Myspromenad + funderingar

Kan man inte rida, så får man väl promenera. Tog mig en myspromenad med Ariel idag, vi gick längs stigarna bredvid klätterbacken, främst för att jag ville se vart de olika stigarna ledde men även för att få henne trött i huvudet utan att behöva springa av henne.

Vi travade några gånger på hemväg och hon joggar snällt i mattes tempo. Sedan att matte flåsar som en blåsbälg när vi är klara försöker vi inte låtsas om.

Jag har så lätt för att flyga iväg med mina drömmar, tappa markkontakten och planera de mest höga och skrämmande mål. När jag sedan börjar få ångest över dessa mål så är det så skönt att bara krama om Ariel, som pustar i mitt öra och talar om för mig att vi faktiskt inte måste. Vi kan bara vara. Här och nu.

Det har funnits en liten hård klump i magen på mig, en klump som gjort sig påmind varje gång någon gett Ariel en komplimang. Jag vet att hon är en fruktansvärt fin häst och jag vet att jag förstör henne. Oavsett vad min dressyrtränare eller min E.T. säger. Hon skulle kunna nå så mycket längre utan mig.

Samtidigt vill jag ju bara vara lycklig med henne. Jag har ingen tävlingspress på så vis att jag längtar efter att jämföra oss med andra eller bara måste visa upp henne. Jag skulle lika gärna kunna åka på en mysig ridsemester på Gotland med henne som att starta i distansritt. För så länge vi är tillsammans är jag lycklig.

När vi gick där på stigen och jag smågrälade på Ariel för att hon nappade åt sig gräs ibland, så insåg jag att hon inte heller har någon tävlingspress. Visst älskar hon att hoppa och att upptäcka nya ridvägar, att vara i centrum för allas uppmärksamhet och få beröm. Men hon älskar också att bara vara med mig. Att följa mig överallt.

Så jag vet inte längre. Våra mål för 2012 står kvar, men de är inte skrivna i sten. Kanske blir de av, kanske inte. Kanske blir de av, men med mig stående på backen och hejandes på min fantastiska häst.
Trackback
RSS 2.0