Promenad i turbofart
Jag jobbade till sent igår, så planen var att bara borsta Ariel och ge henne kraftfoder. På väg till hagen för att hämta henne mötte jag dock M som skulle ut och rida Maggie. Sällskap är någonting jag vill försöka ha så ofta som möjligt, så givetvis hakade Ariel och jag på. Med tanke på eventuell träningsvärk från löshoppningen så valde jag dock att promenera.
M satt upp direkt från hagen, så Ariel fick finna sig i att promenera i grimma. Det har inte hänt på väldigt länge. Vi gick samma väg som sist, det är M:s favoritväg och Ariel tycker den är spännande. Hon hade ett hiskeligt tempo redan från start, just det skrittempo som jag slitit med hela vintern. Nu är det på plats helt naturligt, men det är väldigt jobbigt att promenera bredvid henne när hon ångar på… Ser man till övertrampet så är det minst 3 dm, förmodligen mer. Samtidigt så har jag ingenting i handen och ber jag henne stanna så gör hon det genast. Väldigt skönt!
Vi gick tills grusvägen tar slut och blir asfalt istället, M pekade och förklarade både var man kan rida och var det finns farligheter. Vi träffade på ett par bilar, men det kom ingen reaktion från Ariel. Testade både att jogga lite lugnt och att trava i full fart och takterna sitter i hos henne. Jag fasar dock lite för premieringen, har fortfarande för dåligt flås för att kunna visa henne perfekt. Tur att det är några månader kvar för finslipning!
Som vanligt ville Ariel inte vända. Jag fick använda en hel del övertalning innan hon följde med hemåt. Men när hon väl insett att loppet är kört så återfann hon sitt fina skrittempo och höll kvar det hela vägen hem. Jag och M bestämde oss för att vänja hästarna vid att skiljas åt, så när Maggie gick in i stallet fick Ariel gå till hagen istället. Åtminstone Ella var glad åt den lösningen, hon kom Ariel till mötes som vanligt.
Jag återvände till stallet, hämtade svettskrapa, kraftfoder och hovkrats (fastnade med en stallkamrat en stund också) och skötte sedan om Ariel. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu, det blir alldeles vitt på marken där man stått och borstat. När Maggie återvänt till hagen var jag klar med både borstning och utfodring, så efter att ha pussat Ariel på mulen (och hon pussat tillbaka) så åkte jag hem. Det blev ett lite längre besök i stallet än jag tänkt mig, men det är så himla härligt att vara där så jag klagar inte.
M satt upp direkt från hagen, så Ariel fick finna sig i att promenera i grimma. Det har inte hänt på väldigt länge. Vi gick samma väg som sist, det är M:s favoritväg och Ariel tycker den är spännande. Hon hade ett hiskeligt tempo redan från start, just det skrittempo som jag slitit med hela vintern. Nu är det på plats helt naturligt, men det är väldigt jobbigt att promenera bredvid henne när hon ångar på… Ser man till övertrampet så är det minst 3 dm, förmodligen mer. Samtidigt så har jag ingenting i handen och ber jag henne stanna så gör hon det genast. Väldigt skönt!
Vi gick tills grusvägen tar slut och blir asfalt istället, M pekade och förklarade både var man kan rida och var det finns farligheter. Vi träffade på ett par bilar, men det kom ingen reaktion från Ariel. Testade både att jogga lite lugnt och att trava i full fart och takterna sitter i hos henne. Jag fasar dock lite för premieringen, har fortfarande för dåligt flås för att kunna visa henne perfekt. Tur att det är några månader kvar för finslipning!
Som vanligt ville Ariel inte vända. Jag fick använda en hel del övertalning innan hon följde med hemåt. Men när hon väl insett att loppet är kört så återfann hon sitt fina skrittempo och höll kvar det hela vägen hem. Jag och M bestämde oss för att vänja hästarna vid att skiljas åt, så när Maggie gick in i stallet fick Ariel gå till hagen istället. Åtminstone Ella var glad åt den lösningen, hon kom Ariel till mötes som vanligt.
Jag återvände till stallet, hämtade svettskrapa, kraftfoder och hovkrats (fastnade med en stallkamrat en stund också) och skötte sedan om Ariel. Hon fäller verkligen kopiöst mycket nu, det blir alldeles vitt på marken där man stått och borstat. När Maggie återvänt till hagen var jag klar med både borstning och utfodring, så efter att ha pussat Ariel på mulen (och hon pussat tillbaka) så åkte jag hem. Det blev ett lite längre besök i stallet än jag tänkt mig, men det är så himla härligt att vara där så jag klagar inte.
Trackback
