Ariel 3525

Igår hade jag tänkt slå följe med C som skulle rida Hampus, men när jag parkerat bilen så var hon redan på väg ut. Fick leta länge efter Ariel i hagen, så där försvann också en del tid. Väl i stallet blev det turboborstning innan sadel, sidepull och reflexer åkte på. Men rider man efter nio så är det mörkt numera.

Mötte C i stalldörren, hon hade precis ridit klart. Hon tyckte det lät oroväckande att jag skulle rida i mörker, men jag förklarade att jag ridit i mörker så många år och var rätt så van. Men i julklapp skall jag få en dyr pannlampa av mig själv, det bestämde jag redan i fjol. Ariel skall få ett gult distansträns som matchar hennes vinteroutfit (reflexer).

Ariel stod som ett ljus när jag satt upp och sade inte ett knyst när vi skrittade iväg själva i mörkret, trots att Hampus skrek som tokig efter henne. Vi red bort till klätterbacken och klättrade även två gånger i skritt. Jag krävde lite rejälare tempo av henne och hon gav mig precis det jag ville ha. Så härlig skritt, genom hela kroppen och med riktigt driv. Jag hade långa tyglar hela tiden, så behovet av stöd på tygeln verkar bara finnas när vi har andra hästar med.

Gjorde några halter i nedförsbacke och hon var helt med på noterna. I övrigt fick hon sköta fotarbetet själv, hon känner marken mycket bättre än jag ser den i mörkret.

Hemma igen var hon ruskigt mallig över att hon genomfört uteritten i mörker. Då först slog det mig att det var första gången för henne. Tur att man inte alltid har koll på vad man gjort med vilken häst...

Hon fick gå ut i hagen direkt och jag slängde bara undan utrustningen med ett löfte om att imorgon, ja då skall jag ta hand om den direkt!