Ariel 3525

Nej, jag och Ariel siktar inte på eliten i distansritt. Även om jag skulle tycka det var häftigt att testa 120 km eller 160 km (Ariel skulle säkert klara det, inte jag), så är det inget jag egentligen brinner för att göra. Men man kan alltid få lite nya idéer och självfallet plocka russinen ur kakan. Så med den inställningen gick jag på föreläsning med Ingrid Boström. En oerhört rolig men ändå tankeväckande föreläsning. Jag skall försöka sammanfatta lite av de saker jag tog med mig hem, om något verkar konstigt är det garanterat jag som missuppfattat Ingrid.

Ingrid pratade mycket om att fokusera på målet, att ha ett mål och hela tiden sträva efter att uppnå det. Så allra först måste man formulera ett mål. Med i det här målet behöver man tänka igenom vad som behövs i form av medhjälpare, tränare och träning för att uppnå målet.

Två saker kring detta med mål fastnade extra mycket i min hjärna. Först och främst frågan om var just jag vill vara bäst. Ingrid påpekade att man faktiskt inte kan vara bäst överallt. Det är omöjligt. Så vill jag vara bäst på jobbet, så får jag räkna med att ”bara” vara okej inom distansritt (eller matlagning, eller städning eller…). Vill jag vara bäst inom distansritt måste jag vara inställd på att jag inte kan vara bäst inom andra områden. Vill jag vara med på toppen av svensk distansritt kanske jag inte kan vara den som alltid bjuder på sju sorters hembakta kakor när svägerskan kommer på besök (förmodligen är jag inte ens hemma utan ute och rider).

Det handlar alltså om att sänka ribban på vissa områden för att kunna höja den så mycket som möjligt inom distansritten. Intimt förknippat med detta är även distansryttarens rädsla över att göra fel. Ingrid menade lite tillspetsat att vi måste träna på att misslyckas, för det är genom misslyckandena som man lär sig. Kanske åker man ut på hög puls i grinden någon gång, men då har man i alla fall lärt sig att man inte kan rida just så som man red på just den hästen under just de förhållanden (väder, underlag, hastighet) som rådde där och då.

Den andra saken som fastnade, var antalet kilometer en häst klarar av under en livstid. Ingrid nämnde 3500-5000 km som ett tak om hästen rids i lugnt tempo på de flesta tävlingar. Är det däremot en häst som tävlas för att vinna, med snabba ritter ibland, så ligger ofta taket kring 2000-3000 km. Många gånger vill man både vinna tävlingar, samla massor av tävlingskilometer och ha hästen i tävlingsskick långt upp i åren. Ingrid påpekade att denna ekvation inte går ihop, det går inte att få allt utan man måste göra ett val. Vad vill jag uppnå med just denna häst? Vill jag ta mig till VM blir mina ritter helt annorlunda än om jag vill få så många tävlingskilometer som möjligt.

Ingrid tryckte på, som alla föreläsare jag lyssnat på, vikten av att dokumentera allt! Frågan uppkom hur hon löste det och systemet som fungerade för henne var en vanlig familjekalender med en spalt per häst. Själv har jag svårt att se hur jag skall kunna sammanfatta allting i en sådan kalender, men så tror jag att jag egentligen skriver lite för mycket varje gång jag tränat. Jag använder ju mig delvis av bloggen som dokumentation, men det händer ju ytterst sällan att jag faktiskt går tillbaka och läser vad vi gjorde. Naturligtvis blir det mer intressant längre fram när jag väl tränar mot tävling, men det känns som om jag redan nu måste hitta en bra dokumentationsform. Något som både ger en tydlig överblick men samtidigt rymmer alla de små detaljerna som jag vill få ned.

Att vara effektiv var också något som Ingrid tryckte på. Hon hade testat hur man kunde vara så effektiv som möjligt på morgonen innan jobbet. De rutiner som hon vanligtvis hann på en timme, lyckades hon effektivisera ned till tio minuter (borsta tänderna samtidigt som man duschar...). Det är kanske inget att genomföra varje dag, men ändå tankeväckande. Hur mycket tid slösar vi egentligen på att inte vara effektiva? Inom distansritt handlar det framförallt om att vi väntar alldeles för länge med att pulsa in. När hästen (på ex. mästerskap) pulsar in med 56 i puls är det inte bra, även om vissa veterinärer tror/tycker det. Det är när hästen pulsar in på 64 eller 63 som det är bra, för då har man gått in i grind vid precis rätt tillfälle. Samma sak gäller vid möten ute på banan, vi saktar in, hälsar på hinknissen, pratar en stund medan hästen doppar mulen i hinken, kanske tar en klunk och sedan vill vidare. Medan ryttaren fortsätter att prata artigt med hinknissen…

Avslutningsvis några mer allmänna tips från Ingrid. Vid träning skall man försöka hålla ett jämnt tempo hela tiden, oavsett om det är skritt, trav eller galopp man rider i. Hästen skall klara av att i jämn, rytmisk (men kanske snabb!) galopp ridas nedför en backe, utan att tappa balansen fast den rids i fri form. Det handlar om lydnad som byggs upp under träningspassen, där hjälperna blir minimala och hästen ofta sköter sig själv.

Dressyr är av ondo, det som behövs från dressyren är lydigheten och smidigheten, men inte det muskelbyggande arbete som blir när man jobbar med samling. En distanshäst behöver långa smidiga muskler, inte bulliga dressyrmuskler.

När hästen får en svacka under träning eller tävling handlar det om ryttarens mentala tankar. Hästen får egentligen en svacka för att ryttaren (kanske omedvetet?) får en svacka. Det går inte att lura hästen, den känner av om ryttaren tycker att det är tråkigt. All träning skall vara rolig!

På skötselsbiten hann Ingrid bara nämna att hon enbart har traktbroddar i fram, men fyra broddar i bak på vintern, sedan bröt en diskussion kring hovslagare ut. Själv insåg jag att jag nog skall göra allt jag kan för att få behålla min argentinska hovslagare…

Det kändes som om vi kunde ha hållit på och diskuterat olika aspekter på distansritt hela natten, men tyvärr var föredraget slut efter drygt två timmar. Det var många tankar som snurrade i huvudet på vägen hem och jag har blivit mycket mer peppad inför vårens träning. Nu skall jag bara hitta den där perfekta träningsdagboken…