Succé för gegga
Igår möttes jag av en fantastisk syn när jag svängde upp mot stallet. Ariel stod vid hösilagebalen (ny sådan) sida vid sida med de andra hästarna. Så nu börjar hon bli alltmer accepterad. Det brukar ju ta några dagar, men det är definitivt skönt att det går så snabbt åt rätt håll.
Gick till hagen via foderkammaren där jag hämtade upp 3 dl krossad havre. Ropade på Ariel som markerade att hon hört mig, men att hon var upptagen med maten. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan hon inser att maten faktiskt inte tar slut, utan alltid finns där?
Gick och hämtade henne istället och det var inga problem. Hon verkade glad över att jag var där och även glad över att jag bjöd på god havre! När jag konstaterat att hon tyckte krossad havre var helt okej, så blandade jag i urkramad betfor. Lite nosrynkning blev det och även tugga med öppen mun, men faktiskt så slank allt fodret ned! När det var slut nosade hon lite förstrött i betforhinken, men tyckte uppenbarligen att det luktade för starkt.
Borstade av mitt lermonster som rullat sig flertalet gånger sedan gårdagen. Förmodligen är det pälsen som kliar, för den lossnar i stora sjok nu, men det är inte så kul att borsta i ett stort, grått dammoln. Jag försöker trösta mig med att det går över, men helst skulle jag bara vilja stoppa in Ariel i spolspiltan och dränka hela henne. Problemet är ju att hon skulle se precis lika nergeggad ut dagen därpå.
Visiterade och smorde in sparkskadan med liniment. Ariel tyckte att det var superskönt att få massage där, så jag är hoppfull att skadan är försvunnen snart. Kanske har den blivit mindre eller så är det bara önsketänkande.
När jag pussade Ariel hejdå kände jag hur lycklig jag är över att få se henne varje dag. Jag vet att lyckan kommer att gå över så småningom (och bli till vardagskänsla), men just nu är jag så himla glad över att jag flyttade henne närmare.
För övrigt har stoet med föl kommit hem till gården. Världens sötaste lilla ponnyföl och jag blir inte precis mindre sugen på en fölis nu…
Gick till hagen via foderkammaren där jag hämtade upp 3 dl krossad havre. Ropade på Ariel som markerade att hon hört mig, men att hon var upptagen med maten. Jag undrar hur lång tid det kommer ta innan hon inser att maten faktiskt inte tar slut, utan alltid finns där?
Gick och hämtade henne istället och det var inga problem. Hon verkade glad över att jag var där och även glad över att jag bjöd på god havre! När jag konstaterat att hon tyckte krossad havre var helt okej, så blandade jag i urkramad betfor. Lite nosrynkning blev det och även tugga med öppen mun, men faktiskt så slank allt fodret ned! När det var slut nosade hon lite förstrött i betforhinken, men tyckte uppenbarligen att det luktade för starkt.
Borstade av mitt lermonster som rullat sig flertalet gånger sedan gårdagen. Förmodligen är det pälsen som kliar, för den lossnar i stora sjok nu, men det är inte så kul att borsta i ett stort, grått dammoln. Jag försöker trösta mig med att det går över, men helst skulle jag bara vilja stoppa in Ariel i spolspiltan och dränka hela henne. Problemet är ju att hon skulle se precis lika nergeggad ut dagen därpå.
Visiterade och smorde in sparkskadan med liniment. Ariel tyckte att det var superskönt att få massage där, så jag är hoppfull att skadan är försvunnen snart. Kanske har den blivit mindre eller så är det bara önsketänkande.
När jag pussade Ariel hejdå kände jag hur lycklig jag är över att få se henne varje dag. Jag vet att lyckan kommer att gå över så småningom (och bli till vardagskänsla), men just nu är jag så himla glad över att jag flyttade henne närmare.
För övrigt har stoet med föl kommit hem till gården. Världens sötaste lilla ponnyföl och jag blir inte precis mindre sugen på en fölis nu…
Trackback
