Mer harmoni
Planen var att jag skulle hänga på distanstävling hela dagen, men eftersom jag inte hittade till tävlingen utan irrade omkring i skogen utanför Järlåsa i 20 minuter, så bestämde jag mig för att åka till Ariel istället. Som en liten tröst i alla fall.
Ariel var väldigt glad över att se matte, så när de andra hästarna försökte hindra henne från att gå fram till mig, smög hon runt de andra och RUSADE allt vad hon kunde fram till matte.
Ariel var väldigt glad över att se matte, så när de andra hästarna försökte hindra henne från att gå fram till mig, smög hon runt de andra och RUSADE allt vad hon kunde fram till matte.
Jag vet inte vad hon har hamnat i för period nu, men jag älskar det verkligen. Hon är så gosig och social, med 100 % fokus på mig (så länge jag är på marken). På väg till stallet gjorde vi halt några gånger och jag behövde knappt ens tänka att jag skulle stanna så stannade hon direkt. Vi travade en kort stump och det var inga problem att återgå till lugn skritt efter det.
I stallet fick hon äta hö medan jag försökte få henne så torr som möjligt. Drog bort massor med blöt, lös päls innan fleecetäcket åkte på. Kratsade hovarna och gjorde ett tappert försök att få benen rena.
Packade hö medan Ariel torkade och när hon var nästan helt torr åkte sadel och sidepull på. Det är så skönt att hon slutat trampa runt när sadeln är på, utan hon kan fortsätta stå lugnt medan jag tar på säkerhetsvästen.
Eftersom det börjat bli varmare ute så ställer jag numera en hink med vatten på stallplanen, för att vänja Ariel vid att dricka efter ridturen. Idag gick hon rakt fram till hinken och drack innan ridturen. Just drickandet är en typisk distansrittsgrej som är ganska viktig. Hästen bör dricka så fort tillfälle ges, så jag berömde förstås Ariel massor. När hon druckit klart vände hon sig mot pallen, tog några steg så hon stod på rätt ställe bredvid den och vände sedan huvudet mot mig med en uppfordrande blick. Kan man bli mer tydlig.
Satt upp på en staty som vinglade ett steg framåt när jag spände sadelgjorden. Sedan var hon helt stilla ända tills jag smackade. Vi skrittade till höger och jag testade en lite ny teknik. Så fort jag känner att hon är på väg att stanna så ber jag om halt, så hennes och min vilja helt enkelt förenas. Sedan är det jag som bestämmer när vi skall gå igen, vilket är enkelt att känna. Ariels kroppsspråk när hon tittat klart på vad det än är som hon tittar på är lätt att märka av. Så ridturen bestod av många motorstopp men på ett mycket mer positivt sätt än tidigare. Jag märkte att Ariel även fick bättre motor på bortavägen genom detta. Några korrigeringar av riktningen blev det dock, helt perfekt kan det inte bli direkt.
På hemväg var det turbo igen, men en kontrollerbar turbo på lång tygel. Försök till att smyga upp i trav ett par gånger, men efter tillsägelse med rösten så blev det inte så mycket av den där traven. Sista biten till stallet var hon så nöjd med sig själv, gick med huvudet nästan nere i backen och frustade. När jag satt av vände hon huvudet mot mig och pustade varmluft på mig.
Sedan fick hon stå och äta hö medan jag gjorde ren all utrustning. Eftersom jag inte hade någon tid att passa så blev det avtorkning av sadeln, avborstning av vojlock, och rengöring av sadelgjord, sidepull och stigbyglar. Så nöjd med mig själv, även om det är väldigt lättrengjorda saker jag har.
Åter ute i hagen gick Ariel iväg för att både bajsa och kissa, sedan drack hon ganska mycket vatten innan det blev mer höätning. Hon verkade väldigt nöjd med dagen och det var jag med.
Nu när pälsen är mindre fluffig kan jag inte annat än konstatera att hon har för lite ryggmuskler. Måste få ordning på det, så nu är det klättring och longering med inspänning som läggs till på schemat.
Att stå stilla är en konstart
Det blev lite mer djävlar anamma över mig igår. Hämtade in Ariel från hagen, hon följde så glatt med. Hon är inne i fasen jag-vill-vara-med-dig-hela-tiden-matte! och det är väldigt tacksamt att umgås med henne då.
Gjorde i ordning för ridning, fick fläta om svansflätan då den gått upp någon gång under natten (enligt M). Tog även på reflexridtäcket då det var riktigt ruggigt väder ute. Mulet med lite regnskurar. Perfekt väder att träna tålamod på.
Gjorde i ordning för ridning, fick fläta om svansflätan då den gått upp någon gång under natten (enligt M). Tog även på reflexridtäcket då det var riktigt ruggigt väder ute. Mulet med lite regnskurar. Perfekt väder att träna tålamod på.
Satt upp och fick köra den vanliga visan, INTE gå förrän allt är klart. Nu går hon ju i och för sig bara ett steg framåt, men det är ändå ett steg för mycket. Red några meter, gjorde halt, satt av och gick tillbaka.
Va? tyckte Ariel och undrade vad sjutton matte höll på med.
Placerade henne vid pallen igen (fick flytta bakdelen några gånger innan jag var nöjd) och satt upp. Samma visa igen, men snabbare skärpning från Ariels sida, jag hann inte ta i tyglarna utan bara markera med rösten så stannade hon igen. Skritta några meter, göra halt och tillbaka.
Nä men! tyckte Ariel. Vad har det flugit i matte egentligen? Varför kan hon inte bara sitta upp som vanligt och så ger vi oss ut på äventyr som vi brukar?
Placerade henne vid pallen igen (fick flytta bakdelen några gånger innan jag var nöjd) och satt upp. Samma visa igen, men snabbare skärpning från Ariels sida, jag hann inte ta i tyglarna utan bara markera med rösten så stannade hon igen. Skritta några meter, göra halt och tillbaka.
Nä men! tyckte Ariel. Vad har det flugit i matte egentligen? Varför kan hon inte bara sitta upp som vanligt och så ger vi oss ut på äventyr som vi brukar?
Placerade henne vid pallen, började förbereda för uppsittning, då vände hon på huvudet och fnulade mot stigbygeln. Förklarade för henne att hon måste stå stilla, det är bara så. Suck från Ariel och matte upp i sadeln. Låtsas kolla sadelgjorden, tar fram spöet och på med handskarna. Ariel står blick stilla.
Ger oss iväg längs grusvägen med de andra hästarna som sällskap. Ariel uppvisar en väldigt fin skritt, med ordentligt driv i. Lyckokänslan infinner sig. Ber om halt och Ariel stannar lydigt. Sneglar på klockan och det är absolut inga problem att stå stilla en minut. Berömmer och går en bit till, gör halt och står en minut. Ariel spanar på spännande saker i fjärran men står helt stilla.
Går bort till vägskälen och vänder. Raketmotorn sätter förstås igång så fort nosen pekar hem. Jag ber om halt, Ariel stannar lydigt. Men stå stilla i en minut på hemväg är svårt. Väldigt, väldigt svårt. Varje gång Ariel flyttar en fot börjar räkneverket om. Det tar säkert 10 minuter innan hon klarat en hel minut. Hon är oerhört frustrerad och arg på matte, men till sist så får hon skritta igen. Med raketfart. Går så pass långt att vi ser hästarna, sedan blir det halt igen. Och förbannad Ariel. Efter ytterligare cirka 10 minuter har hon dock klarat det och det blir skritt hela vägen till gårdsplanen.
Väl där testar jag att sitta av och upp igen. Ariel står som en staty även om hon det märks på henne att hon tycker att vi gjort tillräckligt för idag. Det var inte många meter vi red, men huvudet är fullt av förvirrade tankar. Matte har varit arg, riktigt arg och Ariel har varit arg.
När jag suttit av för sista gången trycker hon sitt huvud emot mig. Det är så tydligt hur frustrerad hon blir över att inte få göra som hon vill, men hur hon samtidigt blir mer och mer tillgiven ju mer jag kräver av henne. Kliar henne på bringan och så går vi in i stallet igen.
Ariel får äta hö medan jag väger upp nytt hö och tar hand om utrustningen. Sadelgjorden har blivit lerig trots att vi knappt rört oss ur fläcken, känns som en försmak av vad som komma skall.
En väldigt nyttig dag har det varit, men jag längtar till när vi har harmoni i ridningen.
Kålmasken slingrar vidare
Igår hade jag styrelsemöte på förmiddagen, vilket gjorde att jag kunde åka till Ariel på eftermiddagen. Såg att de åt lunchhö när jag körde förbi, så jag pysslade på en stund i stallet innan jag hämtade Ariel.
Gjorde i ordning all utrustning inför ridning, tanken idag var att testa ett helt vanligt pass och se hur lång tid det egentligen tar med förberedelser och efterskötsel. Funderade lite på om jag skulle använda ridtäcket, men det fick vara. Har så svårt att veta när täcken behövs och inte. För att inte tala om benskydd.
Ariel ville gärna umgås när jag kom gående, hon blev nästan lite väl framfusig av sig, så jag körde ett par snabba övningar med henne för att checka av att hon fortfarande vet vem som bestämmer. Inga problem på den fronten, även om hon egentligen helst ville stå med nosen i mattes famn hela tiden. På vägen till stallet blev det lite ledövningar, hon kommer fortfarande ihåg vad som gäller när matte gör halt och när matte begär trav. Känns skönt med tanke på treårstestet.
I stallet fick hon som vanligt äta hö medan jag gjorde i ordning henne. Hon har till sist börjat fälla, men det är främst bringan, bogarna och benen som det lossnar hår från. Inte stora sjok heller, utan lite småtussar. Visiterade benen lite extra, men givetvis glömde jag att visitera dem efter ridning. Skärpning! Löste även upp hennes svansfläta som såg helt okej ut, borstade igenom svansen som hastigast och flätade igen. Det verkar fungera bra än så länge, får se hur det blir när leran återvänder i hagen.
På med sadel och sidepull, halvvägs ut genom stalldörren inser jag att jag glömt kvar fleecetäcket på bakdelen, så det var bara att backa tillbaka i stallet för att ta av det. Ariel backar mjukt utan att jag ens behöver ta i henne, bara närma mig.
Uppsittningen är fortfarande en lite jobbig historia. Ariel står verkligen som fastfrusen när jag sitter upp, men så fort jag sitter i sadeln tycker hon att vi skall gå. Får göra upprepade halter tills sadelgjorden är spänd, handskarna på och dressyrspöet i min hand. Ariel blir mäkta upprörd, men det är bara att vänja sig.
Sedan skrittade vi iväg, Ariel var ivrig hela vägen fram till de andra hästarna, sedan blir hon kålmask igen. Går några steg, stannar, vänder på huvudet, försöker vända framdelen, blir tillrättavisad, går några steg rakt fram igen och så håller det på. Väldigt tålamodsprövande för matte (säkert för Ariel också). Det känns så onödigt när jag vet att hon egentligen har en oerhörd framåtanda, men uppenbarligen försvinner den i och med att matte sitter på.
Strax efter att vi svängt in på banvallen blev det lite mer driv i Ariel några meter. Jag berömde förstås massor, men rätt vad det var så tvärstannade hon igen. Mitt tålamod var nästan slut då, så istället för att bara smacka (som jag alltid gör först) så tryckte jag istället till med skänklarna. Dessutom lite hårdare än normalt, en lite irriterad tryckning kan man säga. Ariel svarade med att lätta på bakdelen för att markera att matte minsann inte skulle komma och kräva saker av henne! Det finns uppenbarligen krut i damen…
Men sedan blev det faktiskt lite mer fart i henne. Det var som om vi båda hade väntat på den där uppgörelsen (om man ens kan kalla den för det) och nu fann oss i situationen. Ariel slutade med sina motorstopp och jag slutade att vara irriterad. Istället fick jag en liten lyckokänsla när Ariel faktiskt bjöd framåt och var nyfiken på vart vi var på väg. Rätt vad det var så hade hon bjudit upp i trav och eftersom det var på bortaväg fortfarande så fick hon hållas några meter. När jag kände att traven mattades något bad jag henne sakta av. Inga problem alls, förutom då att hon bryter av från trav direkt till halt. Nåja, det kommer med tiden, vi har många år på oss att slipa dressyrformen. Skrittade några meter till innan vi vände och skrittade tillbaka. Då blev det förstås ett helt annat tempo. Fick markera för Ariel några gånger att vi skulle hålla oss till skritt. En väldigt ivrig och vägvinnande skritt förstås, men fortfarande skritt.
Gjorde halt och stod stilla i tio sekunder också. Det var enormt svårt enligt Ariel. För det har vi aaaaldrig gjort förut. Tog mycket längre tid än tio sekunder, eftersom varenda gång hon rörde sig framåt (och jag fick be om halt igen) så började räkneverket om. Ett par gånger krafsade hon med höger framben för att markera hur frustrerande det var att behöva stå stilla. Men till sist så blev det ändå tio sekunder och hon fick tillåtelse att gå framåt igen.
När det kändes som om vi hade en riktigt bra skritt, mjuk och fokuserad på matte, så gjorde jag halt och satt av. Berömde massor och lättade lite på sadelgjorden. Ariel stod snällt stilla medan jag grejade med allt. Sedan skrittade vi avsuttet tillbaka till stallet. Fortfarande samma aktiva skritt, men när jag bad om halt var det inga som helst problem att stå stilla i tio sekunder.
Gjorde i ordning all utrustning inför ridning, tanken idag var att testa ett helt vanligt pass och se hur lång tid det egentligen tar med förberedelser och efterskötsel. Funderade lite på om jag skulle använda ridtäcket, men det fick vara. Har så svårt att veta när täcken behövs och inte. För att inte tala om benskydd.
Ariel ville gärna umgås när jag kom gående, hon blev nästan lite väl framfusig av sig, så jag körde ett par snabba övningar med henne för att checka av att hon fortfarande vet vem som bestämmer. Inga problem på den fronten, även om hon egentligen helst ville stå med nosen i mattes famn hela tiden. På vägen till stallet blev det lite ledövningar, hon kommer fortfarande ihåg vad som gäller när matte gör halt och när matte begär trav. Känns skönt med tanke på treårstestet.
I stallet fick hon som vanligt äta hö medan jag gjorde i ordning henne. Hon har till sist börjat fälla, men det är främst bringan, bogarna och benen som det lossnar hår från. Inte stora sjok heller, utan lite småtussar. Visiterade benen lite extra, men givetvis glömde jag att visitera dem efter ridning. Skärpning! Löste även upp hennes svansfläta som såg helt okej ut, borstade igenom svansen som hastigast och flätade igen. Det verkar fungera bra än så länge, får se hur det blir när leran återvänder i hagen.
På med sadel och sidepull, halvvägs ut genom stalldörren inser jag att jag glömt kvar fleecetäcket på bakdelen, så det var bara att backa tillbaka i stallet för att ta av det. Ariel backar mjukt utan att jag ens behöver ta i henne, bara närma mig.
Uppsittningen är fortfarande en lite jobbig historia. Ariel står verkligen som fastfrusen när jag sitter upp, men så fort jag sitter i sadeln tycker hon att vi skall gå. Får göra upprepade halter tills sadelgjorden är spänd, handskarna på och dressyrspöet i min hand. Ariel blir mäkta upprörd, men det är bara att vänja sig.
Sedan skrittade vi iväg, Ariel var ivrig hela vägen fram till de andra hästarna, sedan blir hon kålmask igen. Går några steg, stannar, vänder på huvudet, försöker vända framdelen, blir tillrättavisad, går några steg rakt fram igen och så håller det på. Väldigt tålamodsprövande för matte (säkert för Ariel också). Det känns så onödigt när jag vet att hon egentligen har en oerhörd framåtanda, men uppenbarligen försvinner den i och med att matte sitter på.
Strax efter att vi svängt in på banvallen blev det lite mer driv i Ariel några meter. Jag berömde förstås massor, men rätt vad det var så tvärstannade hon igen. Mitt tålamod var nästan slut då, så istället för att bara smacka (som jag alltid gör först) så tryckte jag istället till med skänklarna. Dessutom lite hårdare än normalt, en lite irriterad tryckning kan man säga. Ariel svarade med att lätta på bakdelen för att markera att matte minsann inte skulle komma och kräva saker av henne! Det finns uppenbarligen krut i damen…
Men sedan blev det faktiskt lite mer fart i henne. Det var som om vi båda hade väntat på den där uppgörelsen (om man ens kan kalla den för det) och nu fann oss i situationen. Ariel slutade med sina motorstopp och jag slutade att vara irriterad. Istället fick jag en liten lyckokänsla när Ariel faktiskt bjöd framåt och var nyfiken på vart vi var på väg. Rätt vad det var så hade hon bjudit upp i trav och eftersom det var på bortaväg fortfarande så fick hon hållas några meter. När jag kände att traven mattades något bad jag henne sakta av. Inga problem alls, förutom då att hon bryter av från trav direkt till halt. Nåja, det kommer med tiden, vi har många år på oss att slipa dressyrformen. Skrittade några meter till innan vi vände och skrittade tillbaka. Då blev det förstås ett helt annat tempo. Fick markera för Ariel några gånger att vi skulle hålla oss till skritt. En väldigt ivrig och vägvinnande skritt förstås, men fortfarande skritt.
Gjorde halt och stod stilla i tio sekunder också. Det var enormt svårt enligt Ariel. För det har vi aaaaldrig gjort förut. Tog mycket längre tid än tio sekunder, eftersom varenda gång hon rörde sig framåt (och jag fick be om halt igen) så började räkneverket om. Ett par gånger krafsade hon med höger framben för att markera hur frustrerande det var att behöva stå stilla. Men till sist så blev det ändå tio sekunder och hon fick tillåtelse att gå framåt igen.
När det kändes som om vi hade en riktigt bra skritt, mjuk och fokuserad på matte, så gjorde jag halt och satt av. Berömde massor och lättade lite på sadelgjorden. Ariel stod snällt stilla medan jag grejade med allt. Sedan skrittade vi avsuttet tillbaka till stallet. Fortfarande samma aktiva skritt, men när jag bad om halt var det inga som helst problem att stå stilla i tio sekunder.
Åter i stallet fick Ariel stå med fleecetäcke och bli ordentligt genomstretchad. Hon har helt förstått det här med stretching nu, hjälper till då och då, vissa moment kan hon dessutom göra på riktigt, så musklerna faktiskt stretchas. Roligast är när hon skall ta huvudet mellan sina framben, då dyker hon nästa ned på knä av bara farten.
Ariel fick stå och äta hö medan jag rengjorde utrustningen. Det var som vanligt mest sadelgjorden och vojlocken som behövde göras rena, men även sidepullen. Sadeln fick sig faktiskt ett par snabba drag med trasan också. Egentligen borde jag väl köpa sadelschampo och använda någon gång.
Noterade även att stigbyglarna skulle behöva rengöras. De är alldeles leriga nu. Använder mina distansstigbyglar i plast, så det är ju bara att stoppa i en vattenhink så är de rena. Skall försöka komma ihåg det nästa gång jag är i rengöringstagen.
Ariel verkade nöjd när jag släppte ut henne i hagen igen, hon stannade inte kvar och pockade på uppmärksamhet, utan gick direkt iväg till de andra hästarna. Jag tittade på klockan och konstaterade att det totalt (frånräknat restid) hade tagit tre timmar att göra i ordning, rida och sköta av. Inte så farligt egentligen, men det blir ju lite längre tid ju längre jag kommer att rida...
Bilder från gårdagen
I väntan på ridtur...
Nytt fint nosludd!
Äter som en duktig distanshäst
Fina tjejen!
Nytt fint nosludd!
Äter som en duktig distanshäst
Fina tjejen!
Verka min egen häst?!
Strax innan tio rullade jag in på stallplanen och halv sex på eftermiddagen rullade jag hem igen. Men så blir det när hovslagaren kommer och alla hästar skall tas om hand.
Hovis var lite sen och medan jag väntade tvättade jag faktiskt bilen. Fick så härliga vårvibbar idag, strålande sol och en hel del vind (förvisso kall). Kände hur orken återvände och glädjen över hästeriet likaså.
När hovis kom blev det verkning av tre hästar och skoning av en. Pratade med hovis om att det ju är sista gången han är här, då alla hästar flyttar inom två månader. Frågade om han ville fortsätta ta hand om Ariels hovar, men han tyckte det var för långt att åka för bara en häst. Förstår honom till fullo, det skall ju vara någon slags ekonomi i det hela.
Gnällde lite över att jag omöjligt skulle hitta en hovis som gjorde precis så som jag ville med hovarna, dvs precis så som han verkar och då skrattade han och tyckte att jag som hade en så bra häst (hovmässigt alltså) gott kunde verka själv. Fick en snabbkurs på Ariels hovar, där han visade exakt vad han gjorde och varför. Börjar undra vad jag egentligen lagt pengarna på de senaste två åren, för det var lite rasp här och lite rasp där och sedan var han klar. Nä, skämt åsido så är jag supernöjd med tiden med hovis, men han har helt rätt i att det är dags att testa verkningen själv.
Passade på och frågade vad värsta scenariot var om jag verkade själv, kunde jag göra henne halt? Men han lugnade mig med att det värsta som kunde hända var att hon fick för långa tår och då var det bara att köra henne till honom så skulle han ta hand om det.
När alla hästar var klara fick de återvända till hagen och få middagshö, Ariel var dock väldigt motvillig till idén och ville hellre vara med matte. Sade åt henne att hon behövde äta och så återvände jag till stallet för yoghurt (magen liiite bättre) samt förberedelse för uteritt.
Uppgörelse del 1
När Ariel kom in igen fick hon först provsmaka loppfrö med havre (inte gott) och sedan åkte all utrustning på. Med mina vårkänslor i fullt svall så blev det inga reflexer alls, således inte heller något ridtäcke. Våren är verkligen här!
Ariel var väldigt stirrig, ville inte stå stilla när jag suttit upp och skulle spänna sadelgjorden. Fick ryta i en gång för att hon skulle lyssna. Sedan skrittade vi iväg i en väldig fart, tills de andra hästarna var utom synhåll, när Ariel spanade in en hästätande snöhög! Idag var uppenbarligen dagen då jag skulle få uppleva vad det är för en envis häst jag skaffat mig. Vi valsade fram och tillbaka ganska länge vid snöhögen, tills Ariel fick nog, gjorde en rejäl knyck med ryggen och sade "Matte du är dum". Inga problem att parera dock, så jag svarade med "Nu går du eller så blir du hamburgare" och då plötsligt lossnade allt och Ariel traskade rakt på snöhögen och nosade lite. Inget farligt och ritten kunde fortsätta.
För första gången valde jag att vända innan det var dags för avsittning, då underlaget blev lite halt längre fram. Turbomotorn Ariel kom igång på allvar på hemvägen, det blev till att kräva halt och även ryggning några gånger för att visa att man faktiskt inte får trava bara för att det är hemväg. Det är komiskt hur frustrerad hon blir över att matte fortsätter att bestämma, första gången jag bad henne rygga (nu kan hon för bara tyglar + skänklar) gjorde hon snällt det följt av att krafsa med höger fram för att markera att hon EGENTLIGEN tyckte matte bara var larvig.
Åter i stallet var hon mysgurkan själv. Kunde för första gången någonsin stretcha igenom benen ordentligt, alltså så som man gör på en vuxen häst. Sedan stod hon med huvudet i min famn länge och bara njöt av att vara nära. Jag snusade i hennes pannlugg och önskade att tiden kunde stå stilla.
Men visst längtar jag till vi får sällskap på uteritterna. Misstänker att turbomotorn kommer att dyka upp även på bortaväg då.
Motivationshöjande
Upptäckte av en slump att bloggen är inlagd på www.distansritt.nu tillsammans med en hel drös med distansrittsbloggar. Jag är kanske löjlig, men det höjde min motivation ett snäpp. Någon (eh, ansvarig för sidan förmodligen) anser att Ariel och jag platsar i distansrittsgänget!
Ja, det är två år kvar till första start. Men fokus har alltid varit på distansritt och kommer vara det ett bra tag framöver. Nu vill jag bara ut och skritta, skritta, skritta. Hoppas snälla Ariel känner för samma sak...
Ja, det är två år kvar till första start. Men fokus har alltid varit på distansritt och kommer vara det ett bra tag framöver. Nu vill jag bara ut och skritta, skritta, skritta. Hoppas snälla Ariel känner för samma sak...
Svanstvätt
Det var fyra riktigt hungriga hästar som mötte mig på söndag morgon. Skyndade mig att lägga ut en tuss till dem vardera så jag kunde portionera ut höet på rätt ställen i lugn och ro. Det skall bli så skönt att flytta till stall som ger rundbal, både att slippa väga upp hö och att ha hungriga hästar omkring sig.
Medan Ariel åt frukost stretchade hon magmusklerna. Hon sträckte fram frambenen ordentligt och sänkte sedan framdel och rygg. Sötisen! Frågan är om man kunde lära henne att göra så på kommando.
Medan Ariel åt frukost stretchade hon magmusklerna. Hon sträckte fram frambenen ordentligt och sänkte sedan framdel och rygg. Sötisen! Frågan är om man kunde lära henne att göra så på kommando.
Medan hästarna åt så åt jag förstås min frukost. Värmde vatten samtidigt, eftersom jag bestämt mig för att utnyttja det varma vädret med en riktigt rejäl svanstvätt. Efter frukost var det intag av Ariel som halkade omkring på isen och försökte övertyga matte att vi visst kunde gå på promenad. Jag hoppas så att det blir riktig vår snart!
Knäppa matte gjorde några små lydnadsövningar inne i stallet. Dels uppsittning från bägge sidorna, krypa under magen samt att jag för första gången äntligen kunde ligga uppe på hästryggen med huvudet på bakdelen. Ariel brydde sig inte ett skvatt utan fortsatte bara att tugga hö.
Hon var inte överförtjust över att få svansen tvättad (igen) men stod ändå snällt och åt under processen. Jag noterade att svansen vuxit sig lång igen, precis som jag hoppats. Jag klippte den kort i oktober för att minimera risken att få lerig svans och det verkar fungera riktigt bra. Det är ju svårt att veta hur mycket man törs klippa så det hinner växa ut innan myggen kommer, men i fjol klippte jag aningens för kort då svansen är perfekt lång nu. Bara att ändra till nästa år. För tillfället är svansroten väldigt fint utväxt, men vad är oddsen att den håller sig så fin i ytterligare fem månader till sommarpremieringen?
Svansen var faktiskt mindre smutsig än tidigare, så den här gången blev den helt ren. Sprayade med glansspray också, den blev så härlig att borsta igenom efteråt. Men lika tjock som de andra fjordingarnas svans är den ju inte. Någon som har tips på hur man får en tjockare svans?
Med ren svans fick Ariel återvända till hagen igen, det är inte mycket att göra när det är isigt ute och hästen inte har broddar. Pussade på fröken och åkte hem.
Sex veckor kvar tills vi flyttar…
Mera mys
Då hovslagaren skulle komma och K hade lite svårt att vara ledig (hon är ju färdigutbildad nu!) så pratade jag med min toppenchef och fick tillåtelse att jobba hemifrån. Underbart!
Tyvärr ringde K igår kväll och meddelade att hovis inte kunde komma. Det blir nästa helg istället, får verkligen hoppas att det blir av då. Men eftersom jag ändå hade dator med mig hem så jobbade jag på förmiddagen och åkte sedan ut till hästarna.
Ariel var så himla trött! Jag vet att rent fysiologiskt så borde hon egentligen vara trött i januari när det går åt massor med energi för att sätta ny sommarpäls. Men likt förbaskat verkar det som om vårsolen får henne att bli zombie. Eftersom det var isgata nästan hela vägen ut från stallet så gav jag helt upp idén med att rida, det fick bli enbart mys istället!
Fick skotta snö i en halvtimme innan jag kunde komma in genom stalldörren. Det har rasat från taket och blivit ganska höga vallar. Men bra med motion blev det i alla fall. Snälla Ariel åt hö under tiden och tog det hela med ro. Zombie var det ju.
Borstade igenom hennes svans ordentligt, den blev så himla fin! Tänkte föreviga med digitalkameran, men givetvis hade jag glömt den hemma. Kröp under magen på henne, pillade bort lite kastanjer och lade mig och vilade mig en stund på hennes rygg också, men zombien Ariel brydde sig inte överhuvudtaget, utan tuggade bara vidare på sitt hö. Hon har precis tappat de två främsta tänderna i överkäken, så hon ser rätt så rolig ut. Ingen glugg blev det, men däremot ganska korta tänder än så länge. Sötis!
När jag släppt ut Ariel i hagen igen fick de lunchhö, jag pratade med M om att jag tar morgonfodringen imorgon, det var lika uppskattat som föregående vecka. Planen är att bara pyssla då med, vågar mig inte på så mycket annat när det bara är skridskois. På söndag åker jag inte ut alls, då blir det en sväng till Gottröra och distansträff!
Tyvärr ringde K igår kväll och meddelade att hovis inte kunde komma. Det blir nästa helg istället, får verkligen hoppas att det blir av då. Men eftersom jag ändå hade dator med mig hem så jobbade jag på förmiddagen och åkte sedan ut till hästarna.
Ariel var så himla trött! Jag vet att rent fysiologiskt så borde hon egentligen vara trött i januari när det går åt massor med energi för att sätta ny sommarpäls. Men likt förbaskat verkar det som om vårsolen får henne att bli zombie. Eftersom det var isgata nästan hela vägen ut från stallet så gav jag helt upp idén med att rida, det fick bli enbart mys istället!
Fick skotta snö i en halvtimme innan jag kunde komma in genom stalldörren. Det har rasat från taket och blivit ganska höga vallar. Men bra med motion blev det i alla fall. Snälla Ariel åt hö under tiden och tog det hela med ro. Zombie var det ju.
Borstade igenom hennes svans ordentligt, den blev så himla fin! Tänkte föreviga med digitalkameran, men givetvis hade jag glömt den hemma. Kröp under magen på henne, pillade bort lite kastanjer och lade mig och vilade mig en stund på hennes rygg också, men zombien Ariel brydde sig inte överhuvudtaget, utan tuggade bara vidare på sitt hö. Hon har precis tappat de två främsta tänderna i överkäken, så hon ser rätt så rolig ut. Ingen glugg blev det, men däremot ganska korta tänder än så länge. Sötis!
När jag släppt ut Ariel i hagen igen fick de lunchhö, jag pratade med M om att jag tar morgonfodringen imorgon, det var lika uppskattat som föregående vecka. Planen är att bara pyssla då med, vågar mig inte på så mycket annat när det bara är skridskois. På söndag åker jag inte ut alls, då blir det en sväng till Gottröra och distansträff!
Bara pyssel
Morgonfodring igen, följt av frukost för mig i stallet. Drog ut på frukosten en del, passade på att planera kommande vecka när jag ändå hade lite lugn och ro omkring mig. Tog några bilder på Ariel under frukostätandet.
Rimfrost i pannlugg och på nosrygg.
Rimfrost i pannlugg och på nosrygg.
Äter frukost
Fina flickan!
Sedan fick Ariel komma in i stallet. Rengjorde alla kroppsöppningar medan hon mumsade hö. Konstaterade att framtänderna upptill börjar sitta lite löst... Vägde upp en massa hö och lullade på rent allmänt. Efter en titt på klockan bestämde jag mig för att det inte var värt att stressa med någon ridning, utan lät Ariel gå ut i hagen igen. Hon var inte helt nöjd med det, försökte följa mig ut när jag skulle stänga grinden igen. Men den här helgen har verkligen gått i schemalagda spår, så jag är i alla fall glad att jag hunnit ut till Ariel.
Om tågen går i tid så skall jag försöka hinna ut på tisdag, annars blir det fredag då hovslagaren kommer (och jag får jobba hemifrån). Saknar sötnosen redan!
Dressyrpass!
Den här helgen är jag väldigt uppbokad, så det är morgontid som gäller för att hinna med Ariel överhuvudtaget. Sms:ade M igår kväll och sade att jag kunde morgonfodra, så hon fick sovmorgon. Det verkade vara uppskattat.
Så vid halv sju ringde klockan, en timmes sovmorgon. Bilen tog en stund att skotta fram, men trots många minusgrader så startade den. Hästarna blev väldigt glada över frukost och jag åt givetvis frukost i stallet medan de åt.
Sedan tog jag in Ariel i stallet, hon fick mumsa hö medan jag rengjorde diverse gula fläckar, kratsade hovarna och borstade av henne som hastigast. Sedan åkte tömkörningsgjorden på, komplett med inspänningstyglar och svanskappa.
Longerade på stallplanen som var nyskottad och med helt okej underlag. Först utan inspänningstyglar och sedan med. Ariel var mäkta upprörd över det här nya påfundet med (väldigt lösa) tyglar som bestämde att hon inte fick ha huvudet för högt. Hon lade tungan över bettet flera gånger och det var inte alltid jag hann fram och ordna innan hon blivit riktigt vansinnig. Tror det delvis beror på att bettet var något för långt ned, men eftersom jag hade sidepullen så gick det inte att reglera. Får försöka krångla på tränset under kapsonen, men det känns lite trångt.
Rent lydnadsmässigt så skötte hon sig helt okej. Hon tycker ju longering är väldigt larvigt och försöker ofta dra iväg mot kompisarna. Men när matte säger ifrån så lyssnar hon i alla fall med ena örat.
Sedan fick hon stå och äta några minuter medan jag bytte utrustning, sadeln åkte på och efter en snabb titt på klockan konstaterade jag att jag inte skulle hinna rida bortåt hela vägen och sedan gå hem, utan jag fick nöja mig med att rida en liten stund bara. Så då blev det grusvägsdressyr.
Ariel beter sig nu som en fullständigt inriden häst vid uppsittning. Det betyder att hon står blick stilla medan matte sitter upp, spänner sadelgjorden en sista gång, tar på sig handskarna och plockar fram spöet. Sedan när matte säger "Då går vi" så börjar hon genast skritta.
Det var dags för ryggningsdebut, för handen ryggar hon ju för pet med spöet på något utan frambenen, så jag bestämde mig för att testa även uppsuttet. Gjorde halt och petade med spöet. Direkt åkte Ariels öron rakt ut åt sidorna. Tog några sekunder, sedan tog hon ett snett steg bakåt och fick massor med beröm. Öronen piggt framåt och vi fortsatte skritta. Några meter senare provade jag igen, med samma resultat. Öronen rakt ut några sekunder, sedan ett steg bakåt. Hon är så himla söt, när hon inte förstår utan måste använda hjärnan så det knakar, då åker öronen rakt ut.Så här:
Sedan testade vi lite sidförande hjälper, det gick superbra så länge vi flyttade oss åt den sida som Ariel ville till.
Nästan hela passet gick utan problem, men precis när jag skulle göra halt för att sitta av så fick Ariel syn på någonting i ögonvrån och rusade till. Tog bara någon meter så fick jag stopp på henne och vände om. Det var sig själv speglat i ett fönster hon hade sett... Fick henne att (med en del slingrande rörelser) våga fram till den livsfarliga hästen och det var ett väldigt fåraktigt uttryck hon fick när hon nuddade vid hästen och det visade sig vara ett fönster. Men jag var stolt över min tjej som vågade gå fram till något farligt fast matte var på ryggen.
Släppte ut en väldigt nöjd tjej i hagen, hon drack en del vatten och lunkade sedan iväg för att sola sig. Träffade på M på hemvägen och sade att jag kunde morgonfodra även imorgon, så har jag något som drar mig upp ur sängen.
Susade sedan vidare till Bälinge där jag skrev kontrakt på nya lösdriften. Flyttar in första maj och det skall verkligen bli superhärligt att ha Ariel så nära.
Distansritt med sikte på eliten
Nej, jag och Ariel siktar inte på eliten i distansritt. Även om jag skulle tycka det var häftigt att testa 120 km eller 160 km (Ariel skulle säkert klara det, inte jag), så är det inget jag egentligen brinner för att göra. Men man kan alltid få lite nya idéer och självfallet plocka russinen ur kakan. Så med den inställningen gick jag på föreläsning med Ingrid Boström. En oerhört rolig men ändå tankeväckande föreläsning. Jag skall försöka sammanfatta lite av de saker jag tog med mig hem, om något verkar konstigt är det garanterat jag som missuppfattat Ingrid.
Ingrid pratade mycket om att fokusera på målet, att ha ett mål och hela tiden sträva efter att uppnå det. Så allra först måste man formulera ett mål. Med i det här målet behöver man tänka igenom vad som behövs i form av medhjälpare, tränare och träning för att uppnå målet.
Två saker kring detta med mål fastnade extra mycket i min hjärna. Först och främst frågan om var just jag vill vara bäst. Ingrid påpekade att man faktiskt inte kan vara bäst överallt. Det är omöjligt. Så vill jag vara bäst på jobbet, så får jag räkna med att ”bara” vara okej inom distansritt (eller matlagning, eller städning eller…). Vill jag vara bäst inom distansritt måste jag vara inställd på att jag inte kan vara bäst inom andra områden. Vill jag vara med på toppen av svensk distansritt kanske jag inte kan vara den som alltid bjuder på sju sorters hembakta kakor när svägerskan kommer på besök (förmodligen är jag inte ens hemma utan ute och rider).
Det handlar alltså om att sänka ribban på vissa områden för att kunna höja den så mycket som möjligt inom distansritten. Intimt förknippat med detta är även distansryttarens rädsla över att göra fel. Ingrid menade lite tillspetsat att vi måste träna på att misslyckas, för det är genom misslyckandena som man lär sig. Kanske åker man ut på hög puls i grinden någon gång, men då har man i alla fall lärt sig att man inte kan rida just så som man red på just den hästen under just de förhållanden (väder, underlag, hastighet) som rådde där och då.
Den andra saken som fastnade, var antalet kilometer en häst klarar av under en livstid. Ingrid nämnde 3500-5000 km som ett tak om hästen rids i lugnt tempo på de flesta tävlingar. Är det däremot en häst som tävlas för att vinna, med snabba ritter ibland, så ligger ofta taket kring 2000-3000 km. Många gånger vill man både vinna tävlingar, samla massor av tävlingskilometer och ha hästen i tävlingsskick långt upp i åren. Ingrid påpekade att denna ekvation inte går ihop, det går inte att få allt utan man måste göra ett val. Vad vill jag uppnå med just denna häst? Vill jag ta mig till VM blir mina ritter helt annorlunda än om jag vill få så många tävlingskilometer som möjligt.
Ingrid tryckte på, som alla föreläsare jag lyssnat på, vikten av att dokumentera allt! Frågan uppkom hur hon löste det och systemet som fungerade för henne var en vanlig familjekalender med en spalt per häst. Själv har jag svårt att se hur jag skall kunna sammanfatta allting i en sådan kalender, men så tror jag att jag egentligen skriver lite för mycket varje gång jag tränat. Jag använder ju mig delvis av bloggen som dokumentation, men det händer ju ytterst sällan att jag faktiskt går tillbaka och läser vad vi gjorde. Naturligtvis blir det mer intressant längre fram när jag väl tränar mot tävling, men det känns som om jag redan nu måste hitta en bra dokumentationsform. Något som både ger en tydlig överblick men samtidigt rymmer alla de små detaljerna som jag vill få ned.
Att vara effektiv var också något som Ingrid tryckte på. Hon hade testat hur man kunde vara så effektiv som möjligt på morgonen innan jobbet. De rutiner som hon vanligtvis hann på en timme, lyckades hon effektivisera ned till tio minuter (borsta tänderna samtidigt som man duschar...). Det är kanske inget att genomföra varje dag, men ändå tankeväckande. Hur mycket tid slösar vi egentligen på att inte vara effektiva? Inom distansritt handlar det framförallt om att vi väntar alldeles för länge med att pulsa in. När hästen (på ex. mästerskap) pulsar in med 56 i puls är det inte bra, även om vissa veterinärer tror/tycker det. Det är när hästen pulsar in på 64 eller 63 som det är bra, för då har man gått in i grind vid precis rätt tillfälle. Samma sak gäller vid möten ute på banan, vi saktar in, hälsar på hinknissen, pratar en stund medan hästen doppar mulen i hinken, kanske tar en klunk och sedan vill vidare. Medan ryttaren fortsätter att prata artigt med hinknissen…
Avslutningsvis några mer allmänna tips från Ingrid. Vid träning skall man försöka hålla ett jämnt tempo hela tiden, oavsett om det är skritt, trav eller galopp man rider i. Hästen skall klara av att i jämn, rytmisk (men kanske snabb!) galopp ridas nedför en backe, utan att tappa balansen fast den rids i fri form. Det handlar om lydnad som byggs upp under träningspassen, där hjälperna blir minimala och hästen ofta sköter sig själv.
Dressyr är av ondo, det som behövs från dressyren är lydigheten och smidigheten, men inte det muskelbyggande arbete som blir när man jobbar med samling. En distanshäst behöver långa smidiga muskler, inte bulliga dressyrmuskler.
När hästen får en svacka under träning eller tävling handlar det om ryttarens mentala tankar. Hästen får egentligen en svacka för att ryttaren (kanske omedvetet?) får en svacka. Det går inte att lura hästen, den känner av om ryttaren tycker att det är tråkigt. All träning skall vara rolig!
På skötselsbiten hann Ingrid bara nämna att hon enbart har traktbroddar i fram, men fyra broddar i bak på vintern, sedan bröt en diskussion kring hovslagare ut. Själv insåg jag att jag nog skall göra allt jag kan för att få behålla min argentinska hovslagare…
Det kändes som om vi kunde ha hållit på och diskuterat olika aspekter på distansritt hela natten, men tyvärr var föredraget slut efter drygt två timmar. Det var många tankar som snurrade i huvudet på vägen hem och jag har blivit mycket mer peppad inför vårens träning. Nu skall jag bara hitta den där perfekta träningsdagboken…
