Ariel 3525

Igår var det halvtomt i stallet när jag kom, förmodligen för att det var ganska sent på kvällen. Fick hämta Ariel långt ned i sommarhagen, hon hör att jag ropar, men tycker inte att det är värt att röra på sig. Det är först när det bara är ett tiotal meter mellan oss som hon kommer lunkandes.

Borstade av och tog på sadel + sidepull. Planen var att klättra igen, första gången vi rider på stället där jag ramlade av. Dessutom utan sällskap då ingen annan skulle rida ut.

Bortavägen var Ariel väldigt mycket kålmask. Fick säga till henne på skarpen några gånger, hon tycker allt är så mycket farligare när jag inte går med henne utan sitter i sadeln istället. Det konstiga är att hon har inga som helst problem att gå först om vi är två som rider, då är hon supermodig.

Vi kom i alla fall förbi alla farliga områden (inklusive där jag ramlade av) och då blev det plötsligt en turbomotor i henne igen. Klättrade uppför backen i skritt, det var väldigt jobbigt enligt Ariel. Hon fick stanna och pusta längst uppe någon minut innan vi fortsatte snirkla oss nedför höjden och sedan en sväng på en skogsstig. Hon känns som en ångvält hela tiden, visst stannar hon (eller minskar tempot) när jag ber henne, men det är en tidsfördröjning på cirka 2 sekunder. Kanske har det med sidepullen att göra, men jag blir ju irriterad oavsett. Vill ju ha en lydig och känslig häst, inte en häst man ständigt får påminna om ens existens.

Sista biten hem var hon superfin. Om det var för att det var trygg hemväg, att jag släppte ut på långa tyglar eller att hon var trött vet jag inte. Men jag blir ängslig när jag får sitta och ta förhållningar hela tiden, vill ju inte förstöra henne. Samtidigt så kan jag ju inte ha en häst som gör precis som hon vill heller. Funderar på om det kan ha med styrka och balans att göra, att hon inte har det som krävs för att gå i kuperad terräng och då blir det enklare för henne att försöka rusa ifrån istället för att samla sig.

När jag suttit av drabbades jag av lite dåligt samvete. Hon är ju ändå bara tre år och så himla bussig att jobba med egentligen. Vi vill ju bara helt olika saker, hon vill framåt fort, fort och jag vill ha lugn skritt.

Stretchade igenom henne och svampade av, hon hade blivit ganska svettig i sadelstaden. Tyckte att det var skönt även om hon ogillar att det rinner vatten om henne. Jag förklarade att hon allt fick vänja sig om hon skulle bli distanshäst.

Efter att hon fått betfor fick hon gå ut i hagen, där hon travade några meter innan hon damp i backen och lyckligt rullade sig från sida till sida.

Jag rengjorde all utrustning och bytte ut stigbyglarna till vanliga, för idag blir det dressyrlektion.