Ariel 3525

Idag är det exakt två månader till premieringen och jag börja få grav ångest. Hur sjutton skall vi bli färdiga att visa upp oss så snart? Ariel saknar både flås och muskler, för att inte tala om allt överflödigt fett (eh, ballongmage snarare) som hon fått under tiden jag varit borta. Själv har jag också noll kondition, fick ju ta det lugnt efter mitt fall och nu när jag börjat hämta mig från det har jag blivit dunderförkyld.

Ariel låg och sov i sommarhagen när jag kom gående, jag fick mysa med henne en stund innan Ella kom och placerade en hov på ryggen på henne ("Upp med dig nu") så hon steg upp. Tog in henne i stallet för raspning av hovar, framförallt bakhovarna hade blivit ganska långa. Jag känner mig så osäker när jag raspar, att jag tar för lite, men när jag väl är klar kan jag konstatera att det blev precis lagom.

Borstade av henne, hon är verkligen ruskigt smutsig nu. Jag har bestämt mig för att provbada henne en gång innan premieringen och det blir så snart jag kan vara ute en hel dag, helst en varm och blåsig sådan. Sedan måste jag ju köpa schampo också.

Tog på sadel och sidepull och så gav vi oss iväg på ensamuteritt. Första gången sedan avramlingen... Det gick förvånansvärt bra, även om Ariel var en riktig kålmask bortåt och studsboll hemåt. Jag höjde kraven rejält denna uteritt, vilket inte var omtyckt. Men hon gjorde som jag ville, höll sig på höger sida och höll igång skritten. Men jag fick arbeta en hel del för att uppnå det och jag kände att hon inte var så glad över situationen. Samtidigt så känner jag att jag måste börja kräva mer av henne, hon kan inte bara lulla runt och göra som hon vill längre. Nu är den första grunden lagd och då måste jag våga bygga vidare och kräva mer.

Hemvägen bestod delvis av lite dressyrande. Hon fick i uppgift att göra halt, men det är väldigt segt med fokus på hemväg. Helst skulle hon vilja galoppera hem tror jag. Sedan gör ju sidepullen att de förhållande hjälperna blir lite otydligare, men jag hade önskat att hon var mer känslig för vikt och röst. Känner att vi hamnat lite i ett dödläge, förmodligen gör jag någonting fel som jag inte själv märker av. Skall bli skönt att rida lektion för F framöver, måste bara ta mod till mig och fråga.

Ridturen kändes lite halvdålig när vi väl kommit tillbaka till stallet. Men sedan påminde jag mig själv om att hon faktiskt inte haft ryttare på ryggen på tre veckor och inte ridits själv på en månad. Jag är också lite ringrostig och spänner mig säkert omedvetet efter mitt fall. Vi skall ju inte bli klara för tävling än på ett år.

I stallet stod hon och sov medan jag svampade av henne och stretchade. Kändes som att lite av harmonin återvände och jag kände mig mer nöjd när jag släppt ut henne i hagen igen.