Ariel 3525

I söndags mötte en till av Tuvas medryttare i hagen, vi skulle hämta häst samtidigt och givetvis stod Ariel och Tuva bredvid varandra. Utbytte information om varandras hästar, det tar ju ett tag att lära känna de nya hästarna som kommit.

Ariel fick stå i spolspiltan som vanligt, hon hade rullat sig och var allmänt dammig. Jag kämpade med att få bort all lera och medan jag borstade så hann Tuvas medryttare både borsta, kratsa hovarna, sadla och tränsa. Hon skulle som tur var ut med S och Burre, så hon behövde inte vänta i all evighet på oss.

När Ariel var ren kratsade jag hovarna och suckade över hur bedrövliga de såg ut. Det är sex veckor sedan hon verkades senast och det ser ut som nio veckor. Så nu byter jag hovslagare.

På med sadel och träns och iväg till fårhagen. Det blåste halv storm och Ariel var på tårna. Först snirklade vi runt träden en del och klättrade upp och ned. Ariel blev så himla fin av det arbetet. Så känslig och fokuserad, helt underbart!

Sedan gick vi ned på ängen och jobbade lite dressyr. Jag borde ha lärt mig hur hopplöst dålig jag är, men inte då. Bitvis var Ariel superfin och fokuserad (när jag red) och bitvis var hon helt hopplös att sitta på (när jag bara åkte runt). Vi tränade både travvolter och galoppfattningar, men i galoppen blir hon väldigt snabb och jag vill gärna bromsa för mycket. Vi tränade en del halter också, och där uppvisade hon ett väldigt irriterat beteende, plötsligt ville hon inte alls stå helt stilla som hon brukar göra. Det var uppenbart att hon var otrygg i situationen och jag lyckades inte få henne trygg. Ett par gånger stack hon iväg när hon blev rädd, men förvånande nog fick jag stopp på henne redan efter ett par språng. Alltid något... Avslutade dock med en väldigt fin travkänsla, så då gav jag mig tillbaka till stallet.

Mötte T precis när jag skulle sitta av, så jag kunde ösa ur mig allt på henne. Snälla T sade precis de rätta sakerna och fick mig att förstå att jag var inte helt värdelös och förstörde min unghäst, utan jag var bara lite ringrostig i ridningen själv och Ariel är en väldigt känslig häst (eftersom hon är unghäst) som känner av minsta lilla.

Så istället för att deppa ihop totalt bestämde jag mig för att faktiskt försöka se det positiva i ridpasset, som att vi faktiskt kunde jobba ihop ibland och sedan göra något åt det som inte fungerade. Kort sagt, när jag rider dressyr på Ariel skall jag alltid ha tränare med. För både min och hennes skull.

Sedan pratade jag dessutom med V som också var stöttande och sade kloka saker. Det är så skönt att ha hittat ett stall som jag trivs i och där det finns så många härliga människor.

Ariel blev omskött som vanligt och skötte sig extra bra vid stretchningen. Så det gick ju inte att vara arg på henne heller. Sedan fick hon återvända till tryggheten i flocken, det är nog den bästa belöning hon kan få.

Själv började jag rengöra utrustningen, men så fick jag skjuts av T till bussen så det blev bara en del gjort. Vi hann dock prata lite mer roliga saker på vägen hem.