Äventyr i mörkret
I fredags var jag framme hos Ariel innan det hunnit bli mörkt, så jag kunde ta in henne i hagen utan att behöva treva mig fram. Det har tillkommit ett föl i flocken, Bella, och Ariel är lite halvbundis med henne. Men bara tills matte kommer, för då måste hon hävda sin rätt.
Inne i stallet började jag göra henne klar för ridning och allt eftersom grejerna åkte på så blev det mörkare och mörkare ute. Deprimerande. Men jag får försöka peppa mig med att det bara är nio ridpass kvar, sedan har hon vintervila och när den är över så vänder det och blir ljusare.
När jag suttit upp var det verkligen kolsvart ute. Tur att jag har ett väldigt bra mörkerseende. Det tränade jag upp som ung när jag alltid red ut i mörkret på Habina och Hampus.
Vi styrde stegen mot klätterbacken. Klättrade först två varv, med mycket flåsande på toppen, innan vi gav oss in i skogen. Stigen är ju självklar att följa när det är ljust, men i mörkret ser allting annorlunda ut och det blev en del osäkra ögonblick innan jag kände igen ett riktmärke och förstod att vi fortfarande var på rätt väg. Ariel var en pärla, som verkligen tog det lugnt där det behövdes och fokuserade på sin uppgift. Hon kan ofta bli lite disträ när vi rider på stigen i skogen, kanske var det just mörker som behövdes för att hon skulle skärpa till sig.
Väl ute ur skogen var det lätt att hitta längs ängskanten och tillbaka ut mot asfaltsvägen. Ariel blev überpigg och rejsade på något enormt i skritten. Jag behöver ha någon som kollar hennes skritt framöver, hon rör ryggen så mycket så jag är rädd att hon går i passgång. Men det känns inte som islandshästarnas grisepass, och det lät som skritt när vi gick på asfalten. Knepigt.
Hemma igen blev det strechning av en väldigt nöjd tjej, sedan åkte hon ut i hagen och jag rengjorde all utrustning. Det var en del. Skulle behöva rengöra sidepull och träns också, men jag skjuter som vanligt upp det till nästa gång.
Inne i stallet började jag göra henne klar för ridning och allt eftersom grejerna åkte på så blev det mörkare och mörkare ute. Deprimerande. Men jag får försöka peppa mig med att det bara är nio ridpass kvar, sedan har hon vintervila och när den är över så vänder det och blir ljusare.
När jag suttit upp var det verkligen kolsvart ute. Tur att jag har ett väldigt bra mörkerseende. Det tränade jag upp som ung när jag alltid red ut i mörkret på Habina och Hampus.
Vi styrde stegen mot klätterbacken. Klättrade först två varv, med mycket flåsande på toppen, innan vi gav oss in i skogen. Stigen är ju självklar att följa när det är ljust, men i mörkret ser allting annorlunda ut och det blev en del osäkra ögonblick innan jag kände igen ett riktmärke och förstod att vi fortfarande var på rätt väg. Ariel var en pärla, som verkligen tog det lugnt där det behövdes och fokuserade på sin uppgift. Hon kan ofta bli lite disträ när vi rider på stigen i skogen, kanske var det just mörker som behövdes för att hon skulle skärpa till sig.
Väl ute ur skogen var det lätt att hitta längs ängskanten och tillbaka ut mot asfaltsvägen. Ariel blev überpigg och rejsade på något enormt i skritten. Jag behöver ha någon som kollar hennes skritt framöver, hon rör ryggen så mycket så jag är rädd att hon går i passgång. Men det känns inte som islandshästarnas grisepass, och det lät som skritt när vi gick på asfalten. Knepigt.
Hemma igen blev det strechning av en väldigt nöjd tjej, sedan åkte hon ut i hagen och jag rengjorde all utrustning. Det var en del. Skulle behöva rengöra sidepull och träns också, men jag skjuter som vanligt upp det till nästa gång.
Trackback
