Ariel 3525

Jag skall börja med att erkänna att tårarna rinner för fullt när jag skriver det här. All oro, vånda och ångest har släppt, det i kombination med dagens upplevelser och att jag sovit på tok för lite senaste veckan gör att jag bara gråter och gråter. Men det är tårar av glädje.

Att sammanfatta dagen är svårt, men jag skall försöka. Jag förberedde det sista på morgonen, hämtade upp J på stationen och åkte sedan till stallet. Vi hämtade Ariel i hagen, hon hade uppfört sig väl under natten och var fortfarande ren. Jag putsade till manen lite med saxen och drog en borste över henne, det var allt som behövdes. Sedan förberedde vi all packning i någon timme och lagom till att jag började bli rastlös dök C och A upp, redan klara med påkopplingen av transporten. In med alla grejer, på med transportskydd på Ariel och in med henne i transporten. Hon klev rakt på, så jag hann nästan inte med.

Så vips var vi på väg till Österbybruk, precis enligt mitt schema. Vägen var ganska hästvänlig, men framförallt hade C ett underbart boggiesläp. Det står redan ett sådant på min önskelista.

Ariel stod som ett ljus hela vägen, men var lite ivrig ut ur transporten när vi väl var på plats. Så det var bara att lasta på henne igen, för sådana dumheter får man inte syssla med. Med en suck stod Ariel sedan kvar där inne med mig någon minut, och sedan fick hon backa ur igen. Det var bara baken som var lite skitig, resten av hästen var svettig (varmt i transporten!) men ren. När jag snygga till Ariel något skyndade vi oss till mätningen, eftersom vi trodde det var bråttom.



Ariel blev inmätt till 139 cm, men det kändes inte som en särskilt förlitlig mätning. Ojämnt underlag, hästar att gnägga åt och en mätman som undrade vad jag tyckte om resultatet. Nu spelar ju inte mankhöjden så stor roll, men jag hoppas hon är lika liten på officiella inmätningen nästa år.

Sedan var det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Min hoppfulla beräkning att vi skulle starta 13:20 visade sig ganska snabbt vara helt uppåt väggarna. Tror vi kom in till bedömning halv tre. Ariel var dock fantastiskt snäll, hon tog väntan med större lugn än vad jag gjorde och var verkligen en klippa hela dagen.

Visningen då? Det blev en helt annan upplevelse än jag ställt in mig på. Ariel stod som ett ljus framför domaren, med spetsade öron. Jag hörde ju kritiken han bad domarsekreteraren skriva, men det lät alldeles för bra för att vara sant. Sedan skrittade vi iväg, jag med en varm känsla i magen, Ariel glad över att något hände. Hon gick i en helt okej skritt och sedan när det blev trav så travade hon rakt och fint hela vägen. Domaren var nöjd med vad han sett, så kritiken och poängen kom väldigt snabbt.



"Mycket god rastyp, uttrycksfullt huvud, högt ansatt hals, välutvecklad bål, starkt njurparti, välbenad från sidan, korta skenor, välmarkerade ledgångar, relativt korrekt, energisk taktmässig skritt, markbunden trav". Poängen blev 9-8-8-8-7 = 40 poäng och DIPLOM!

Det tog en stund för mig att varva ned, snälla J och C turades om att låta Ariel beta medan jag mest for omkring och plockade i saker som inte behövde plockas med. Så småningom hade dock både jag och Ariel varvat ned så pass att vi kunde åka hem. Mina fantastiska medhjälpare fick förstås stoppa i sig lite mat också, jag är så tacksam för deras hjälp!

Ariel funderade ett ögonblick på rampen, men med en morot som lockbete (främst för att alla ville hem NU) så gick hon direkt in. Stod som ett ljus hela vägen hem och gick sedan lugnt (när jag sagt till att det var ok) ur transporten. Av med skydden och raka vägen till hagen. Jag var fortfarande så glad att vi sprang hela vägen. Men hon förtjänade det, en så oerhört snäll häst som hon varit hela dagen.