Äventyrlig promenad

Igår var det en ganska loj Ariel som väntade på matte i hagen. Hon kom inte när jag ropade, utan jag fick gå till henne. Stod och solade sig med pälsen på ända, som för att dra till sig så mycket ljus som möjligt. Jag kunde inte motstå att borra ned näsan i pälsen och andas in djupt. Det finns ingen doft som är så härlig som solvarm fjordhäst.

Sedan följde sömngångaren mig till stallet, där hon snällt parkerade sig framför höhögen. Jag borstade henne lite lätt, men hon var så ren så det var mest för rutinens skull. Kratsade de söta små hovarna (hovis har precis varit här) och tvättade sedan området kring svansroten. Hon var lite skitig där och man får inte visa sig utomhus om man inte är ren. Jag låtsas dock att svansen i sig inte omfattas av den regeln.

Tog på sidepull och sadel, Ariel fortsatte snällt att äta, men visade tydliga tecken på att hon ville ut på äventyr nu. Nu, matte, sadeln är ju på, kom igen då!

Så jag fick skynda mig att byta om och hämta min ivriga springare (som glömt bort att hon var en sömngångare). Ut och sitta upp, Ariel stod som en staty hela tiden, förutom när jag precis skulle sätta igång henne, då gick hon händelserna lite i förväg. Skrittade på rejält fram till hagen tog slut, sedan blev det lite allmänna motorstopp. Hon såg och hörde barnen som åkte skridskor borta vid kyrkan, och givetvis var hon både nyfiken och rädd. Så när vi väl lyckats ta oss dit bort var det dags för mig att sitta av. Vi spanade på barnen en stund, sedan fortsatte vi klätterbacken upp till kyrkan, fortsatte kika på barnen (nu de som åkte bob i backen) och lyckades till sist ta oss ända bort till hembygdsgården. Det var verkligen massor med konstiga saker att titta på. Ariel var en halvmeter högre än vanligt och försökte övertala matte att springa istället för att gå så långsamt från farligheterna. Så det blev ett väldigt nyttigt träningspass.

Framme vid hembygdsgården tränade vi lite kroppsförflyttning och longering, sedan var Ariel trött i huvudet av alla intrycken. Hon är så söt när hon börjar blinka med ögonen och gäspa, då vet man att hjärnan är avstängd för dagen. Tog oss hem med lite mindre dramatik, även om det fortfarande var konstiga barn överallt. Åter i stallet konstaterade jag att vi faktiskt varit ute i 90 minuter och även om vi stått stilla en hel del så blev det ändå en ganska effektiv promenad rent rörelsemässigt. Toppen!

Sedan stod Ariel och sov medan jag stretchade henne, rengjorde utrustningen, packade om lite hästgrejer inför flytten och givetvis vägde upp en del hö. Hon som alltid brukar bli rastlös när hon petat i sig 2 kg hö var nu hur lugn som helst.

Ute i hagen igen fick hästarna lunchhö innan jag packade in lite hästgrejer i bilen och susade hemöver.
Trackback
RSS 2.0