Brutna revben?

Igår hade jag tagit in Ariel i stallet och börjat borsta henne lite när J kom in med Friday. De skulle ut på en kort runda och givetvis hakade jag på. Med ett litet sting i hjärtat bytte jag tillbaka sadelgjorden från neoprengjorden till lädergjorden. Ariel har tydligt visat att hon föredrar den senare, om det beror på att den är böjd, i läder eller har resår vet jag inte, men det är klart hon skall ha den sadelgjord hon helst vill ha!

Vi red bort mot klätterbacken, Ariel var väldigt ivrig (som alltid) men höll sig ändå hyfsat i skinnet. När vi kommit halvvägs till klätterbacken slänger sig bägge hästarna plötsligt till höger. Jag uppfattade det som att Friday såg någonting han blev rädd för och Ariel mest handlade på instinkten att Friday blev rädd för något. Oavsett varför så slungades jag ur sadeln och landade rakt på en sten…

Jag tappade förstås luften, så istället för att studsa upp igen som jag alltid gör, hade jag vett att ligga kvar och försöka få igång andningen igen. Min vana trogen hade jag inte släppt tygeln, så Ariel betade bredvid mig. J blev nog faktiskt räddare än vad jag blev. När jag kunde andas normalt igen letade jag reda på en sten att sitta upp ifrån. Här måste jag ge en stor eloge till min fantastiska häst! För att hon skulle stå optimalt vid stenen var hon tvungen att stå med huvudet och halsen rakt in i en stor buske. Hon ville inte, men när jag förklarade att hon måste så ställde hon sig där. Jag satt upp och sedan backade vi ut därifrån.

Vi fortsatte ridturen som planerat, gick längs en stig i skogen som jag inte sett förut, en riktig toppenstig när man vill få hästen att tänka efter lite. Ariel fick gå bakom Friday, men det märks att det inte passar henne. Jag fick bromsa nästan hela tiden och det är inget jag vill göra. När vi traskat runt en stund vände vi tillbaka mot klätterstigen och då fick Ariel gå först. Genast blev det en mjukare och mer lätthanterlig häst, klart man inte vill gå och korta steglängden hela tiden!

Klättrade backen en gång, precis uppe på toppen signalerade Ariel att hon nog var lite trött ändå. Hon fick pusta några sekunder och sedan var hon pigg igen. Vi skrittade i ett lite lugnare tempo hem och sista biten satt jag av och ledde henne. Jag hade hela tiden en molande värk i vänstersidan och den blev värre när jag suttit av. Kanske skulle jag ha tillbringat natten på hästryggen. 

Skötte om Ariel som hastigast, skippade stretchningen då jag knappt kunde kratsa hovarna. J var snäll och lyfte upp sadeln på hängare, trots att den inte väger någonting så kändes det omöjligt att få den på plats högst upp i sadelkammaren. Ariel fick beta några minuter innan hon gick ut i hagen igen och sedan var det bara att försiktigt försöka få av sig säkerhetsvästen.

Det kändes väldigt ömt längs hela sidan, men jag är osäker på om det är några brutna revben. I och för sig är jag väldigt smärttålig, men jag har ändå fått för mig att det skall göra fruktansvärt ont. Det här gör bara väldigt ont. Min mamma som är sjuksköterska förklarade att man inte röntgar förrän efteråt numera, en eventuell fraktur får ändå bara läka av sig själv.

Jag är så himla glad att jag hade säkerhetsvästen på mig! Den tog ju den värsta stöten och förhoppningsvis förhindrade den dessutom att jag bröt något. Jag skall aldrig mer gnälla över hur obekväm den är eller hur dyr den är i inköp. Tur i oturen jobbar jag till sent fyra dagar i rad nu, så Ariel får vara ledig till på lördag och då hoppas jag att jag mår bättre.
Trackback
RSS 2.0