Ariel 3525

Igår hade jag morgonfodringen, så medan hästarna mumsade hö så åt jag frukost inne i fikarummet. Lyxade till det med färskpressad apelsinjuice.

Lagom till att jag ätit klart så var även Ariel färdig, så då fick hon komma in i stallet. Hon gjorde en lite fräck grej, kom till grinden när jag lockade och mumsade glatt i sig godiset som belöning. Sedan när hon konstaterat att godiset var slut så vände hon på klacken och gick igen. Så jag fick gå en bit och hämta busfröet.

I stallet blev det först tvätt av svans som var mycket renare än tidigare. Egentligen hade den kanske inte behövts tvättas, men eftersom det var plusgrader tyckte jag att det var lika bra att passa på. Man vet aldrig när det smäller till och blir minus tjugo igen.

I samma anda skar jag även bort röta från hovarna. Nu var rötan icke-existerande, men det var ändå skönt att skära rent och se att allt var ok. Min gissning är att kylan helt enkelt sätter bakterierna ur spel och det är ju bra.

Eftersom jag verkligen inte hade något annat inplanerat igår så tog jag faktiskt och klippte manen noggrant. Blev ändå urfult och jag vet inte hur jag skall få till en bra man inför premieringen. Ariel tröttnade på mitt klippande på slutet, hon tycker att en manklippning skall gå på 15 minuter. Det brukar det ju göra, eftersom jag vanligtvis bara klipper snabbt i en båge och sedan ignorerar resultatet. Nu ville jag ju testa att få till en snygg man, men det var hopplöst.

Tog på Ariel sidepull och så gav vi oss iväg på promenad. Gick Ariels favoritväg, som är till höger och sedan parallellt med en äng (så man kan kliva över på den om det kommer bilar). Träffade lite folk som hälsade och även några bilar. Inga problem, Ariel var förvisso lite på tårna men uppförde sig ordentligt.

I slutet av turen (jag funderade på om det var dags att vända) blåste Ariel plötsligt upp sig och deklarerade att det var FARLIGT där framme. Framför oss var ett hus där det både finns en hund (som vi ibland kan höra skälla) och diverse spännande bråte att titta på. Vi har dock gått förbi där många gånger utan att något farligt hänt, så jag tyckte Ariel var lite fjantig som höll på så där. Bestämde mig därför att vi minsann skulle förbi huset innan vi vände.

Efter några meter till ("matte, du får gå före så går jag här bakom med nosen på din axel") blev det tydligt vad det var som Ariel trodde var farligt. En stooor svart schäfer kom galopperandes mot oss, helt lös och utan någon ägare i närheten. Ariel kastade sig handlöst bakåt och jag fick stopp på henne precis innan ledtygeln skulle ta slut och glida ur handen på mig.

En blick på Ariel säger mig att blir hon minsta lilla provocerad nu så sliter hon sig och sticker hem. Hon kommer dessutom med största sannolikhet att bli hundrädd och aldrig våga sig förbi det här huset igen. Så jag handlar på reflex, vänder mig mot hunden och hotar. Hunden saktar in, ser lite förvirrad ut och vänder sedan tillbaka mot sitt hus. Plötsligt har jag Ariel vid min sida igen, som storögd tittar på MODIGA MATTE som vågar utmana det svarta monstret.

Hunden provar då att vända åter och med hjälp av rösten får jag hund och häst att försiktigt hälsa på varandra. Givetvis blir hunden lite osäker då (stooor beige hund det där, tänker han säkert) och backar från Ariel. Varvid Ariel förstås blir kaxig och förklarar att hon minsann inte är rädd för den där lilla larvhunden. Så på något vis tar vi oss allt närmare huset, jag får bara hålla lite koll på att hunden inte går runt Ariel och nosar i baken.

Framme vid huset träffar vi så äntligen husse, som förstås har hört mina tillrättavisningar till hunden. Han är (tack och lov!) en förståndig husse som mest är bekymrad över om hunden oavsiktligen skrämt hästen. När jag förklarat att den mycket lydiga hunden lyssnat på mig hela tiden och att det därigenom gått riktigt bra, så blir han lugn. Säger dock att han tänker ta in hunden och vara inne någon timme, så vi vet när vi behöver vända tillbaka.

Ariel slappnar av strax efter att hunden försvunnit och jag öser beröm över henne. När vi är en lagom bit från huset vänder jag och så går vi tillbaka. Givetvis hetsar hon upp sig inför de konstiga sakerna som finns runt huset, men det verkar inte vara kopplat till det som just hänt.

Resten av hemvägen har jag en ivrig hemåt-häst som får stanna och rygga ibland för att bibehålla lydnaden. Sista biten är det dock skritt på lång ledtygel som gäller, med en lugn, avslappnad skritt. Belönar henne genom att släppa direkt i hagen, i den bortre grinden, vilket förstås leder till några rejäla repor i hagen med både bock och bakåtsparkar.

Jag plockar undan all utrustning och försöker smälta det som faktiskt hände. Förhoppningsvis tror Ariel nu att det alltid är väldigt säkert när matte är med, men det vore bra om hon kunde komma ihåg det när jag sitter på ryggen också.

Min snälla chef var helt överens med mig om att det var bättre att jobba hemifrån när tågen går så oberäkneligt som de gör just nu. Så idag kunde jag åka ut till Ariel en sväng mitt på dagen, med sol från en klarblå himmel och gnistrande snö. Det är balsam för själen det!

Hade ju fått rapport från K om att Ariel fortfarande var dålig i magen, eller åtminstone att hon lyckats bajsa ned sig sedan jag tvättade henne i fredags. På grund utav kylan hade jag inte kunnat åka ut tidigare, och hade väldigt dåligt samvete över det.

Men Ariel såg ut som vanligt i hagen, visst var svansen väldigt äcklig, men själva bakdelen var knappt smutsig. Skönt, då behöver jag inte ha lika dåligt samvete. Tog in och band upp henne med hö framför nosen, mest för att stabilisera i magen ifall att det är något knas fortfarande.

Borstade och kratsade hovarna samtidigt som jag värmde vattnet och sedan blev det tvätt av bakdel + svans. Ariel var inte särskilt förtjust, men en fjording med mat framför nosen protesterar sällan alltför mycket.

Med en hyfsat ren svans åkte sidepull och benreflexer på, sedan tog vi oss en svängom på stallplanen med longerlinan. Ariel var ovanligt stillsam, skrittade och travade precis så som jag ville, fattade galopp på kommando (men behöll inte galoppen pga liten volt mer än några språng) och gjorde till och med halt på spåret. Det tar sig! Märkte att hon faktiskt bara brallar/bockar när hon inte har tillräckligt bra fäste. Vet inte om det är en protest mot att halka eller någon typ av försök till undanmanöver. Hon bajsade också, men det såg ut som helt normalt träck. Hoppas verkligen att vad hon än haft har gått över nu!

Sedan gick vi in i stallet igen för påklädning av matte och Ariel. Det är 3 ½ vecka sedan hon hade sadel och ryttare, men det var absolut inga problem. Vi pulsade genom djupsnön i sommarhagen och först hade vi en del erhm... styrproblem. Ariel ville absolut inte gå dit matte ville, men eftersom matte är mycket envisare än små fjordingar så vann hon.

Tio minuter pulsade vi i snön, Ariel kämpade på tappert och blev lite andfådd på slutet. Jag oroade mig lite för att hon skulle ta ut sig fullständigt, men så bjöd hon själv upp i passage-trav, så uppenbarligen var det inte så jobbigt.

Ute på banvallen fick Ariel sträcka på sig ordentligt, hon frustade så där förnöjsamt ända från magen och jag kunde rida med långa tyglar hela vägen hem. Travade ett par pass, men Ariel verkade mer nöjd med att skritta. Det är ju den gångart som är bäst att använda nu också, så jag krävde inga långa travpass.

En bit innan banvallen tog slut hoppade jag av, sedan traskade vi lååångsamt hemåt. Den korta biten på bilvägen blev faktiskt jobbigast, då Ariel halkade med bakbenen hela tiden. Såg lite otäckt ut ett par gånger, så jag bestämde mig raskt för att jag baske mig skall sko Ariel nästa vinter, vill inte riskera att min fina tjej fläker sig bara för att det är bekvämare med en oskodd häst.

I stallet tuggade Ariel lite hö medan jag tog av all utrustning. Hon drack dessutom upp en hel hink med ljummet vatten. Sedan fick hon gå ut i hagen med mer hö och jag stretchade igenom henne. Skönast var tydligen rakt bakåt, där blev det riktig stretchning. Pussade hejdå och packade lite hö innan jag åkte hem.

Pratade med K ikväll och jag kommer att ta några fodringar då M är bortrest. Så det blir besök hos Ariel både lördag, söndag och måndag.

Jag var på plats lite senare än beräknat i stallet, då snöovädret och den oerhört undermåliga snöröjningen gör att jag inte vågar köra på som vanligt. Snälla bilen startade i alla fall. Hann byta skor och hämta grimman, sedan hörde jag en bil parkera. Det var ET:n som kom! Blev lite stressad, men så kikade jag på klockan och såg att det faktiskt var tjugo minuter före bokad tid. Gick ut och hälsade, ET:n förklarade att h*n varit så osäker på vädret att h*n åkt med en rejäl tidsmarginal.

Jag förvarnade om att jag kanske skulle få gå långt och hämta Ariel, men det var inga problem. Gick iväg till hagen och mycket riktigt lekte Sunna stoppa-alla-hästar-som-vill-lämna-flocken-leken. Först när jag var fyra meter bort vågade Ariel trotsa Sunna och möta mig.

Vi gick mot stallet och givetvis fick Ariel syn på ET:n (som mötte oss) och blev nyfiken. Travade en liten stump då Ariel var väldigt uppskruvad. Givetvis berodde det på 20 dagars ledighet, men jag hade ju hoppats hinna studsa av henne lite innan ET:n skulle komma. ET:n passade på att kolla rörelserna i skritt bakifrån och sedan gick vi in i stallet. Borstade av Ariel och frågade varför just hovarna skulle vara varma (önskemål från ET). ET:n förklarade att det helt enkelt blev kallt om händerna annars, det borde jag ju räknat ut själv. Men nu fick det bli så ändå, ET:n påbörjade undersökningen direkt.

Ställde först några frågor om Ariel, vad hon gjort och vad målet var. Sedan kände h*n igenom henne, klämde ihop benen och letade efter ojämnheter. Konstaterade att jag hade en väldigt fin och rak häst, fanns ingenting som behövde rättas till.

Satte fast några nålar för välbefinnandet, blev fyra på ryggen, ett par på låren och en på kronranden. Tror det hamnade någon på magen också, då Ariel var lite halvtaskig i magen (bubblig och lös avföring). Jo, en nål hamnade på bringan också!

Ariel fick stå och vila sedan, medan vi pratade lite allmänt om hästar. Verkar vara en väldigt vettig ET, hade samma tankegångar som mig med handhavande av häst. Då och då kikade vi på Ariel, som stod med ett ben uppe och gäspade stort gång på gång. Vid ett tillfälle gick Ariel bakåt med ena benet så långt att hon ramlade ned i rännan som går genom stallet. Det var roligt att se att även ET:n kunde läsa av hur generad Ariel blev av det hela och hur hon försökte dölja att det var ett misstag ("Jag hade faktiskt tänkt att ställa hoven här").

ET kände sedan igenom hals och nacke, men hittade inga låsningar där heller. Var en väldigt mjuk och böjlig hals som Ariel hade, så brukar hon inte göra när jag ber henne stretcha.

Därefter togs nålarna bort och ET stretchade igenom benen. Fick frågan om jag brukade göra det med Ariel, men jag har ju mest "skojstretchat" för att vänja henne vid att hålla benen uppe så länge. Nu hjälpte Ariel till själv med stretchandet. ET tyckte det var en oerhört harmonisk och lugn häst, självsäker men ändå med tillit till människan. Gissa om jag blev stolt!

Ariel fick stå i boxen och äta hö medan vi pratade om nästa besök och lite vad jag skulle tänka på kommande dagar. Eftersom det inte skett någon rättning så behövde jag promenera 20 minuter med henne nu och sedan kunde jag rida som vanligt på söndag.

Så efter att vi sagt hejdå (ses igen i juni) gick Ariel och jag på en liten promenad i grimma och grimskaft. Jag var så glad och stolt över min fina tjej, så jag tror Ariel blev lite smittad. Hon gjorde en del busgrejer, bland annat skulle hon dyka längst ned i en stor snöhög, så hon blev snöig ända upp på manken.

Vi var ute i 25 minuter, det var blandat stå stilla och stirra med diverse travsteg och krumbukter. Jag försökte få henne att skritta energiskt, men det var mer undantag än regel.

Tvättade sedan Ariels svans. Den var äcklig då hon uppenbarligen haft lite diarré och så hade det fryst fast. Fick koka upp mycket vatten och tvätta i, men till sist var den ren igen. Då var Ariel less och fick givetvis gå ut i hagen igen. Med lite uppmuntran från mig travade hon hela vägen bort till de andra hästarna. Såg ut att vara en synnerligen trevlig jogg-trav, den får hon gärna använda på ridturerna!

Jag packade hö innan jag åkte hem också. Bestämde mig där och då för att inte åka ut på lördag, utan njuta av lite ledighet och istället åka ut på söndag. Vill egentligen åka ut varje dag, men det är för osäkert med väglaget som råder nu.

I förmiddags stod jag inte ut längre, utan susade ut till fina Ariel. Har varit ifrån henne åtta dagar och till nästa gång vi ses har det hunnit gå tolv dagar. Min prinsessa växer upp utan mig.

 

Ariel stod (förstås) och solade sig när jag åkte förbi. Eftersom hon är ledig från jobb några veckor framöver så tog jag inte ens med mig grimman till hagen. Ingen idé att bli frestad. Däremot hade jag borste och hovkrats med mig, mycket goda enligt gänget i hagen.

Ariel var mest intresserad av att bitas, eller snarare kanske stångas. Uppenbarligen är det ett par tångtänder som är rätt så lösa, förmodligen kliar de något enormt. Så fort jag kliade tänder från utsidan så började hon gäspa.

Borstade av henne som hastigast, hon är så fin i pälsen nu med all snö omkring så det är bara dumt att nöta på värmeisoleringen. Kratsade hovarna och grälade på damen som skyfflade snö i nacken på mig när jag stod framåtböjd. Ariel gengäldade genom att dra upp jackan på mig och placera en snökall mule i korsryggen.

Sedan gick vi på lite äventyr i hagen, kollade att allt var ok i vindskyddet och så försökte jag övertala Ariel att följa med mig ut i djupsnön. Hästarna har ju trampat upp stigar i snön som gör det lätt att ta sig fram, men varför inte upptäcka nya vägar. Med snö halvvägs upp längs låret försökte jag få Ariel att förstå att hon skulle följa mig även ut i detta vinterlandskap. Hon låtsades hitta en intressant sten istället, så jag var tvungen att muta henne med lite prasslande papper. Då kom hon lunkandes och fick pulsa några meter i snön. Sedan var jag nöjd med dagens "träning" och så tävlade vi bort till den upptrampade stigen igen. Ariel vann förstås, med sin snygga passagetrav var hon både vackrare och mindre klumpig.

Vi avslutade äventyret med att gå bort till det stora trädet som är mitt i hagen. Här har Ariel och gänget försökt äta upp så mycket bark som det bara går. Ariel visade glatt hur en riktig bäver jobbar och jag belönade henne genom att dra, slita och sparka på en av de gigantiska nedramlade grenarna, så den faktiskt vände på sig. Ny bark att gnaga loss fick Ariel att helt tappa intresset för matte, så jag pussade hejdå och vände hemåt.

Tolv dagar kvar...