat ännu mer i stallgemenskapen och känner sig mer och mer trygg både själv och med matte. Vi träffade på några bilar utan att hon brydde sig och kom så småningom till klätterbacken. Eftersom det börjat skymma blev det en kompromiss, så vi tog bara ett varv, bägge flåsade betänkligt när vi kommit upp på toppen.

Måste faktiskt säga att Ariel var ett under av lydighet, kanske har hon börjat förstå att samma regler som gällde på förra stallet även gäller här...

Åter i stallet frös jag så mycket så det blev bara lite kraftfoder så fick hon gå ut i hagen igen.

Fick för övrigt svar på träckprovet, hela 1050 epg. Fick lite tröst av Ellas ägare som fått 1500 epg till svar. Så nu blir det avmaskning hela sommaren igen, typiskt! Inte får jag tag på min veterinär heller, behöver ju både recept på avmaskning och tid för vaccinering mot botulism. Funderar på att leta reda på en ny veterinär.

Jag försöker att skriva inlägg varje dag, men nu blir det ett lite mer komprimerat inlägg den här gången. Främst för att två av passen verkligen inte är något att skriva om.

I fredags kom min mamma på besök, så då blev det bara lite kraftfoder till Ariel. Eftersom mamma är allergisk fick Ariel inte ens en liten klapp, men hon verkade inte särskilt upprörd över det.

I lördags var jag på utbildning hela dagen, så då hann jag också bara med ett snabbt besök och lite kraftfoder. Hade ju tänkt longera, men jag kände att jag hellre tar det lugnt och borstar av henne ordentligt än stressar omkring för att hinna med ett halvkasst longeringspass. Hästar och stress passar verkligen inte ihop!

I söndags slutade utbildningen tidigare än beräknat, så då blev det äntligen lite tid över till Ariel. Jag träffade på M:s medryttare som skulle ut och rida på Maggie. De ville gärna ha sällskap, så jag skyndade mig att hämta in Ariel från hagen. Hon kom travandes emot mig och var dessutom inte lerig, så det gick snabbt att göra klar henne för ridning.

Hon var fortfarande lika pigg som tidigare, men jag vågade mig på att rida mer med sits och skänkel än tygel. Kändes som en liten seger faktiskt, hon måste ju få vara pigg utan att jag bromsar hela tiden. Så länge hon håller sig till skritt och går åt det håll jag vill så är jag nöjd.

Hon är väldigt fascinerad av shetlandsponnyerna och det är lite diskussion varje gång vi passerar. Hon vill stanna och hälsa, jag vill att vi går vidare. Så lite ostkrok ser hon nog ut uppifrån. 

På hemväg blev hon bitvis lite lugnare. Hon blir väldigt sur när Maggie går om henne och går före, då vill hon trava ikapp och förbi. Lät henne gå bakom ibland, bara för att vänja henne, men det är komiskt att se hur sur hon faktiskt blir. Hon kanske skulle ha blivit galoppör. 

Det åkte förbi några bilar, men det är inga problem på något vis. Jag gör ändå alltid halt, vill inte riskera något i onödan. Ariel står snällt stilla ända tills jag smackar igen, så den biten fungerar väldigt bra.

Mötte upp medryttarnas mammor sista biten hem och de var väldigt imponerade över hur cool och väluppfostrad Ariel var. Det är nyttigt för mig att höra, jag glömmer så lätt bort vad hon faktiskt kan. Tränade några halter och travade även en kort stund, men det märks att vi inte travat så mycket. Hon är inte så reglerbar i traven än, tycker mest att det skall gå fort framåt. Tur att vi har gott om tid på oss att träna framöver. 

Lät Maggie gå vidare till stallet medan jag satt av och fixade med sadelgjorden innan vi promenerade sista biten hem. Ariel var hur lugn som helst, givetvis ivrig i skritten men som en stenstod när jag kräver halt. Känns skönt, jag vill inte ha ett studsande nervvrak bara för att kompisen försvinner iväg.

I stallet stod hon sedan och sov medan jag stretchade och borstade bort en massa hår. Förmodligen var hon tröttare än hon gett sken av, för hon var lite svettig i sadelgjordsstaden och så gäspade hon flera gånger. Såg att sadeln åkt fram något, så jag skall gräva fram fårskinnsvojlocken och se om den gör någon skillnad.

Planen nu är att jobba vidare i 2 ½ vecka, sedan har jag semester och Ariel skall vara ledig i 10 dagar. Tror det kommer bli lagom med en vilopaus då. Vet inte om jag nämnt det tidigare, men 24 juli är det dags för treårspremiering, så vi har nu tre månader på oss att slipa formen.

Igår slog jag rekord på kortast möjliga tid i stallet. Hämtade foderhink i sadelkammaren, gjorde i ordning kraftfodret, gick ut i hagen och gav Ariel kraftfodret (till Ellas stora förtret). Kollade igenom Ariel lite som hastigast medan hon åt, hon var dyngsur och frös lite. Men när jag kom hade de precis slutat äta hösilage och gått in i ligghallen, så förmodligen torkade hon upp lite under kvällen.

Sedan skyndade jag mig tillbaka till stallet, rengjorde hinkarna, mätte upp nytt betfor och åkte därefter hem igen. Nya personliga rekordet lyder 15 minuter men enda anledningen till detta var att jag hade en föreläsning på kvällen jag inte ville missa. Tur för mig att det var sämsta tänkbara ridväder också, då är man ändå inte sugen på att jobba hästen.

Jag drog mig lite för att åka ut till Ariel, i och med att vädret var så tråkigt (kallt, blåsigt, regnigt) men så tröstade jag mig med att hon säkert var fullständigt nedlerad så vi ändå bara kunde mysa ihop.

Framme vid stallet kunde jag dock konstatera att hon inte var lerig överhuvudtaget. Så istället blev det en ganska snabb avborstning, koll av hovar och påsadling. Pratade med V som skulle rida på ridbanan, det var okej att jag var där samtidigt och även lade ut lite bommar.

Jag resonerade som så att eftersom jag inte riktigt vet vad jag skall göra på ridbanan kan jag lika gärna gå över bommar. För det är nyttigt både för mig och hästen, även om man inte riktigt kan kalla det för dressyrridning.

Ariel tyckte det var så spännande med en annan häst på banan. Hon spanade en hel del på Minette, men skötte sig över förväntan när jag red. Hon gick både över en ensam bom flera gånger och tre i rad. Däremot vill hon inte följa fyrkantsspåret, utan trycker ut bakdelen hela tiden. 

Provade att trava en långsida, men det var inte särskilt lyckat. Bättre att jag travar på uteritterna och får till en bra känsla där, innan vi börjar stänga in oss i paddocken. V följde sedan med oss ut och visade vägen upp till skogen (och terränghindren).

Ariel var fruktansvärt taggad, delvis för att det var en annan väg, delvis för att Minette var på tårna och delvis för att vädret var typiskt skrämselväder (förmodligen därför Minette var på tårna). Jag försökte hålla henne i samma tempo som Minette, men Ariel ville så mycket mer. Så ibland fick vi gå först och hon fick sträcka ut benen lite mer. Jag föredrar en ökad skritt framför en massa taktanden mellan kort skritt och kort trav. V tyckte att hon var jätteduktig för att vara så ung (hm…) och kanske har hon egentligen rätt. Kanske förväntar jag mig alldeles för mycket av henne.

Jag har en liten teori kring varför hon är så pigg nu. Tidigare fick hon för lite foder, så all näring hon fick i sig gick till att hålla sig varm. Nu får hon fri tillgång på hösilage, vilket gör att hon kan stoppa i sig mer än hon egentligen behöver. Det gör att hon får energi till att busa med Ella och till att bli mer pigg på äventyr. Även om det kan kännas lite jobbigt när hon blir ivrig, så är det av godo. Givetvis får hon inte störta iväg hur som helst ändå, men det ger mig åtminstone en förklaring till varför hon ändrat beteende så pass mycket.

Sista biten på uteritten delade vi på oss. V fortsatte ned till paddocken och vi red till stallplanen. Ariel tyckte att det var helt okej, även om hon tvärstannade några gånger när hon såg något farligt.

I stallet stod hon sedan och sov, mycket nöjd med sig själv. Jag kratsade hovarna och stretchade henne, men det var först när jag tog fram kraftfodret som hon vaknade till igen. Så skönt att hon kan koppla av även inne i stallet nu!

När jag släppte henne i hagen igen blev hon än en gång ett lågtflygande reaplan. Uppenbarligen har hon mer energi än hon får utlopp av med mig, så kanske vågar jag mig på att trava på uteritterna framöver. För hon har trots allt aktiverats varenda dag sedan i fredags, uppsuttet blir det ungefär 30 minuter, medan tömkörningen blev nästan en timme. Jag vet inte om jag orkar gå så mycket mer, men jag kanske måste. 

Problemet är också tiden. Jag hinner egentligen inte aktivera henne de vardagar jag jobbar till 17. Nu har jag gjort det ändå den här veckan (som ett test) och det slutar med att jag får på tok för lite sömn. Så jag får acceptera att det blir lite mindre aktivering 2-3 dagar i veckan och att Ariel istället får en pigg och utsövd matte. 
Summering av dagen blir ändå att jag har en fantastisk liten tjej. Hon vill gärna hitta på egna saker men i slutändan lyssnar hon ändå på matte. Att tvärstanna för att titta på farligheter har fastnat till 100 % hos henne och det känns himla skönt. Det är bara när hon laddar med energi i bakdelen som jag känner mig lite osäker på henne. Hon har så mycket mer styrka i kroppen nu än för ett halvår sedan, och det känns... Samtidigt har jag aldrig känt att jag tappat kontrollen över henne, hon är med mig både i hantering och ridning.

Jag är inte särskilt duktig på att tömköra, men nu när jag kostat på mig en riktigt fin Globus-gjord så har jag lite färre ursäkter till att inte köra. Ariel försökte dock hjälpa mig att inte köra genom att vara helt nedlerad på höger sida.

Hon fick stå på ena skötselplatsen medan jag kämpade med leran. Tack och lov var det torkad lera, annars hade jag gett upp och bara promenerat. Men till sist var hon både ren och påklädd för tömkörning. Vi hade tack och lov inga åskådare, för kålmasken återkom när vi lämnade stallplanen.

Vi kom nästan ned till bron över ån, sedan ville Ariel inte längre. Försökte övertala henne, men till sist kändes det säkrare att leda henne istället. Varvade sedan tömkörning med att leda, ingen mening att bråka med henne när hon verkligen inte vill gå framåt.

I klätterbacken var hon riktigt på tårna, det sprang omkring fasan eller något liknande i buskarna och det gjorde ju inte saken bättre. Det blev en rejäl diskussion kring vem som bestämmer, avskyr att bli arg på henne. Men sedan skärpte hon sig och vi jobbade på bra, med en liten irriterad markering när vi tog klätterbacken en gång till.

På hemväg var hon superpigg igen. Jag hann inte riktigt med, så det blev en hel del haltträning. På slutet stannade hon så fort jag gav röstkommando.

I efterhand känns förstås träningen bättre än när jag var på plats. Jag vill inte ha konflikter med min häst, men samtidigt måste hon ju förstå vad som gäller. Det känns som att hon har blivit mer tuff sedan hon flyttat, hon tar mer egna initiativ och försöker ta över ledarskapet. Inte så att hon inte förstår vad jag vill, utan att hon föredrar att göra saker på sitt sätt.

En del av mig grubblar över om jag kräver för lite av henne. Borde jag vara tuffare och sätta henne mer på plats? Jag vet ju hur jag vill ha en häst, men tänk om jag gör fel så det slutar med att hon inte alls blir som jag vill.

Eller ännu värre, tänk om jag fokuserar på distansritt och utbildar henne mot det målet i allt jag gör, och så borde hennes talanger egentligen användas till hoppning. Kväver jag det som hon är bäst på?

Jag jobbade till sent igår, så planen var att bara borsta Ariel och ge henne kraftfoder. På väg till hagen för att hämta henne mötte jag dock M som skulle ut och rida Maggie. Sällskap är någonting jag vill försöka ha så ofta som möjligt, så givetvis hakade Ariel och jag på. Med tanke på eventuell träningsvärk från löshoppningen så valde jag dock att promenera.

M satt upp direkt från hagen, så Ariel fick finna sig i att promenera i grimma. Det har inte hänt på väldigt länge. Vi gick samma väg som sist, det är M:s favoritväg och Ariel tycker den är spännande. Hon hade ett hiskeligt tempo redan från start, just det skrittempo som jag slitit med hela vintern. Nu är det på plats helt naturligt, men det är väldigt jobbigt att promenera bredvid henne när hon ångar på… Ser man till övertrampet så är det minst 3 dm, förmodligen mer. Samtidigt så har jag ingenting i handen och ber jag henne stanna så gör hon det genast. Väldigt skönt! 

Vi gick tills grusvägen tar slut och blir asfalt istället, M pekade och förklarade både var man kan rida och var det finns farligheter. Vi träffade på ett par bilar, men det kom ingen reaktion från Ariel. Testade både att jogga lite lugnt och att trava i full fart och takterna sitter i hos henne. Jag fasar dock lite för premieringen, har fortfarande för dåligt flås för att kunna visa henne perfekt. Tur att det är några månader kvar för finslipning!

Som vanligt ville Ariel inte vända. Jag fick använda en hel del övertalning innan hon följde med hemåt. Men när hon väl insett att loppet är kört så återfann hon sitt fina skrittempo och höll kvar det hela vägen hem. Jag och M bestämde oss för att vänja hästarna vid att skiljas åt, så när Maggie gick in i stallet fick Ariel gå till hagen istället. Åtminstone Ella var glad åt den lösningen, hon kom Ariel till mötes som vanligt.

Jag återvände till stallet, hämtade svettskrapa, kraftfoder och hovkrats (fastnade med en stallkamrat en stund också) och skötte sedan om Ariel. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu, det blir alldeles vitt på marken där man stått och borstat. När Maggie återvänt till hagen var jag klar med både borstning och utfodring, så efter att ha pussat Ariel på mulen (och hon pussat tillbaka) så åkte jag hem. Det blev ett lite längre besök i stallet än jag tänkt mig, men det är så himla härligt att vara där så jag klagar inte.

Jag är lite chockad fortfarande, men skall försöka sammanfatta dagen... Borstade av Ariel i hagen, även hennes härliga, rena svans. Tog tempen eftersom hon skulle löshoppas, vill ju inte att hon anstränger sig med feber i kroppen.

Vi började med att släppa Ariel lös i paddocken, men hon förstod inte riktigt vad det hela handlade om. Så jag fångade in henne (hon kom direkt jag ropade!) och ledde henne genom korridoren med bommar istället för hinder. Det hinder som skulle bli en oxer hade svartvita bommar och de var läskiga. Så Ariel hoppade redan när vi skrittade över dem.

Sedan fick Th ansvar för att släppa Ariel in i korridoren, medan jag stod för höjning av hinder och drivning. Snälla To fotade alltihopa. Ariel tog kanske 12 språng totalt och på slutet kom hon verkligen igång. Jag var lite småchockad när To mätte oxern och förklarade att Ariel hoppat 1,10... Vilket är som medelsvår för c-ponnyer som henne. Nu är det ju bara ett hinder och inte en hel bana, men ändå!

Det var en väldigt stolt och mallig Ariel som gick med mig till hagen sedan. Jag kramade om henne lite extra innan jag släppte henne. Då vände hon om, travade några meter och förvandlades sedan till ett lågtflygande reaplan. Jösses vad det gick undan!  Den hästen har uppenbarligen mycket mer fart i sig än jag tidigare trott.

Sedan löshoppade vi fem andra hästar, där den sista hästen hoppade hela 1,50. Jag var ganska glad att Ariel fick hoppa först, för hade jag sett de andra hade jag nog inte vågat mig på att löshoppa...

Bilder kommer här!

 

Hoppar första språnget, dessutom första gången hon hoppar kryss:

90 cm:


100 cm:


110 cm:

Igår hämtade jag in en glad Ariel (kom i trav mot mig) från hagen. Vi hade en del viktiga saker på schemat, både svanstvätt och verkning hade jag tänkt mig. Bestämde mig för att tvätta svansen först, så den skulle hinna torka innan det blev mörkt och kallt.

Så lyxigt med varmvattenskran. Bara öppna och låta vattnet fylla hinkarna. Blandade i såpa i de två första hinkarna, mest för att jag hade såpa hemma. Ariel stod under tiden i spolspiltan, vilket inte är hennes favoritplats. Dels för att det händer att matte blöter ned henne och dels för att väggen går ända upp till taket så man inte ser någonting.

Löste upp svansflätan och tog bort lite halmstrån som fastnat. Tvättade svansen ordentligt, och tvättvattnet var inte trevligt att se på sedan. Verkade mest vara lera, så förhoppningsvis behöver jag inte tvätta svansen på ett tag igen. Det har torkat upp oerhört fort i hagen, så nu är Ariel inte ens lerig om hovskäggen längre.

Sprayade den hyfsat rena svansen med glansspray och sedan blev det hovarnas tur. Det är inte det lättaste att få helt rent under hovarna, man behöver ju en hand som håller hoven, en som håller hovborsten och en som håller vattenslangen. Men på något vis så blev det rent till sist och jag kunde plocka fram mina hovslagargrejer. Tog inte så mycket på framhovarna, men däremot behövde bakhovarna filas på en del. Jag är djupt imponerad av hovslagare, för fy sjutton vad jobbigt det var! Ariel tyckte att matte var jobbig också, hon fick ju stå på tre ben ganska länge. Men till sist var jag nöjd och Ariel hade mycket mindre hovar.

Lämnade sedan Ariel ensam, jag behövde gå till vår sadelkammare och göra i ordning sadeln för ridning. J hade kommit förbi som hastigast och förklarat att det blivit ändrade planer, så hon skulle inte hinna ut nu. Sådan tur att jag red ut i förrgår istället!

När jag kom gående med sadeln blev Ariel så glad att hon gnäggade. Det är inte ofta hon pratar överhuvudtaget, så det värmde. Fast frågan är om hon egentligen gnäggade åt sadeln. Testade att sadla med sadelgjorden åt "rätt" håll, men jag är inte säker på att det gjorde någon skillnad. Tror jag skall plocka fram min raka neoprengjord och se om den fungerar lika bra.

Vi gick ned till paddocken för lite "dressyrridning". Vet inte riktigt vad vi skall kalla det vi sysslade med. Bitvis traskade Ariel på riktigt trevligt, och gjorde även en del trevliga halter och vändningar. Bitvis var hon en mycket ponny och tyckte att matte var en idiot. Hon blir ganska lätt i bakdelen då, men än så länge har det inte varit några problem att rida henne ur dumheterna.

Men jag är verkligen helt inkompetent på ridbanan. Jag vet inte VAD jag skall göra där. Känns som jag rider helt planlöst och plötsligt kommer på att jag skall göra halt, eller vända. Ofta är det i kombination med att Ariel ökar farten eller vill stanna.

Kände mig bara misslyckad när jag satt av och Ariel verkade inte alltför glad heller. Vi hade i och för sig avslutat när det kändes som bäst, Ariel hade gjort ett par trevliga volter och även stått stilla länge i en halt. Gnällde för en stallkompis som berättade att både F och V brukar hålla ridlektioner. V givetvis i hoppning (som hon tävlar i), men F i dressyr. Kändes lite lockande, men frågan är om det är för tidigt för sådant, just nu vill jag bara hålla mig så långt från paddocken som möjligt.

Skötte av Ariel som vanligt, hon stod som ett ljus hela tiden. Hon försökte föreslå att vi skulle stretcha (sträckte fram vänster framben när jag tänkt kratsa hoven) men jag tyckte inte det var nödvändigt. Känns dumt så här i efterhand, vi borde ju verkligen stretcha efter varje pass, även de som jag upplever som "lugna". Sedan måste jag bli bättre på att erbjuda henne vatten efteråt.

Ariel verkade nöjd när jag släppte ut henne i hagen i alla fall, hon tryckte sin mule mot min hand innan hon gick iväg till Ella. Svansen fick vara utsläppt och var såååå himla vacker. Tyckte faktiskt den var lite tjockare än tidigare.

Igår var jag på plats i stallet strax efter sju på kvällen och trodde det skulle vara helt tomt. Men M som äger Maggie var där och borstade. Vi pratade lite och så blev det plötsligt bestämt att jag inte alls skulle rida i paddocken utan hänga med på skrittur.

Hämtade in Ariel och drog av ett par lerfläckar samt borstade sadelstaden. Det har uppenbarligen torkat upp väldigt snabbt i hagen för hon är knappt lerig numera. Så skönt att bara behöva dra några borsttag och sedan vara klar för ridning.

Tog på sadeln och funderade än en gång på om jag vänder sadelgjorden fel. Lovade mig själv att testa att sätta åt "rätt" håll nästa gång jag rider.

Vi gav oss iväg på samma väg som sist, kändes som en trygghet i sammanhanget. M red dessutom barbacka och då blir jag lite nervös över vad min unga tossiga ponny kan hitta på.

Ariel var turbomotor bortåt igen. Speciellt när vi kommit en bit på vägen och hon fick syn på SHETTISARNA!

Jag vet inte riktigt vad det är som hästar hakar upp sig på när de träffar shettisar, men Ariel har tagit fasta på det. Hon blev ett par decimeter högre än vanligt och trampade på i något som M kallade blandning mellan passage och tölt.

Shettisarna kom fram och ville hälsa, vilket givetvis inte förenklade situationen för Ariel. Men hon vågade gå närmare och titta på dem, det får ändå betraktas som en seger. Däremot vill jag inte att hon hälsar på främmande hästar, speciellt inte när det är ett staket emellan.

Resten av ridturen var hon väldigt stabil, lyssnade bra och hade lagom med motor. Märkte att när jag berättade något för M och blev entusiastisk av mig, så ökade Ariel till ökad skritt eller gick över i trav. Snacka om att känna av mattes sinnesstämning.

När vi vände för att skritta hem ville Ariel inte vara med. Hennes optimala ridtur är uppenbarligen en där man aldrig går hem... Trots att Maggie försvann iväg många meter så spelade det ingen roll. Ariel ville vidare, mot de stora vidderna... Efter lite övertalning var vi ändå på väg åt rätt håll enligt mig och Ariel försökte släpa fötterna efter sig.

När vi närmade oss shettisarna igen (de stod längre bort nu) så fick hon lite mer fart och behöll sedan den skritten ända fram till stalldörren. Jag berömde Ariel väldigt mycket när jag suttit av, och sedan grejade jag med sadelgjord + stigbyglar. M hann gå in med Maggie och vi stod kvar ute någon minut till, men det bekom inte Ariel det minsta. Matte var ju där. Så skönt att hon inte stressar efter de andra hästarna.

Det blev både stretchning och rejäl avborstning (hu vad hon fäller!) innan Ariel fick gå ut i hagen igen. Men då var det en nöjd dam som traskade Ella till mötes.

Det har blivit lite korta besök i stallet senaste dagarna, främst för att jobbet tar en hel del av min tid just nu. Men det är så himla skönt att ha nära till stallet, så jag faktiskt kan kolla att Ariel är ok utan att behöva sitta i bilen en evighet. Igår var jag inte ens en timme i stallet, men hann ändå med det viktigaste.

För att spara tid borstade jag av Ariel i hagen. Hon var väldigt sprallig, eftersom det blåste kraftigt och Ella var ute på egna äventyr. Flockledaren Maggie fanns förstås kvar, men tydligen duger hon inte lika bra som Ella. 

Borstade bort en massa päls, nu har Ariel kommit igång med fällning på alla ställen. Hon vänder gärna på huvudet och påpekar var jag kliat för lite, så då får jag förstås klia lite extra där (oftast sadelgjordsstaden). Kratsade även hovarna och konstaterade att det är verkningsdags igen. Fick min nya rasp häromdagen, så det blir ju perfekt!

Testade att ge Ariel kraftfoder medan Maggie stod bredvid i hagen. Det fungerade superbra. Ariel åt upp allt, men jag har bestämt mig för att inte ändra foderstaten förrän efter min semester i maj. Har det inte blivit en radikal skillnad på ryggmusklerna då, så blir det tillskottsfodring med sojamjöl. 

Sedan pussade jag Ariel hejdå och tog en sväng in i stallet för avsköljning av hinkar. Pratade med J om att promenera på lördag, eftersom det är löshoppning på söndag. Vi bestämde att försöka träffas på förmiddagen, men om någon utav oss fick förhinder så var det inte hela världen heller. Det skall bli så roligt att rida ut igen!

Igår blev det en blixtvisit till stallet då jag egentligen hade fullt upp hela dagen. Var där strax innan sju, stallplanen var ganska öde.

Gick ut till Ariel i hagen, hon låg förstås och sov i leran. Myste lite med henne, sedan fick hon ett ryck och klev upp. Borstade bort så mycket lös päls jag kunde, medan Ariel sakta men säkert gick allt närmare halmhögen och Ellas sovande gestalt.

Jag trodde ju att Ariel skulle försöka väcka henne, men istället stod hon bara och njöt av mitt borstande. När jag var klar med höger bakdel sade jag högt "sådär, då var det klart" varvid Ariel som på en given signal vek ihop benen och damp ned i halmen.

Då kunde jag förstås inte motstå att sitta hos henne en bra stund, med hennes huvud i mitt knä. Hon får små ryckningar i läpparna när hon börjar somna in djupare och vid ett tillfälle lade hon sig helt ned och sov, med ryckningar i benen som följd.

Fina Ariel, det var en av de bästa stunder jag haft med henne, kändes så starkt att vi hör ihop. Jag är ju så känslig så jag grät förstås en skvätt, mest för att Habina och jag alltid brukade mysa sådär ihop.

Sedan kallade jobbet på mig, så jag lämnade min sömntuta bredvid Ella (som låg och snarkade).

Igår mötte Ariel mig vid grinden, jag behövde inte gå många meter. Det är tydligt att hon vill att det händer lite mer nu, hon är med i gänget i hagen och vill ha lite mer action! Så jag tog in henne i stallet, borstade av som hastigast och tog på både sadel och sidepull. Skulle precis leda ut henne när J frågade om jag skulle ut på tur. Svarade att jag tänkt rida lite i paddocken, eftersom det är första gången jag rider på nya stället. J funderade på att gå en sväng, då hennes häst Friday är konvalescent, och hon ville gärna ha sällskap. Toppen! Jag svarade att jag först måste se hur hon reagerar i paddocken, men om det går bra där så går vi gärna ut en sväng.

Så därefter bar det av till paddocken. Ariel fick nosa på pallen medan jag fixade med sadelgjorden, sedan satt jag upp. Ariel stod stilla tills jag böjde mig ned för att spänna sadelgjorden, då började hon gå framåt. Sade åt henne att stå stilla, vilket hon gjorde men hon kändes väldigt spänd. När jag var klar såg jag mig omkring och upptäckte att ena stallkatten jagade en mus runt oss, och att de för tillfället var UNDER MAGEN på Ariel. Inte undra på att hon velat gå när jag spände sadelgjorden eller att hon hade varit spänd. En vild musjakt hör ju inte till vanligheterna precis!

Kände hur jag blev så full i skratt att jag inte kunde annat än berömma Ariel och be henne gå runt i paddocken. Vi tog ett par varv med diverse vändningar och halter (eh, jag vet verkligen inte vad man gör i en paddock) innan jag skrittade upp till stallet och ropade på J. Förklarade vad som hänt och att en uteritt nog skulle vara lugnare än att rida i paddocken. 

J kom ut med stooora Friday och så gav vi oss iväg. Vi gick på en grusväg som Ariel och jag aldrig gått på tidigare, men Ariel hade öronen spetsade framåt och var så ivrig! J gick bakom oss, men förmodligen får Ariel lite stöd av sällskapet ändå. Vi hade inte kommit långt när vi mötte en bil, vägen är så smal att man knappt kan mötas. Ariel började spänna sig oroligt och gjorde sedan det jag försökt lära henne från det att hon var liten. När man blir rädd, så skall man stanna och titta. Så blickstilla stod Ariel medan bilen passerade. Jag fick en alldeles varm lyckokänsla i magen när jag insåg vilken duktig och modig unghäst jag har!

Längre fram på vägen provade jag att trava några meter, inga problem men det känns inte som viktigt i dagsläget. Vi fortsätter med våra långa skrittpass istället. Mötte även en traktor och tre personer med stavar, men nu hade Ariel ångan uppe och ingenting stoppade hennes ivriga (men taktmässiga) skritt. 

Vi vände efter en stund, vilket Ariel tyckte var en väldigt dum idé. Nu hade vi ju äntligen kommit iväg på äventyr, varför vända då? Hon var mycket lugnare på hemväg, helt tvärt om hur hon brukar vara. Vi hade hunnit halvvägs hem när C på Mysac kom ikapp oss. Det tyckte Ariel var spännande, så då fick hon lite luft under hovarna. Jag undrar just om hon faktiskt föredrar att gå först, för när hon får hästar framför verkar hon bromsa sig själv.

En bit innan stallet satt jag av, då jag ridit tillräckligt länge. Ariel var så mallig över sin bedrift och jag var förstås stolt över henne. Men väl i stallet var det en väldigt trött Ariel, hon stod och gäspade när jag skötte av henne, glömde bort ibland att matte faktiskt var där och en gång höll hon på att ramla när jag skulle kratsa hovarna. Tror hon sov väldigt gott i hagen efteråt.

På tavlan i stallet kunde man anmäla sig till gemensam löshoppning på söndag, så nu har jag anmält Ariel. Vet inte alls hur hon kommer att reagera på det hela, men jag ser det bara som ett roligt tillfälle där hon får hoppa av sig lite. Förmodligen blir det inte höjder, utan bara lite roliga övningar.

Frågade för övrigt om hösilaget, men det är inte analyserat. Eventuellt blir det analys till hösten (annars analyserar jag själv), men det var inte bestämt än.

Igår försökte jag vara lite effektiv i mitt stallarbete. Jag vill gärna stå och mysa med Ariel, bara vara i nuet så att säga, men ibland behöver jag nattsömn och då måste jag lära mig att snabba på vissa moment.

Hämtade in en hyfsat ren Ariel, äntligen kom hon fram till mig i hagen. Jag tror hon har börjat förstå att hösilagebalen faktiskt stannar kvar även om hon lämnar hagen en stund. Band upp i stallet, borstade bort all lera, kratsade hovarna och tog på sidepull. Det var premiär för att börja kräva saker av Ariel, nu har hon bott i stallet i åtta dagar och funnit sig väl tillrätta.

Vi gav oss iväg längs en grusväg för att leta reda på klätterbacken. Ariel var lite skeptisk till att gå förbi lösdriftshagen och lämna Ella bakom sig, så det blev många motorstopp för att kolla på farliga saker. Men jag framhärdade och allt eftersom så släppte flockkänslan och hon började uppskatta att vara på äventyr med matte.

På väg till klätterbacken måste man passera en bro med vatten forsande under. Ariel var tveksam till att gå förbi när hon såg vattnet på håll, men när hon väl stod på bron så var staketet mer intressant. Längre fram var det flera bilar som passerade framför nosen på henne, men hon reagerade inte alls. Snart är hon helt trafiksäker!

Vi hittade klätterbacken efter en stund och den är helt okej. Längre än den backe jag haft tidigare och med en väl upptrampad stig runt hela backen. Så man klättrar ganska brant uppåt och går sedan i en krok runt backen så tillbakavägen blir mycket mer plan. Ariel tyckte det var superspännande och försökte få igång matte med diverse krumbukter, men matte var tråkig och tyckte att skritt är den bästa gångarten som finns. 

När vi kommit runt hela backen ville Ariel gå hem, men matte tyckte att vi gott kunde klättra en gång till. Det är här man märker att Ariel inte har något vidare flås, för oj vad trött hon var när vi nått toppen för andra gången. Jag var mindre ansträngd än henne. Men hon återhämtar sig snabbt, halvvägs på tillbakavägen var hon igång och skulle trava…

På hemvägen, när vi fått sviktande grusväg under fötterna bjöd Ariel på en helt fantastisk skritt. Hon har ju haft lite taktningsinslag för sig när hon blivit ivrig, men det var en lång, vägvinnande och ren skritt den här gången. Jag fick kämpa lite med att hänga med och ge henne total eftergift, men hon är så himla fin när hon jobbar på så. Jag ser henne framför mig på långturen i skogen, tuggandes fram mil efter mil.

Tillbaka vid stallet kom nästa utmaning, Ella gnäggade i hagen och Maggie gick förbi oss in i hagen. Men Ariel var fokuserad på matte och följde utan några som helst protester in i stallet. Där blev det lite noggrannare avborstning, koll av hovar och kraftfoder. Hon åt upp allt igen, så kanske börjar hon lära sig.

Hon var inte så intresserad av att gå in i hagen igen, snarare ville hon vidare på nya äventyr. Det är som om hon först nu förstått att vi faktiskt kan upptäcka världen, även på detta nya ställe. Men ut i hagen kom hon till sist och givetvis mötte Ella henne. De travade iväg sida vid sida och smågnabbades längs vägen. Säkert ville Ella veta var Ariel varit och jag är övertygad om att Ariel både skröt om sina bedrifter och överdrev de farligheter som varit.

Idag var det ett så härligt vårväder att jag var väldigt sugen att ta mig en ridtur. Men jag misstänker att min stabila pålle inte kommer vara så stabil, så jag avvaktar lite till.

Istället blev det hämtning i hagen och intag i stallet. Ariel låg ned när jag kom gående, medan Ella gnagde på hennes manke. Men när de såg mig komma gående så reste sig Ariel upp. Inga problem att hämta henne, även om Ella gärna ville följa med. Det fanns massor att titta på idag, flera bilar som åkte förbi och en skramlande släpvagn. Men efter en stund var vi ändå inne i stallet och där blev det avborstning modell större. Ariel var inte lika lerig som tidigare, däremot så hade jag bestämt mig för att få bort all lös päls. Det tog ett tag. Ariel var ensam i stallet och var från början ganska rastlös. Men allt eftersom fann hon sig i situationen och stod stilla.

Jag var nästan klar med borstningen när hon plötsligt hoppade rakt upp i luften. Lugnade henne och såg mig sedan omkring. Det var ena stallkatten som hoppat upp på väggen mellan stallgången och skötselplatsen. Ariel hade förstås inte varit beredd på den rörelsen. Tog katten i famnen och lät Ariel nosa. Tydligen är hon en kattälskare av stora mått, för hon började klia katten försiktigt med överläppen, samtidigt som hon kuttrade förtjust. Katten tyckte det var riktigt mysigt, speciellt när Ariel samtidigt blåste varmluft över pälsen. Jag fick en föraning av hur Ariel kommer att vara med sin avkomma, det var sann kärlek i hennes kutter.

När katten fått nog hoppade han ned och Ariel stod sedan snällt stilla medan jag borstade klart och kratsade hovarna. Gav henne kraftfoder och den här gången åt hon upp allt. Tror det berodde på att det inte fanns så mycket distraherande saker, hon tappar helt klart fokus på maten annars.

Sedan gick vi husesyn och Ariel fick nosa runt i stallet. Hon var väldigt nyfiken på vissa boxar, men verkade ändå nöjd när vi gick ut ur stallet. Framför oss på stallplanen studsade fölungen omkring och givetvis gjorde Ariel stora ögon. Hon följde mig till hagen utan problem, men vände sig då och då om för att titta på den där märkliga lilla varelsen som for omkring. Kan man kanske leka med sådana?

När jag släppte henne i hagen sprang hon raka vägen till Ella. Ella mötte henne med spetsade öron och de började genast leka. Jag är så glad att Ariel trivs i nya lösdriften och att hon blev accepterad i flocken så snabbt.

Medan jag gjorde ren skötselplatsen pratade jag med T som har två hästar i stallet. Hon var snäll och förklarade hur jag tog mig till klätterbacken, så imorgon skall jag försöka hinna med en promenad.

Det blev en riktigt tidig morgon hos Ariel, enda chansen för mig att hinna med henne idag. Hon verkade väldigt förvånad att se mig men kom faktiskt fram till mig efter lite fundering. Hon gillar ju att stå med nosen i hösilagebalen, men så fort hon har grimman på sig så är det matte som är fokus.

Inne i stallet hann hon inte stå många minuter förrän hennes hagkompis kallblodet kom in. Gissa om hon blev nipprig! Ville ju hälsa förstås och de dumma grimskaften satte stopp för det. Kallblodet var också förtjust i sällskapet och stundtals var det två frustrerade hästar som försökte prata med varandra.

Borstade bort mer lera, märktes inte att jag varit där för 12 timmar sedan och gjort henne ren. Däremot lossnade det mycket mindre päls, så någon effekt har mitt slit ändå.

När Ariel var färdigborstad fick hon faktiskt gå ut igen. Kallblodet skulle ut och träna och jag ville inte riskera att hon blev helt hysterisk ensam i stallet. Den dagen kommer ju också, men när det ändå går att gå ut samtidigt så gör jag gärna det.

Försökte ge kraftfoder medan kallblodet spändes för, men det var inte många tuggor som slank ned. Ariel välte väldigt demonstrativt ut resterande kraftfoder och trampade ned det i backen. Just då kom dessutom stallägaren och konstaterade glatt att det finns många olika sätt att äta på.

Därefter fick Ariel gå ut i hagen igen och jag städade upp efter oss. När jag var helt klar och var på väg till bilen, så såg jag kallblodet komma travandes längs vägen. Hagens staket går ju delvis parallellt med denna och Ariel travade glatt i bredd med kallblodet. Fick höra sedan att hon sprungit med varje gång de travat förbi, så nog får hon sig motion alltid. Skönt bara att hon inte känner för att fortsätta genom staketet, utan stannar och väntar vid staketet slut.

Träffade på lösdriftsansvarig igår, hon var överförtjust över hur smidigt det gått med hästarna. Det är jag också. Tydligen hade det bara tagit en dag innan de både åt och sov tillsammans. Sedan är det klart att flockledaren måste sätta Ariel på plats då och då, så hon inte glömmer bort sig.

F tyckte att jag inte skulle binda upp vid uteboxarna, eftersom hästarna där redan är väldigt irriterade på varandra. Istället trodde hon det skulle vara mycket lugnare om jag gick in i stallet. Så jag bestämde mig för att testa det.

Ariel stod (förstås) och åt när jag kom, och var inte ett dugg intresserad av att komma. Pratade med kallblodet ett ögonblick istället, för hon var minsann intresserad av att umgås med mig. Sedan hämtade jag Ariel och noterade att i samma stund som grimman är på så slutar hon äta och väntar på kommando från mig. Väldigt bekvämt.

Med lite lock och pock kom vi in i stallet, Ariel gjorde stora ögon men ställde sig ändå snällt vid ena skötselplatsen (finns två). Jag började dra av stora sjok av pälsen och Ariel verkade ganska nöjd med situationen. Hon blev dock lite rastlös när jag var halvfärdig, märks att hon inte är van att bara stå rätt upp och ned när hon blir borstad.

Pälsen var ett kapitel för sig. Massor med tjock, blöt lera på strategiska ställen. Lite torr lera här och var också, bland annat hade Ariel lyckats med att få övre delen av höger bakdel lerig med blöt lera och nedre delen med torr.

När all lera och massor med päls låg i drivor runt oss, jag var helt slut i armarna och Ariel gäspade, så bytte jag plats på henne och ställde henne i spolspiltan. Hon tyckte det var lite läskigt att sitta fast på bägge sidorna när vattnet rann längs benen, men hon fann sig ändå väldigt bra i situationen. Jag måste bara gräva fram min hovborste någonstans ifrån, för det blev väldigt kallt om fingrarna.

Fin på alla sätt fick Ariel sedan gå ut och äta kraftfoder. Den här gången var det övervägande havre som gällde, men det spelade inte så stor roll. Ariel var inte särskilt intresserad av att äta, hon ville stå och se sig omkring på allt nytt och konstigt. Minns när hon flyttade till förra lösdriften, då ville hon inte heller äta kraftfoder i början. Tror att det blir för mycket saker att fokusera på och då struntar hon i det minst viktiga. Så jag fortsätter med små mängder kraftfoder och hoppas att hon en dag faktiskt kommer ihåg att det är gott med havre.

Då jag dels jobbade till sent på jobbet och dels fick stå ut med förseningar med tunnelbanan, så blev det ett snabbt besök hos Ariel igår.

Blandade dubbelt så mycket uppblött (urkramad) betfor med två dl krossad havre. Tog ut Ariel ur hagen och gav, men det var inte populärt. Hon åt kanske en tredjedel av allt, sedan var omvärlden mer intressant än hinkens innehåll. Får ge mindre betfor och mer havre idag, uppenbarligen är balansen mellan fodren väldigt viktig. 

Sedan fick Ariel återvända till hagen och bli ordentligt genomborstad. Idag hade hon fläckar av torr och blöt lera blandad. Dessutom har hon börjat storfälla på rygg och bakdel, så det var starka armmuskler som behövdes. Ariel stod och njöt en bra stund, tills hon upptäckte GRÄS i leran framför sig. Förmodligen fjolårsgräs, det var lite svårt att se färgen när de fjuttiga grässtråna var övertäckta med lera. 

När hela Ariel var genomborstad (och matte hade mer hår på sig än hästen) fick hon sig en puss på mulen och så åkte jag hem. Idag blir en lika sen dag, men då är det ju fredag så då behöver jag inte tänka på att lägga mig i vettig tid.

Igår stod hästarna inne i ligghallen när jag kom körande. Ponnyn saknades, så förmodligen var hon ute på ridtur. Gjorde i ordning för att binda upp Ariel utanför uteboxarna och hämtade sedan in henne från hagen. Hon var väldigt nyfiken på allt som fanns i hennes omgivning och det fanns mycket att titta på! Hösilagebalar, bilar, hindermaterial, en häst som travade med ryttare och givetvis kallblodet som gnäggade oroligt i bakgrunden. Vi stannade och tittade på ett par olika saker, bland annat en presenning, men så småningom var vi framme vid uppbindningen.

Ariel fick kraftfoder innan jag band upp henne och det blev mindre protester, trots att jag minskat lite på havren. Till idag skall jag öka på betforgivan lite.

Hästen i vänstra uteboxen ville förstås hälsa på Ariel. Jag försökte binda henne så kort som möjligt, men de kunde ändå nå varandra. Blev en del pipande och jag fick aldrig Ariel att slappna av helt. Vet inte hur det är tänkt att man skall binda upp hästarna för att undvika kontakt med uteboxhästarna, men imorgon skall jag testa en annan variant.

Borstade en förvånansvärt ren Ariel, däremot föll ju pälsen som drivor. Fick lite roliga kommentarer från stallkompisarna om att sticka en tröja av pälsen. Ariel skötte sig med bravur hela tiden, det hände saker överallt och hon kunde knappt vända på sig för att se vad de olika ljuden berodde på. Men hon lyssnade på mattes lugnande förklaringar de gånger det inte gick att vrida på huvudet tillräckligt.

Vid ett tillfälle fick hon panik, det var när hästen i uteboxen gick till attack samtidigt som det kom en häst skrittandes bakom Ariel. Jag tror hon uppfattade det som att även hästen bakom gick till attack. Så hon slet sig loss från uppbindningen med ett enda ryck. Konstigt nog flydde hon inte, utan stod kvar bredvid mig när hon väl var lös. Mitt enda grimskaft gick sönder dock. Knöt ihop det hjälpligt och fortsatte med borstningen.

Eftersom Ariel inte var avslappnad så struntade jag i några moment som jag tänkt göra. Bättre att hon känner sig trygg först, alla skötselrutiner hinner vi med framöver. Masserade dock sparkskadan igen, den verkar vara oförändrad.

Sedan fick Ariel sin belöning i form av att komma lös och följa med matte på upptäcktsfärd. Vi gick en liten bit in i stallet, mest för att Ariel blev nyfiken. Sedan påbörjade vi en sväng till ridbanan, men då fick kallblodet syn på oss och gnäggade. Ariel gnäggade glatt tillbaka, fast vänd åt fel håll. Förklarade för Ariel var någonstans kallblodet var och sedan promenerade vi dit. Inpassagen till hagen blev lite nervös, jag tror Ariel har fått sig en rejäl stöt av staketet, för hon blev väldigt orolig när hon hörde tickandet från tråden på backen. Grindpassagen har ju tidigare varit ett stort problem för henne, så jag hoppas att det inte blir krångel framöver. Men det är klart att det inte blir enklare av att kallblodet står så gott som på grinden för att möta oss.

Pussade lite på Ariel i hagen innan jag återvände till stallet, sköljde ur alla hinkar och brummade hemåt igen.

Igår möttes jag av en fantastisk syn när jag svängde upp mot stallet. Ariel stod vid hösilagebalen (ny sådan) sida vid sida med de andra hästarna. Så nu börjar hon bli alltmer accepterad. Det brukar ju ta några dagar, men det är definitivt skönt att det går så snabbt åt rätt håll.

Gick till hagen via foderkammaren där jag hämtade upp 3 dl krossad havre. Ropade på Ariel som markerade att hon hört mig, men att hon var upptagen med maten. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan hon inser att maten faktiskt inte tar slut, utan alltid finns där?

Gick och hämtade henne istället och det var inga problem. Hon verkade glad över att jag var där och även glad över att jag bjöd på god havre! När jag konstaterat att hon tyckte krossad havre var helt okej, så blandade jag i urkramad betfor. Lite nosrynkning blev det och även tugga med öppen mun, men faktiskt så slank allt fodret ned! När det var slut nosade hon lite förstrött i betforhinken, men tyckte uppenbarligen att det luktade för starkt.

Borstade av mitt lermonster som rullat sig flertalet gånger sedan gårdagen. Förmodligen är det pälsen som kliar, för den lossnar i stora sjok nu, men det är inte så kul att borsta i ett stort, grått dammoln. Jag försöker trösta mig med att det går över, men helst skulle jag bara vilja stoppa in Ariel i spolspiltan och dränka hela henne. Problemet är ju att hon skulle se precis lika nergeggad ut dagen därpå. 

Visiterade och smorde in sparkskadan med liniment. Ariel tyckte att det var superskönt att få massage där, så jag är hoppfull att skadan är försvunnen snart. Kanske har den blivit mindre eller så är det bara önsketänkande.

När jag pussade Ariel hejdå kände jag hur lycklig jag är över att få se henne varje dag. Jag vet att lyckan kommer att gå över så småningom (och bli till vardagskänsla), men just nu är jag så himla glad över att jag flyttade henne närmare. 

För övrigt har stoet med föl kommit hem till gården. Världens sötaste lilla ponnyföl och jag blir inte precis mindre sugen på en fölis nu…

Svängde upp till stallet och såg två lösdriftshästar stå och sola sig. Men ingen Ariel. Spanade lite mot hösilagebalen och där stod min tjej och åt glatt.

Hälsade på lite nytt stallfolk (16 hästar ger ganska många människor) och hämtade 2 dl havre att blanda i betforn. Iväg till lösdriften och så fort Ariel såg mig lämnade hon hösilagebalen och kom gående. När kallblodstravaren Ella försökte komma före till mig så började Ariel trava.

Fick pussas lite innan grimman åkte på och vi gick ut till foderhinken. Hon var mer intresserad av fodret idag (pga havren), men tyckte fortfarande att det var rävgift som serverades. Varför i hela friden förstöra så fin havre med sådan där äcklig gegga? Fick i henne kanske ½ dl totalt, sedan var det tvärstopp och hästar på uteritt var mer intressanta att titta på. Jag tänker dock framhärda med betforet, till sist måste hon väl ge upp.

Eftersom fodret inte dög så fick hon återvända till hagen medan jag rengjorde hinkarna och ändrade om (ännu en gång...) i skåpet. Tror jag fått lite mer som jag vill ha det, men jag måste avvakta och höra om jag får invadera hela skåpet eller bara halva.

Sedan återvände jag till Ariel, drog av lite blöt päls, kratsade hovarna och masserade in liniment på sparkskadan. Är nog första gången jag använt liniment på Ariel. Hon tyckte det var sköööönt att bli masserad, så uppenbarligen ömmar inte svullnaden. Tyckte att den minskat något, kändes dessutom "bubbligare" än tidigare.

Kände igenom fyra fina ben och sedan var jag faktiskt klar med Ariel. Det känns så konstigt när jag åker ut varje dag, det är inte lika mycket som behöver göras varje gång och då blir besöken så korta. I och för sig blir det ju skillnad när jag börjar jobba henne igen, men det är ändå så himla skönt att kunna pyssla på utan att stressa men ändå vara hemma i vettig tid.

Passade på att rengöra gamla tränset när jag ändå kände att jag hade tid. Det sätt som jag rengör läder på kräver ganska mycket vatten, så det var himla skönt att ha rinnande VARMT vatten hela tiden. Testade att använda en gammal strumpa för att rengöra lädret med, det fungerade super. Man kom åt runt lädret på ett helt annat sätt än med trasa eller svamp. Så nu kommer jag sluta slänga gamla strumpor.

Pratade lite med stallkompisarna innan jag susade hemåt igen. Imorgon blir det första gången jag åker ut på kvällstid, spännande!

Det kändes lite konstigt att åka så kort bit till stallet, men det är verkligen så skönt! Ariel stod och åt vid hösilagebalen när jag kom åkande, undrar just om hon stått där hela natten.

Hämtade grimma + grimskaft, hälsade på ett par stallkompisar och skyndade sedan ut till lösdriften. Ariel kom fram direkt och hälsade, stoppade nosen i grimman och tyckte att äventyr lät riktigt spännande! Nu har jag inga planer på att egentligen göra någonting med henne närmaste veckan, så till Ariels förtret blev det bara äventyr ett par meter utanför hagen.

Lät henne provsmaka betfor, hade blötlagd ½ dl, men det var mest konstigt i smaken. Funderar på att blanda i lite havre imorgon, för nog sjutton skall hon väl lära sig att tycka om betfor!

När hon mumsat/spottat ut betforn färdigt fick hon återvända till hagen. Jag gick tillbaka till stallet för att skölja ur hinken samt försöka få lite mer ordning i sadelkammaren. Tänkte igenom igår hur jag vill ha det och försökte få bättre system idag. Det är knepigt när man har en hel garderob att fylla, men bara utdragbara lådor i halva. Andra halvan består enbart av luft och eftersom det är trådbackar som används så får det ju inte vara för tunga saker heller. Det slutade med att jag ställde min ryktlåda och min sjukvårdslåda på hyllan där det egentligen är tänkt att ha täcken och så lade jag täcket tillsammans med vojlockar och handdukar i den största trådbacken. Är inte helt nöjd med systemet, speciellt som tömkörningsgjorden får ligga i en låda istället för hänga på sadelhängare (bara en hängare/häst). Egentligen borde jag investera i ett tävlingsskåp, men det finns ju ingenstans att ställa det. Försöker att inte tänka på selarna och de två stora plastbackarna som står nere i källaren i väntan på flytt.

När jag var hyfsat nöjd med hur jag stuvat om sakerna återvände jag till Ariel för avborstning och visitering. Hon har fått sig en rejäl smäll på höger bakdel, det är en svullnad över muskeln som var lite varm. Verkade inte ömma dock. Jag kylde med snö och funderar på att ta med kylande lera imorgon. Fast det är kanske för sent.

Alla benen var hela och fina dock, Ariel följde noga mina förehavanden och pussade med mulen några gånger. Det kommer bli så himla härligt att åka ut varje dag och vara med henne, tror jag kommer bli ännu mer kär i henne och kanske hon i mig också!

Fick höra att Ariel hade gnäggat åt sin fuxfärgade pojkvän i morse när han släpptes ut i hagen. Så hon har uppenbarligen redan skaffat sig ett distansförhållande. Kommer bli spännande att se hur hon beter sig när vi rider ut tillsammans...

Hon är inte accepterad i flocken än, men får komma allt närmare de andra hästarna innan den äldre hästen går till attack. Jag är ganska övertygad om att det kommer att ge med sig med tiden, det brukar ju ta några dagar innan den nya hästen har rätt lukt.

Längtar redan till imorgon.

Sov dåligt i natt, var lite orolig över flytten av Ariel. Tänkte igenom alla skräckscenarier som kunde inträffa. Kände mig ganska lättad när klockradion ringde så jag fick kliva upp och förbereda det sista.

Åkte till kompis J som skulle hjälpa till med flytten. Kopplade på släpet och så vi gav oss iväg på äventyr. J:s man N var med och hjälpte mig att släpa bommar, hinderstöd och cavaletter. Det blev fullt i släpet, jösses vad hinderstöd jag har.

Det var enklare än jag trott att hitta till nya stallet, tiden gick dessutom fort då det blev en hel del hästsnack under resan. Dumpade av hindren på närmast lediga plats och susade tillbaka till gamla lösdriften.

Hästarna blev väldigt nyfikna på transporten, Idunn till och med gnäggade. De hoppades kanske på att få en ny stallkompis? Beslutade mig för att inte ha några "kläder" på Ariel, då hon dels är oskodd och dels var så pass kort i kroppen att svansen inte skulle komma åt baklämmen. Så det var bara att hämta ett stycke fjording i hagen (Heeeej matte!) och traska rakt in i transporten. Ariel stannade och provsmakade spånet innan hon lugnt klev in och stod stilla medan lämmen stängdes och grimskaftet knäpptes fast.

Sedan körde vi iväg och med J:s mjuka körning blev det en väldigt lugn och behaglig resa för min ögonsten. Hon var inte ens svettig när vi kom fram.

Lastade av och sin vana trogen drar hon lite till vänster. J fick peta lite på henne för att påpeka att det är smartare att gå rakt ned från rampen. Ariel blev väldigt uppspelt och på tårna när hon fått fast mark under hovarna, men elaka matte band fast henne så F kunde sopa samtidigt som hon höll ett öga på Ariel.

Städade ur transporten, tackade J och N för att de var så snälla och hjälpte till och återvände sedan till Ariel. Hon såg glad ut när matte kom, men ännu gladare blev hon när hon fick se en massa hästar på håll! Hon blev stor som ett hus och balanstravade bredvid matte. Fick säga till henne ett par gånger innan hon kom ihåg att hon faktiskt fått en uppfostran en gång i tiden.

Ut i hagen med lugna travsteg och spetsade öron. Gammelponnyn var mest förbannad över det nya besväret, medan tvååringen var supernyfiken. Blev lite race men inte så farligt. Ariel varvade föltuggande (!) med brunstskvättning och rejäla bakåtsparkar. Någon har dessutom lärt min häst hitlerhälsning. Men jag är glad över att hon tuffat till sig lite mot andra hästar. Inte så att hon blir högre i rang, men så att hon åtminstone kan säga ifrån när det behövs.

När jag sett att det fungerade i hagen flyttade jag på hindermaterialet till en mer lämplig plats, började stuva om min utrustning i sadelkammaren och försökte reda ut allt trassel med vad som bör vara hemma och vad som behövs i stallet. Det lär ta några dagar.

Gick ut i hagen för att visa Ariel var hösilaget var någonstans och passade även på att dra loss lite päls med svettskrapan. Hon höll sig noga undan från de andra hästarna och åt glatt av fodret som bjöds. När jag styrde kosan hemåt såg jag på håll hur hon hade parkerat sig vid hösilageplatsen. Det lär inte gå någon nöd på henne i natt.

Avslutar med en liten bildkavalkad, inte de bästa bilderna kanske, men lite action blev det i alla fall!

Fuxen till vänster blev Ariel kär i...











Mumsig gran enligt Ariel.

Hela dagen hade jag en vemodig känsla i kroppen. Jag hade ju ställt in mig på en längre vistelse i gamla lösdriften, nu när flytten kom så plötsligt har det ju blivit sista gången jag åker ut hit med bilen.

Tog in Ariel direkt och gav henne hö att mumsa på. Borstade av henne och hon har nu verkligen kommit igång med fällningen. Dock fäller hon nästan ingenting över rygg och bakdel, kanske för att hålla sig varm? Gav mig i kast med hovarna för första gången, det gick hyfsat men jag behöver köpa en Mercury-rasp. Frågan är bara var man hittar en sådan.

Gjorde i ordning för ridning, vilket förstås också kändes vemodigt. Valde att rida genom sommarhagen ut till banvallen, en tur som vi bägge tycker om. Ariel stod helt stilla vid uppsittningen och tog bara ett steg fram när jag grejade med mobilen. Det tar sig! Däremot var hon inte så förtjust i idén att gå genom sommarhagen, så där fick hon vara kålmask ett tag.

Vi hoppade dike också. Var inte alls tänkt så, men uppenbarligen kan man inte gå över dike om man har Hugo-blod i sig, så det blev ett hopp. Jag var väl inte helt med på noterna, men över kom vi i alla fall. På hemväg var det inte lika ivrigt som tidigare, kändes snarare lugnt och harmoniskt. Travade en kort snutt, kom till och med åt att driva lite.

Löste upp svansflätan efter ridturen och Ariel fick så fin svans. Eller vad säger ni?


Sedan blev det stretching och mer höätande. Visst är hon fint matchad (observera utrustningen i bakgrunden)?


Jag tvättade utrustningen och började bära ut det mesta i bilen. Tog på Ariel transportskydden på prov och hon brydde sig inte ett dugg. Flätade svansen igen och band upp Ariel ordentligt för klippning av man. När jag ändå var i farten blev skägget och örontofsarna klippta också. Ariel stod snällt hela tiden, men det märktes att hon egentligen mest ville ut. Så jag tog ut henne i hagen igen.

Nyfriserad!


Sedan packade jag bilen knökfull, det enda som är kvar i stallet är det som behövs imorgon. Svängde förbi paddocken och försökte få loss allt hindermaterial. Lyckades med nästan allt, men åtminstone en bom och två plank får vara kvar tills sommaren kommer på riktigt. Tror nog att jag kan få plats med dem i bilen faktiskt...

Ringde till F och frågade om det var okej att jag lämpade av alla grejerna i stallet redan idag, så de slipper tillbringa natten i min lägenhet. Inga problem där, så jag körde till nya lösdriften och packade ur allting igen. Blev lite huller om buller, men huvudsaken är att de är under tak nu, så får jag ordna med hur grejerna egentligen skall vara imorgon.

Träffade några nya stallkamrater och de verkade riktigt trevliga. Har redan blivit lovad diverse rundturer på ridvägarna samt utpekat var någonstans den superbra klätterbacken är. Känner mig verkligen välkommen!

 

Avslutar med en bild på Ariels svansfläta.