Ariel 3525

Egentligen borde Ariel fått vila igår, men då det var sista chansen på en månad att rida ihop med M och Maggie, så blev det en sväng ut ändå.

Vi red bort till rakbanan, och även en bra bit på den (undrar just hur lång den är…). Ariel tyckte det var superkul, även om hon inte riktigt orkade med Maggies tempo hela turen. Vi provade att galoppera en gång, men då Maggie galopperade i kort galopp framför oss så blev det inte många språng förrän Ariel bröt av. Hon har ju absolut inte den styrka som behövs för att gå i kort galopp än, så jag var helt nöjd med trav istället.

Såg några roligt färgade hästar på håll (en isabell och en skäck) vilket Ariel tyckte var väldigt läskigt. En kofärgad häst! När vi vänt efter en stund och red förbi hästarna igen lyckades Ariel drakblåsa åt den samtidigt som hon travade. Hon blev så till sig så hon nästan missade att Maggie försvann iväg och fick sedan bråttom att hänga med Maggie. Det var dock inga problem att hålla henne i lugn trav, med bett i munnen lyssnar hon fantastiskt bra på halvhalter. 

När vi kommit en bit från rakbanan hade vi ridit länge nog för Ariel, så jag satt av och promenerade bredvid. Det var en trött Ariel som gick bakom mig. Trött men nöjd. Det har ju varit ett par lite tuffare ridturer i helgen, med ett par galopper och ganska mycket trav (för Ariel alltså, inte för en häst i full kondition).

Åter i stallet var det en halvsovande Ariel som stod i spolspiltan. Jag provade att kyla hennes ben genom att ställa dem i hinkar och fylla med kallt vatten. Snälla Ariel stod helt stilla och sov under tiden. Det var en bra idé men fungerade inte i praktiken, då vattennivån bara kom halvvägs upp på senorna. Det får bli kyllera istället!

Ariel är nu ledig i tre dagar då jag jobbar till sent i början av veckan, men sedan är det full fart till premieringen. Bara en månad kvar nu!

Äntligen fick jag rida Ariel igen! Det är kanske löjligt, men jag har saknat det något enormt. Hade stämt träff med M, så vi hämtade hästarna i hagen och tog in dem i stallet. Snabb avborstning innan sadel och träns åkte på. Funderade på att ta senskydden, men sade åt mig själv att sluta vara så löjlig.

M ville visa mig hur man fortsätter efter stigen nedanför klätterbacken, så det var dit vi begav oss. Ariel var väldigt tjurig första biten, slingrade sig, satte sig på tvären och backade. Matte var ganska brutal i skänklandet några gånger. Tänkte att jag satt på Maggie istället för Ariel och det fungerade alldeles utmärkt. Ariel var dock upprörd över den här nya matte, som plötsligt krävde saker. Hon hade ju inte fått någon ansökan om denna förändring, så som sig bör enligt reglerna. Sedan är hon på väg in i brunst och det gör ju sitt till.

Men efter första minuterna skärpte hon till sig och blev riktigt fin. Vi red blandat skritt och trav, där Ariel kändes superfin. Ridningen på Maggie har fått mig att återfinna viss balans även på Ariel, jag törs hålla om med benen och komma fram med höfterna mer, samtidigt som handen ändå förblir stilla. Tänk vad några veckors ridning kommer göra…

Det var riktigt fina ridvägar som M visade mig. Flertalet var både trav- och galoppvänliga, även om jag såg till att vi höll oss till trav ända tills vi fann en grusväg som verkade fortsätta i evighet bortåt. Förklarade för M vad som gällde, trav tills jag sade det magiska G-ordet och sedan galopp tills jag brutit av.

Ändå höll jag på att sabba det fullständigt. Satte mig ned i trav och gav galoppskänkel. Ariel fattade förstås ingenting, men eftersom Maggie galopperade bredvid henne så ökade hon traven så mycket hon kunde. Jag försökte ett par gånger till och Ariel ramlade in i galoppen. Fullständigt obalanserade började hon dra ut mot gräset bredvid vägen och jag fick bromsa lite mer än jag velat då kontrollen verkligen var noll. M fortsatte dock galoppera i lugn takt och efter att jag hämtat mig några sekunder i trav så bad jag om galopp igen, men den här gången kom jag ihåg att faktiskt ge kommandot muntligt. Ariel föll in i en fin, lugn (men vägvinnande!) galopp och jag kunde stå och balansera riktigt vettigt i fältsits. När det kändes bra, men ändå som om Ariel hade lite krafter kvar, så saktade jag av.

M hade hållit Maggie i kort galopp under tiden, de var ganska långt bakom det eh, lite ivrigare ekipaget. Men det var medvetet, för som M sade, om Ariel skenade, så skulle det ju inte bli lättare om Maggie hakade på... Klokt tänkt!

Väldigt nöjda och malliga vände vi hemöver och Ariel fick trava några gånger till. Speciellt vid ett tillfälle var vi verkligen så samordnade, jag behövde knappt sluta om med skänklarna för att hon skulle börja trava. Genom hela ridturen kände jag verkligen hur GLAD Ariel var över den här nya varianten på matte. En matte som faktiskt lät henne trava en hel del och till och med galoppera.

Efteråt blev det avsvampning innan en nöjd och lagom trött Ariel traskade ut i hagen. Själv lusläste jag kartan och insåg att det fanns massor med spännande ridvägar i och med den här nya länken mellan stig och grusväg… Den slinga vi ridit nu var på 4 km, då passerar man både stigar, grusvägar och asfalt. Perfekt!

Igår när jag åkte till stallet slog det mig att det var evigheter sedan jag bara gick till hagen och pysslade om Ariel, utan att ta med henne därifrån. Så det blev en sådan dag igår. Ariel stod passande nog vid grinden, så det var inte många meter jag behövde gå. Kände igenom benen som alla kändes lite galliga men det kan vara nojjiga matte som är i farten också. Smorde in juvret och pussade på mulen innan jag gick därifrån. Ariel verkade inte vara emot den idén.

Sedan blev det så där som det blir när man är ledig och har gott om tid. Jag började pyssla med lite saker, prata med lite hästfolk och vips hade jag varit i stallet i tre timmar. Till mitt försvar skall sägas att jag rengjorde och smorde in dressyrtränset samt rengjorde både sadelgjord och sadel. Invigde både mitt läderbalsam och mitt sadelschampo, det tidigare köpte jag på Börjes i Tingsryd 2008. Så går det när man knappt har några läderprodukter och de produkterna är mjuka och fina redan från början...

Fick mig en genomgång av M vad som skall göras med Maggie när hon är borta. Vi är flera stycken som skall hjälpas åt och vi fick även rida. Jag protesterade lite och förklarade att Maggie inte skulle orka mig, varvid M tyckte att jag skulle provrida så fick vi se. Gissa om jag blev nervös! Maggie är en New Forestponny och för mig är det exakt samma sak som en avkastarkung. Det är ju det där med att ha fördomar för vissa raser... Jag har ridit två New Forestponnyer i hela mitt liv, och bägge skenade med mig och kastade så småningom av mig. En utav dem blev jag dessutom släpad efter 2-3 varv i paddocken. Det var första gången jag blev hästrädd kan jag säga.

Så med en stor klump i magen satt jag upp på Maggie. Hon hade lite mindre framdel än Ariel, så känslan av att vara för stor höll i sig. Skrittade, gjorde lite vändningar och halter. Det kändes okej. Maggie trodde först att hon kunde softa med mig, men det tog jag ur henne ganska snabbt. Då blev det fart på skritten också! Jag tycker det är lite svårt när man rider en häst för första gången, vissa hästar har ju väldigt kort skritt och då spelar det ingen roll hur mycket man driver på dem, de kan inte skritta mer vägvinnande. Men Maggie fejkade bara.

M tyckte nog att jag var lite mjäkig som bara skrittade, för hon ropade åt mig att trava. Eh, jag kan inte trava längre. Det har jag ju visat på Ariel, jag ramlar framåt i traven och så går det allt fortare. Jag måste komma ihåg att räta upp mig och det är fortfarande svårt.

Skänklade på Maggie och hon började trava. En typisk ponnytrav, så där korta, ivriga steg som många New Forestponnyer har. Efter halva långsidan insåg jag att jag satt ju rätt. Jag satt bra, red lätt bra och kunde till och med hålla ihop Maggie lite när vi kom till kortsidan. Plötsligt var jag inte enbart en studsboll som for omkring på hästryggen, jag red!

M hojtade att det var dags för galopp och då kom klumpen tillbaka. Galopp är om möjligt ännu värre. Jag minns hur mycket jag slet med galoppen på Krikelin, snälla rara Krikelin som stod ut med mina tafatta försök. För att inte tala om tränare V som försökte få till något vettigt av mina fattningar (vilket hon lyckades med!). Fuskade lite och fattade ur ett hörn. Satt ned i traven (inga problem), fattade lite halvslarvigt och fick en helt okej fattning. Satt riktigt stadigt i galoppen, så stadigt att jag till och med vågade ta kortsidan, samlade ihop Maggie lite och klarade av det galant.

Jag var helt slut när jag satt av, men så himla glad! Kunskapen om hur man rider finns kvar i mig, även om min kropp inte riktigt är i sådan form att jag klarar ett längre ridpass. Jag är inte nybörjare på nytt egentligen, utan jag är lite ringrostig på en unghäst. Med en vuxen, utbildad häst blir det riktigt hyfsat.

Klappade om Maggie som tyckte jag var löjlig. Så speciella saker hade vi ju inte gjort. M sade att Maggie aldrig hade börjat galoppera om jag varit för tung, så jag behövde inte bekymra mig över det. Hon sade även att jag satt så stadigt, vilket ju är viktigare än hur mycket man väger. Fatta vad den kommentaren betydde för mig! Jag sitter stadigt! Jag, den stora studsbollen?!

Jag åkte hem med en varm känsla i hela kroppen och lovade mig själv att inte skriva av mig förrän dagen efter. För annars skulle det bli ett alldeles för svamligt och lyckligt inlägg. Men det blev det visst ändå.

Jag längtar så efter nästa gång jag skall få rida Maggie, har jag tur blir det andra helgen i juli.

Igår var Ariel som vanligt att hämta i hagen, nästan lite för hjälpsam när jag skulle ta på grimman. Det blev en snabb avborstning och koll av hovar innan sadeln åkte på. T skulle rida igen! Eftersom jag tyckte Ariel förtjänade lite bomarbete så tog jag även på senskydden. Nojjiga matte…

T satt upp och skrittade ut en sväng först. Ariel var väldigt pigg och blandade in lite taktinslag då och då. Kändes skönt att T fick känna på att Ariel faktiskt har en egen motor. Det blev lite jobb med övergångar innan Ariel fick gå till paddocken och roa sig.

För det var verkligen vad dagens pass gick ut på, att Ariel skulle ha roligt! T blandade skritt och trav över två samt tre bommar med enklare arbete på böjt spår. Några gånger frågade jag hur hon gjorde för att Ariel skulle göra si eller så, gissa om jag var sugen på att sitta upp! Ariel jobbade på bra, även om hon ibland tyckte det var jobbigt och försökte slingra sig undan. Speciellt att få trava (och trava över bommar) var riktigt roligt. Vid ett par tillfällen sökte hon sig mot bommarna fast T inte styrt dit, så det bådar gott inför framtiden. 

Att se sin häst bli riden av en annan är en ganska tudelad känsla för mig. Å ena sidan ser jag ju att Ariel trivs bra med T, å andra sidan vill jag ju själv kunna jobba så med min häst. Men det kommer förhoppningsvis så småningom det också. Ariel var mycket mer nöjd med bettet, även om T sade att hon bet sig fast ett par gånger.

När Ariel bjöd till i traven vid ett tillfälle sade jag till T att det var helt okej om hon ville prova galopp. Så det blev fattning i bortre högra hörnet och galopp hela långsidan ned. Ariel tyckte att det var askul! T galopperade långsidan en gång till med lika bra resultat och sedan blev det varvbyte i trav följt av en galopp i vänster varv också. Tjoho! tyckte Ariel och ögonen lyste ännu mer på henne.

Sedan var vi nöjda för dagen och det blev avskrittning ute. Ariel var också väldigt nöjd och trots att det blivit mycket mer trav än hon är van vid och trots att hon fått galoppera så var hon ändå lite småtaktig när tillfälle gavs. Hon fick stå i spolspiltan och bli omskött efteråt, både stretchning och avduschning. Det var en väldigt nöjd Ariel som stod och vilade. Jag är så fascinerad över att hon inte var trött, jag kände mig trött efter den mentala påfrestningen. Men uppenbarligen orkar hon så mycket mer än jag tror. Jag måste uppenbarligen sluta mesrida.

Jag slog följe med M upp till hagen och vi bestämde oss för att ha riddate på lördag. Egentligen borde jag väl ha ridförbud tills jag ätit klart min antiinflammatoriska kur, men nu klarar jag det inte längre. Jag bara måste rida!

Jag är så glad att T tog hand om galoppdebuten, även om en liten del av mig önskar att det var jag som galopperat. Samtidigt så var det ju jag som bad henne galoppera, så jag får sluta gnälla inombords. En fördel med att T redan galopperat Ariel är ju att det känns mindre skrämmande nu, det är egentligen inte en så stor grej, eftersom jag vet att Ariel kan galoppera med ryttare.

Frågan är om det vore bättre för Ariel om T hoppade in henne också. Jag vill ju Ariels bästa och det kanske inte blir så bra med en ringrostig matte och en grön unghäst.

Igår var jag ordentlig av mig och städade på förmiddagen fastän solen strålade ute. Belönades med hällande regn när jag väl kom till stallet. 

Hämtade in Ariel från hagen, hon var ytterst ovillig att fånga in. För första gången någonsin försökte hon gå ifrån grimman. Hon skyggade dessutom för min hand på halsen, som om hon hade ont eller var rädd. Väldigt knepigt.

Hon var spänd nästan hela vägen till stallet, sedan släppte det och hon kunde gå som en normal häst. Men vi var genomblöta redan innan vi gett oss iväg på promenad. 

Vi gick bort längs grusvägen som slutar i en asfaltsväg. Jag hade fått förklarat för mig var någonstans rakbanan vi fick rida på var och nu gällde det bara att hitta den. Ariel tyckte det var så spännande när vi gick in på en ny väg, hon blev nästan en decimeter högre, med spetsade öron och utspärrade näsborrar. 

Rakbanan visade sig gå parallellt med vägen, vi gick in på själva vändplanen där rakbanan börjar och sedan vände vi hemåt. Med vissa protester från Ariel, det var ju roligt där!

På hemväg travade vi ett par pass, eller Ariel travade låååångsamt (enligt henne själv) så att matte skulle kunna jogga bredvid. Hon var riktigt behändig att jogga med, men jag orkade bara 2x1 min innan jag flåsade. Pinsamt dålig kondition! En titt i kalendern avslöjar att det är 8 veckor sedan jag var helt frisk och kunde träna, så det är ju inte konstigt att jag tappat kondition under skadeperioden. Bara att ta nya tag!

Åter i stallet blev det bara en snabb hovkoll innan Ariel fick återvända, väldigt nöjd, till hagen. Själv bytte jag strumpor och skor innan jag susade hem för att duscha av mig allt regnvatten.

Jag kan ärligt erkänna att jag haft lite ont i magen inför den här dagen. För första gången skulle Ariel ha en annan ryttare på ryggen!

Tog in Ariel och gjorde klar för ridning. Frågade T om hon ville ha sidepull eller träns, och det blev det sistnämnda. Tredje gången som Ariel rids med bett, så än är hon lite fundersam över det.

Ut på ridbanan, T gick ett varv till fots för att checka av gas och broms innan hon satt upp. För att konstatera att stiglädren nog var lite för långa och så blev det avsittning, ändring av läder och uppsittning igen. Ariel kolugn under tiden.

Mest red T i skritt, gjorde en del vändningar, volter och halter. Efter att ha rådfrågat mig så blev det även trav, flera varv och även på stor volt.

http://www.youtube.com/watch?v=dAwJ6TCbqEE

Ariel var överlag nöjd, även om hon protesterade ett par gånger när T förklarade vilka regler som gällde. Men det var likadant som med mig, Ariel protesterar högljutt och sedan gör hon som hon blivit tillsagd. Jag tyckte att hon var mindre tjafsig med bettet idag, det var mest i samband med övriga protester som hon även tjafsade med huvudet.

T avslutade med att rida en kort sväng utanför paddocken, där Ariel fick visa lite mer motor än hon gör på ridbanan. Därefter avskrittning vid hand, en väldigt nöjd Ariel var det!



Jag spolade av Ariel över nästan hela kroppen, hon var svettig både på bogen och där sadeln legat. Det kändes som hon fått en del att fundera på och det fick även jag! Jag är så glad att Ariel skötte sig med en helt ny ryttare, men jag behöver också reflektera över vilka krav jag ställer på henne och vilka jag bör ställa. I mångt och mycket blir jag nog för mesig i min ridning, för att hon är unghäst och ”ömtålig”. Jag måste helt enkelt våga mer med min häst!

Förhoppningsvis kan T rida henne en gång till under nästa vecka, sedan tänker jag baske mig kravla mig upp i sadeln igen.

C som äger Erasmus hade fått låna Foxy för gårdagens ridtur och ville ha sällskap, så vi promenerade med Foxy igår igen.

Vi gick bort på grusvägen mot den asfalterade vägen, jag var lite nyfiken på ett par avtagsvägar som jag ville kolla. Någonstans åt det hållet finns ju en rakbana som vi får använda och den tänkte jag hitta.

Ariel var ett riktigt A-barn idag, följde med mig perfekt hela tiden och vid de tillfällen då hon glömde bort sig och började trycka mot mig, så flyttade hon snabbt på sig när jag påminde henne.

Travade en kort sträcka, men jag är verkligen ruskigt ur kondition. Ariel får stå ut med en joggande trav, när hon själv egentligen bara vill tokspringa.

Efteråt blev det avspolning av ben och mage, en rutin som Ariel verkar tycka allt bättre och bättre om. Jag är dock ruskigt ridsugen, känns som det var hundra år sedan jag satt på Ariel.

C lovade att jag skulle få låna deras transport till premieringen, så nu är transporten fixad och allt är klart! Nu skall vi bara få damen (och matte) i lite bättre form...

Som vanligt blev det inte som jag tänkt mig. Igår hade jag planerat in en myspromenad med lite långsam skritt, men när jag tagit in Ariel i stallet och borstade av henne, så kom A med Foxy in och ville ha sällskap ut på ridturen. Jag förklarade att jag inte fick rida, men om hon stod ut med att vi promenerade så hängde vi gärna på.

A föreslog att vi skulle ta vägen runt åkrarna, en nätt och trevlig liten promenad på nästan en timme. Ariel knatade glatt på, även de gånger Foxy tyckte att vi skulle vända hemåt. Känns så skönt med min stensäkra pålle, som i alla fall så länge matte går med anser att ingenting kan vara farligt.

Roligast var när vi kom till ett lerigt parti, där jag kunde gå i mitten och bli lite halvlerig, men Ariel var tvungen att plaska genom en stor vattenpöl. Inga som helst tveksamheter, bara plask på!

Åter i stallet var jag helt slut. Känner att jag behöver fortsätta med de här promenaderna även efter mitt ridförbud är upphävt, jag har verkligen tappat kondition under alla mina konvalescentperioder. Nu är det slut på det!

Ariel fick sig en avduschning av ben och mage, det var väldigt uppskattat. Hon förvånar mig, trodde verkligen att rinnande vatten var något onödigt i hennes värld, men uppenbarligen kan stekhet värme förändra även hennes åsikter.

Ut med damen i hagen (rullade sig inte) och sedan åter till stallet för lite bortplockning. Visade A hur bekväm Ariels sidepull är, bara rakt ned i vattenhinken och sedan är den ren.

Kan man inte rida, så får man väl promenera. Tog mig en myspromenad med Ariel idag, vi gick längs stigarna bredvid klätterbacken, främst för att jag ville se vart de olika stigarna ledde men även för att få henne trött i huvudet utan att behöva springa av henne.

Vi travade några gånger på hemväg och hon joggar snällt i mattes tempo. Sedan att matte flåsar som en blåsbälg när vi är klara försöker vi inte låtsas om.

Jag har så lätt för att flyga iväg med mina drömmar, tappa markkontakten och planera de mest höga och skrämmande mål. När jag sedan börjar få ångest över dessa mål så är det så skönt att bara krama om Ariel, som pustar i mitt öra och talar om för mig att vi faktiskt inte måste. Vi kan bara vara. Här och nu.

Det har funnits en liten hård klump i magen på mig, en klump som gjort sig påmind varje gång någon gett Ariel en komplimang. Jag vet att hon är en fruktansvärt fin häst och jag vet att jag förstör henne. Oavsett vad min dressyrtränare eller min E.T. säger. Hon skulle kunna nå så mycket längre utan mig.

Samtidigt vill jag ju bara vara lycklig med henne. Jag har ingen tävlingspress på så vis att jag längtar efter att jämföra oss med andra eller bara måste visa upp henne. Jag skulle lika gärna kunna åka på en mysig ridsemester på Gotland med henne som att starta i distansritt. För så länge vi är tillsammans är jag lycklig.

När vi gick där på stigen och jag smågrälade på Ariel för att hon nappade åt sig gräs ibland, så insåg jag att hon inte heller har någon tävlingspress. Visst älskar hon att hoppa och att upptäcka nya ridvägar, att vara i centrum för allas uppmärksamhet och få beröm. Men hon älskar också att bara vara med mig. Att följa mig överallt.

Så jag vet inte längre. Våra mål för 2012 står kvar, men de är inte skrivna i sten. Kanske blir de av, kanske inte. Kanske blir de av, men med mig stående på backen och hejandes på min fantastiska häst.

Var hos läkaren i måndags då min axel vägrar lyda mig. Fick antiinflammatoriskt, en veckas sjukskrivning och två veckors ridförbud.

Så jag åkte en sväng förbi Hööks för att tröstshoppa lite. Det blev ganska mycket. Hade en lista med mig på saker jag måste köpa, så de blev ganska självklara att stoppa i korgen. Det var:

En lädergrimma inför transporten till premieringen (föredrar att transportera i lädergrimma)


Ett nytt grimskaft då mitt förra varit sönder i två månader

Gummiringar till mina säkerhetsstigbyglar då jag upptäckt att de gamla är så gott som helt av på vissa ställen

Schampo till sadeln för den behöver verkligen tvättas


Schampo till hästen så hon blir fin till premieringen


Hoppspö då mitt gamla försvunnit någonstans


Ryktskrapa då min gamla också bara "försvunnit".


Sedan råkade jag ju shoppa lite eh, mindre nödvändiga saker också. Hööks har ju av någon anledning kommit på att jag gillar rött och börjat lansera lite röda grejer. Så det blev både en långärmad tröja med dragkedja och en funktionst-shirt.

Slutligen var jag ju bara tvungen att köpa ett par terrängboots till. Har ju grämt mig lite över att jag bara köpte ett par, så nu är hela terrängskyddssetet komplett.

Fingrade lite på ett nytt träns, men lät det vara. Än så länge står jag faktiskt ut med att hon har brunt träns och svart sadel.

Igår var det en glad Ariel jag hämtade i hagen. Hon kändes "med" redan från början, som om hon visste att vi skulle ha riktigt roligt.

Ställde upp henne i spolspiltan, eftersom hon nästan alltid kissar när hon står inne. Lättare att spola undan kisset då. Raspade till bakhovarna, helt nöjd blev jag inte men de duger. Värre är det med framhovarna som fortfarande känns för stora.

Tog på sadel och träns med novabett. Ariel verkade lite fundersam över den här nya lösningen matte använder sig av, men följde ändå med lugnt ut på stallplanen. Upp och iväg mot klätterbacken. Ariel var pigg men mycket lättare att dämpa i och med bettet. Bara att krama lite lätt så höll hon sig till skritt.

Överlag tyckte jag ändå att det fungerade bra på bettet, hon visar sin frustration tydligare än på sidepull, men när hon är fokuserad på sin uppgift (som att klättra) så accepterar hon bettet fullt ut. Vi klättrade två varv trots vissa protester och snirklade även runt lite på stigarna runt backen. För första gången kunde jag sitta balanserat i trepunktssits nedför, utan att det kändes som att hon skulle ramla över i trav. Vet inte om hon fått mer styrka eller om jag fått bättre balans, eller kanske en kombination ihop med att det känns tryggare med bett. Men härligt var det!

På hemvägen tränade vi lite övergångar mellan skritt och halt, de fungerar så himla bra nu med bett. Travade även en lååång stund (hehe, 1 minut tror jag) och Ariel var väldigt nöjd med det. Jag behöver tänka på att vara ännu mer stilla med handen i trav, inte hålla på och fippla utan bara erbjuda henne en mjuk kontakt. Känner mig lite ringrostig på den fronten. Bara att komma ihåg att rida lätt med "magen först" är ju lite halvsvårt att minnas. Men det kommer förhoppningsvis det också.

Efteråt var Ariel plaskvåt i sadelstaden och på bringan. Det var väldigt kvavt ute, så hon tog tacksamt emot avsvampningen och även avspolningen av benen. Sedan fick hon gå raka vägen ut i hagen för att rulla sig i leran.

Igår var jag ute som hastigast i stallet. Då M och jag skall börja dela skåp och nya hästen kommer i helgen så behövde vi träffas och stuva in mina grejer på rätt plats. Däremot hann jag inte titta till Ariel, men snälla M lovade göra det åt mig.

Idag blev det till att kliva upp ganska tidigt för att hinna till stallet innan alla andra aktiviteter. Jag och M skulle rida ihop, så vi gick tillsammans till hagen och hämtade hästarna. Ariel låg ned och reste sig inte ens när vi kom. Jag myste med henne en stund, sedan bestämde hon sig tack och lov för att kliva upp. Jag har inte hjärta att tvinga upp henne "bara" för att rida. Hon stretchade ut ett bakben i taget innan hon följde med mig.

In i stallet, avborstning och på med alla grejer. Tänkte rida ut en sväng på sidepull först och sedan prova lite bett i paddocken. Ariel var inte så pigg som jag väntat mig efter en veckas vila, men egentligen så där lagom som jag vill ha henne. Vi travade en liten bit, men annars var det skritt på lång tygel som gällde. Så skönt att kunna rida henne på lång tygel!

Hemvägen gick via sommarhagen så M kunde släppa ut Maggie direkt. Det var inga som helst problem för mig att fortsätta rida, trots att alla i flocken stod och väntade på Ariel.

Inne i paddocken satt jag av och bytte till mitt dressyrträns. Först provade jag ett tredelat bett med fasta ringar, sedan ett rakt bett med fasta ringar och slutligen novabettet. Ariel var väldigt upprörd över den här nya idén från matte. Hon gjorde det jag bad om, både halter och vändningar, men under en hel del protester. Framförallt var det upp och ned med huvudet som gällde. Vid ett tillfälle när jag gick på henne med spöet (lyssnade inte för skänkeln) så sparkade hon bakut. Det var inga problem att rida henne ur bråkigheten, men hon visade verkligen att hon har humör.

Det var inget bett som kändes bättre än de andra. Jag fick en något bättre känsla av det raka bettet innan jag började inverka, men sedan tyckte hon likadant om det som de andra. Vi provade att trava en långsida på novabettet och det var samma reaktion. Däremot gjorde hon superfina halter nästan hela tiden.

Något som bör läggas till på pluskontot var att tjurarna nu släppts på bete och gick längs ena långsidan och brölade. Ariel tyckte att de var jätteintressanta och hon hade inga problem att rida parallellt med dem. Det enda hon reagerade på var när en av tjurarna lät som i målbrottet men hon var bara fundersam, inte rädd.

När jag suttit av var hon lika gosig som alltid. Hon visar tydligt att hon inte alltid är med på mina idéer (även om hon gör som hon blir tillsagd), men samtidigt tycker hon att det är så roligt att göra saker med matte. Just den attityden tycker jag så himla mycket om hos henne, lusten att vara med matte oavsett om vi gör roliga eller konstiga saker.

Jag kommer fortsättningsvis att rida henne på novabettet, även när jag rider ut. Främst för att hon haft novabettet väldigt mycket tidigare och jag tror att det är ett ganska snällt bett. Däremot tänker jag byta ut nosgrimman på mitt dressyrträns. Engelsk nosgrimma är snyggare, men hannoveransk känns ändå bättre att använda.

Träffade V i stallet, hon har kvalat till 5-årschampionatet med sin ena hopphäst och undrade om jag ville följa med ned till Skåne nästa helg. Det skulle vara så himla roligt, men jag jobbar ju. Någon som känner för en gratisresa? Hon åker torsdag kväll om jag förstod det hela rätt.

Igår var det dags för mitt allra första stallmöte. Vi skulle dessutom städa stallet och grilla korv. Trevligt! Hade en snäll kollega som bytte dag med mig, så jag kunde sluta tidigt och hinna till stallet i tid. 

Först hade vi ett formellt, men ändå väldigt skojigt möte. Jag tycker verkligen att stämningen är så bra i det här stallet! Vi gick igenom lite vad som gällde under sommaren och lite om vad som händer till hösten. Kallblodstravaren i lösdriften skall flytta och istället kommer det en D-ponnyvalack. Blir intressant att se hur Ariel kommer reagera på honom…

På övriga frågor undrade jag över hösilageanalys. Det kommer att bli en sådan till hösten och även om det inte går att räkna exakt med Ariel på fri tillgång så får jag i alla fall ett hum om vad hon stoppar i sig och framförallt hur balanserna mellan näringsämnena ser ut.

Jag och M tog på oss att städa ridbanan, jag mockade medan M plockade undan hinder. Mockningen tog dock lite längre tid, då mycket var bara smulor, så när hindren var borttagna hjälpte M mig med mockningen.

När vi var färdiga var det bara att proppa i sig en massa grillad korv, stallägaren stod och grillade för fulla muggar. Mätta och belåtna gick vi en sväng till hagen för att rengöra vattenkaret och kolla till hästarna.

Våra hästar har automatisk påfyllning av vattnet även under sommaren, så vi behöver inte bära vatten som resten av stallet gör. Däremot behöver vi ha lite koll så vattenkaret inte blir igenvuxet med alger. Det blev en ordentlig rengöring innan vi letade reda på hästarna.

Ariel var fortfarande högbrunstig och ville bara mysa med matte. Hon har kliat svansen ännu mer, så snart ser den ut som en rotborste. Den som var så fin i vintras!

Innan jag åkte hem pratade jag med A som har Ella. Hon skulle fundera på om hon kunde köra oss till premieringen. Hon har både dragbil och transport, men är inte sådär överförtjust i att köra egentligen. Samtidigt så ville hon ju gärna hjälpa mig, mot att jag följer med henne några gånger när hon behövde köra transporten med Ella i. Håll tummarna för att hon bestämmer sig för att köra!

Igår när jag skulle hämta Ariel var hon tillförordnad fölvakt. Så hon fick lite bekymmer när matte ville att hon skulle lämna den sovande fölungen. Mamma Godingen uppfattade dock situationen korrekt och skyndade sig att byta av Ariel.

Tog in Ariel i stallet för lite tillfixning av hovarna. De har blivit så ruskigt långa nu, dels för att underlaget är så mjukt, så hon inte nöter någonting själv och dels för att hon får så mycket näring från gräset att de växer extra mycket. Jag kämpade på med vänster fram ganska länge. Ariel ville inte stå ordentligt på de andra tre benen och vi hade lite diskussioner kring hur man egentligen beter sig. Sedan hann jag ungefär halvvägs med höger fram, tog en kort paus (det är ett svettigt jobb!) och Ariel ställde sig och kissade. Förstår inte varför hon alltid skall kissa i skötselspiltan. Spolade bort kisset och fortsatte med höger fram. Funderade på om krånglet med att stå ordentligt berodde på att hon var kissnödig.

Men precis när jag var klar med höger fram kom Poppe in från ett träningspass. Så fort Ariel kände lukten av honom lyfte hon på svansen och skvätte. Hm… Sedan kom Erasmus in från hagen och Ariel skvätte en gång till. För första gången i sitt liv var Ariel uppenbart högbrunstig. Jag vet ju att hon brunstat tidigare, men hon har aldrig visat det så tydligt som nu. Det har ju inte varit nödvändigt heller, i och med att hon alltid gått med ston.

När Poppe flyttat på sig och Krutow ställt sig i spiltan bredvid Ariel istället så insåg jag att loppet var kört. Ariel var så fokuserad på pojkar att hon knappt märkte min existens. Lyckades kratsa bakhovarna, men mer än så var det inte. Ingen idé att ens tänka på att rida, så jag skrattade åt min söta häst och tog ut henne i hagen igen.

Fick sedan höra från Erasmus ägare att Ariel varit likadan när jag var bortrest. En snabb titt i kalendern bekräftade att det var ganska precis tre veckor emellan. Ytterligare en snabb titt visade att hon förmodligen kommer vara brunstig vid premieringen.

Igår var det strålande sol när jag anlände till stallet. M kom dit samtidigt och vi skrotade snabbt planerna på att rengöra utrustning. Här skulle badas hästar!

Ariel mötte oss vid grinden, men det fanns inga spår av de andra hästarna. Så jag gjorde M sällskap ut i sommarhagen för att leta och givetvis följde Ariel oss tätt i hälarna. De andra hästarna stod längst bort, så det blev en lång vandring tillbaka till grinden igen.

Vi började med Ariel, hon har ju blivit schamponerad någon gång tidigare, men det blir ju lite annorlunda när man faktiskt har varmt vatten att tillgå. Tror faktiskt hon stod och njöt, för hon stod stilla i spolspiltan hela tiden. Jag fick till och med blöta ned hennes huvud och öron utan minsta protest. Vem kan tro att hon varit så himla rädd om sina öron tidigare?

Provade att schamponera med vanligt människoschampo på vänster sida och såpa på höger sida. Vet inte om det blev så stor skillnad i renhet, men visst luktade schampot godare. Sedan löddrade det mer också, så man fick en känsla av att hästen faktiskt blev badad. Lagom till att jag skulle skölja av Ariel allt schampo började varmvattnet ta slut. Jag hoppas det var en tillfällighet, för nog sjutton skall väl varmvattnet räcka till en hästtvätt åtminstone.

När Ariel var ren och jag dragit bort allt överflödigt vatten fick hon stå i skötselspiltan med fleecetäcket på. Under tiden badade vi Maggie. Sedan åkte täcket av och vi promenerade till klätterbacken för att torka. Tyckte inte att fleecetäcket hade torkat henne överhuvudtaget, så jag klurar på att införskaffa ett hansbo kombitäcke alternativt ett ulltäcke. Men det brinner i knutarna, vill ju att hon skall ha ett fint täcke till premieringen!

Vi klättrade bara en gång, för sedan började det åska (!) och molnen hopade sig. Lagom till vi var tillbaka i stallet för ryktning och manklippning så började det regna. Så jag fick lägga alla planer på fotografering av min nya rena häst på is. Istället njöt jag av hennes blanka päls i några minuter innan hon fick gå ut i hagen och bli blöt igen. Stackars tjejen!

Städade upp efter vårt äventyr och bestämde med M att vi absolut måste rengöra utrustningen. Någon dag…

Igår kom jag till stallet samtidigt som M, vilket förstås ledde till att vi slog följe ut och hämtade hästarna. Ariel var inte precis överförtjust att se mig, men följde ändå med snällt. Hon ställde sig och sov i skötselspiltan med öronen rakt ut.

Borstade av henne som hastigast innan sadel och sidepull med bett och dubbla tyglar åkte på. Bestämde med M att hon och Maggie skulle promenera med oss. Insåg att det var fem (!) veckor sedan vi hade sällskap ut.

Ariel var riktigt trevlig på bortavägen. Pigg men utan att bli ofokuserad. Vi travade några gånger och sista traven kändes hon lite trött. Så vände vi och Ariel förvandlades till kapplöpningshäst inför start. Hon skulle inte skritta, utan trav var det som gällde. Tränade lite halter och vändningar för att flytta fokus, det hjälpte sådär. Sedan fick hon trava av sig lite och hej vad det går.

 

Inte så att jag inte kan få stopp på henne, men det krävs mer än bara en enkel förhållning.

Provade att använda bettet lite, det går bättre i skritt än i trav. Tyckte det såg ut som att sidostyckena var lite för långa, och eftersom det inte går att reglera särskilt mycket på distanstränset (utan att göra nya hål) så lät jag bli bettet efter det.

Sista biten coolade Ariel ned och blev så där fin som hon var på bortaväg. Då var allt förlåtet igen. M påpekade att hon inte ser irriterad eller sur ut, utan snarare att hon tycker det är så KUL att vara på äventyr att hon blir för pigg. Hon har så bråttom att uppleva allt som finns att uppleva.

Åter i stallet var Ariel plaskvåt där utrustningen legat. Det blev avsvampning där och mellan bakbenen. För ovanlighetens skull stod hon och njöt, så hon kanske lär sig tycka om vatten till sist. Hällde på switch, tog bort en fästing och släppte sedan ut i hagen. Ariel drack vatten länge och sedan rullade hon sig i gräset.

Sedan hade jag tänkt att bara rengöra utrustningen lite som hastigast och åka hem, men jag och M lyckades sporra varandra till att tömma garderoberna och städa. Vi hade superkul, skrattade massor och pratade om allt möjligt så som det brukar bli. Jag är ganska nöjd med ordningen jag fick i stallet, men jag behöver åtminstone två eller tre hyllor till för att få allt att bli perfekt. Skall be stallägaren om det.

När jag väl åkte hem var det med ett löfte om att träffas idag, rida ut en tur till och smörja läder. Jag som hade tänkt rida dressyr imorgon lägger raskt de planerna åt sidan. Allt blir så mycket roligare när man har sällskap och då är det uteritt som gäller.

Idag kom E.T:n på besök. Sin vana trogen kom h*n något för tidigt, så jag hade precis parkerat bilen när h*n kom körandes. Jag hämtade en väldigt glad Ariel i hagen medan E.T:n plockade in sina grejer i stallet.

Fick först skritta på rak linje och allt såg bra ut där. Sedan in i stallet där h*n kände igenom Ariels alla ben, framdel, bakdel och hals. Allt var helt okej och det blev bara tre nålar på bakdelen och en på vardera kronrand bak.

Vi pratade lite medan Ariel stod och njöt, framför allt om vad som hänt hittills med Ariel och lite vad jag skall tänka på framöver. H*n tyckte att Ariel var ovanligt fin i hullet för att vara ett kallblod på bete, men höll med om att det var lika bra att hålla igång hela sommaren.

När nålarna tagits bort fick Ariel lite ryggmassage och så avslutade vi med en snabb check av sadeln. Jag var bekymrad över att Ariel reagerat lite mer än vanligt på sadeln, men enligt E.T. så var det bara allmänt "Vad gör du matte" och ingen som helst negativ reaktion. Så skönt!

Vi bokade ny tid i september, sedan åkte E.T. hem och jag promenerade en stund med Ariel. Hon var så nöjd och belåten, kunde skritta i en riktigt härlig avslappnad form. Själv är jag lättad över att allt var okej, både med tanke på vurpan hon nyligen gjort och att jag ju rider mycket mer nu än tidigare. Men det var bara att fortsätta på den inslagna vägen.