Kålmasken slingrar vidare

Igår hade jag styrelsemöte på förmiddagen, vilket gjorde att jag kunde åka till Ariel på eftermiddagen. Såg att de åt lunchhö när jag körde förbi, så jag pysslade på en stund i stallet innan jag hämtade Ariel.

Gjorde i ordning all utrustning inför ridning, tanken idag var att testa ett helt vanligt pass och se hur lång tid det egentligen tar med förberedelser och efterskötsel. Funderade lite på om jag skulle använda ridtäcket, men det fick vara. Har så svårt att veta när täcken behövs och inte. För att inte tala om benskydd. 

Ariel ville gärna umgås när jag kom gående, hon blev nästan lite väl framfusig av sig, så jag körde ett par snabba övningar med henne för att checka av att hon fortfarande vet vem som bestämmer. Inga problem på den fronten, även om hon egentligen helst ville stå med nosen i mattes famn hela tiden. På vägen till stallet blev det lite ledövningar, hon kommer fortfarande ihåg vad som gäller när matte gör halt och när matte begär trav. Känns skönt med tanke på treårstestet.

I stallet fick hon som vanligt äta hö medan jag gjorde i ordning henne. Hon har till sist börjat fälla, men det är främst bringan, bogarna och benen som det lossnar hår från. Inte stora sjok heller, utan lite småtussar. Visiterade benen lite extra, men givetvis glömde jag att visitera dem efter ridning. Skärpning! Löste även upp hennes svansfläta som såg helt okej ut, borstade igenom svansen som hastigast och flätade igen. Det verkar fungera bra än så länge, får se hur det blir när leran återvänder i hagen.

På med sadel och sidepull, halvvägs ut genom stalldörren inser jag att jag glömt kvar fleecetäcket på bakdelen, så det var bara att backa tillbaka i stallet för att ta av det. Ariel backar mjukt utan att jag ens behöver ta i henne, bara närma mig. 

Uppsittningen är fortfarande en lite jobbig historia. Ariel står verkligen som fastfrusen när jag sitter upp, men så fort jag sitter i sadeln tycker hon att vi skall gå. Får göra upprepade halter tills sadelgjorden är spänd, handskarna på och dressyrspöet i min hand. Ariel blir mäkta upprörd, men det är bara att vänja sig. 

Sedan skrittade vi iväg, Ariel var ivrig hela vägen fram till de andra hästarna, sedan blir hon kålmask igen. Går några steg, stannar, vänder på huvudet, försöker vända framdelen, blir tillrättavisad, går några steg rakt fram igen och så håller det på. Väldigt tålamodsprövande för matte (säkert för Ariel också). Det känns så onödigt när jag vet att hon egentligen har en oerhörd framåtanda, men uppenbarligen försvinner den i och med att matte sitter på. 

Strax efter att vi svängt in på banvallen blev det lite mer driv i Ariel några meter. Jag berömde förstås massor, men rätt vad det var så tvärstannade hon igen. Mitt tålamod var nästan slut då, så istället för att bara smacka (som jag alltid gör först) så tryckte jag istället till med skänklarna. Dessutom lite hårdare än normalt, en lite irriterad tryckning kan man säga. Ariel svarade med att lätta på bakdelen för att markera att matte minsann inte skulle komma och kräva saker av henne! Det finns uppenbarligen krut i damen… 

Men sedan blev det faktiskt lite mer fart i henne. Det var som om vi båda hade väntat på den där uppgörelsen (om man ens kan kalla den för det) och nu fann oss i situationen. Ariel slutade med sina motorstopp och jag slutade att vara irriterad. Istället fick jag en liten lyckokänsla när Ariel faktiskt bjöd framåt och var nyfiken på vart vi var på väg. Rätt vad det var så hade hon bjudit upp i trav och eftersom det var på bortaväg fortfarande så fick hon hållas några meter. När jag kände att traven mattades något bad jag henne sakta av. Inga problem alls, förutom då att hon bryter av från trav direkt till halt. Nåja, det kommer med tiden, vi har många år på oss att slipa dressyrformen. Skrittade några meter till innan vi vände och skrittade tillbaka. Då blev det förstås ett helt annat tempo. Fick markera för Ariel några gånger att vi skulle hålla oss till skritt. En väldigt ivrig och vägvinnande skritt förstås, men fortfarande skritt.

Gjorde halt och stod stilla i tio sekunder också. Det var enormt svårt enligt Ariel. För det har vi aaaaldrig gjort förut. Tog mycket längre tid än tio sekunder, eftersom varenda gång hon rörde sig framåt (och jag fick be om halt igen) så började räkneverket om. Ett par gånger krafsade hon med höger framben för att markera hur frustrerande det var att behöva stå stilla. Men till sist så blev det ändå tio sekunder och hon fick tillåtelse att gå framåt igen.

När det kändes som om vi hade en riktigt bra skritt, mjuk och fokuserad på matte, så gjorde jag halt och satt av. Berömde massor och lättade lite på sadelgjorden. Ariel stod snällt stilla medan jag grejade med allt. Sedan skrittade vi avsuttet tillbaka till stallet. Fortfarande samma aktiva skritt, men när jag bad om halt var det inga som helst problem att stå stilla i tio sekunder. 

Åter i stallet fick Ariel stå med fleecetäcke och bli ordentligt genomstretchad. Hon har helt förstått det här med stretching nu, hjälper till då och då, vissa moment kan hon dessutom göra på riktigt, så musklerna faktiskt stretchas. Roligast är när hon skall ta huvudet mellan sina framben, då dyker hon nästa ned på knä av bara farten. 

Ariel fick stå och äta hö medan jag rengjorde utrustningen. Det var som vanligt mest sadelgjorden och vojlocken som behövde göras rena, men även sidepullen. Sadeln fick sig faktiskt ett par snabba drag med trasan också. Egentligen borde jag väl köpa sadelschampo och använda någon gång. 

Noterade även att stigbyglarna skulle behöva rengöras. De är alldeles leriga nu. Använder mina distansstigbyglar i plast, så det är ju bara att stoppa i en vattenhink så är de rena. Skall försöka komma ihåg det nästa gång jag är i rengöringstagen.

Ariel verkade nöjd när jag släppte ut henne i hagen igen, hon stannade inte kvar och pockade på uppmärksamhet, utan gick direkt iväg till de andra hästarna. Jag tittade på klockan och konstaterade att det totalt (frånräknat restid) hade tagit tre timmar att göra i ordning, rida och sköta av. Inte så farligt egentligen, men det blir ju lite längre tid ju längre jag kommer att rida...
Trackback
RSS 2.0